Sviterna

Det är jobbigt nu. Verkligen smärtsamt. Men samtidigt är det som lite gött ändå.
För träningsvärken, den träningsvärken.
Det var inte igår den var kännbar.

Eller jo. Det var den ju också.

Men nu är det jobbigt.
Känner mig lika smidig som när jag var gravid med Teo, där på slutet, och jag går precis likadant som jag gjorde då också. Vaggar liksom. Vill inte med omedelbar vilja använda insidan av låren eller för allt i världen magen.
Det blir halvknepigt då. Att ta sig fram.

Men gött är det som sagt också. Känns bra.

Det som inte är vare sig gott eller bra är att Matte har fått nån form av sträckning i ryggen och ligger utslagen på en filt på vardagsrumsgolvet.
Det är det jag alltid har sagt, att tro att man är tjutvå och hasta iväg i ett skidspår är inte nyttigt när man närmar sig… ja. Fler år. Man bör åtminstone vara uppvärmd.

Men det blir en ny upplevelse för honom att se på hockey i grodperspektiv.
Själv ska jag vika tvätt nu. Upprätt stående med kläderna i lagom ’tahöjd’ för att undvika eventuella böjningar…