Till en mormor

Mamma, dvs Wilma o Teos mormor (nähääää)?! ska ha hand om barnen i helgen, mer och mindre. Hon var sugen på att hämta hem Teo redan nu på torsdag kväll men var lite fundersam ifall han skulle vilja det:
’Ja men han vill ju vara hemma också och leka med kompisar och jaa man vet aldrig… så är han minsta tveksam så kommer jag på fredag istället’.

Teo var väldigt övertygad.
Torsdag blev bra.

’Hur många dagar vill du vara där då? frågade jag, ’2? 3’?
Han räknade
’MINTHT TRE’ (han läspar som den 6-åring han är)… ’För då kommer det att kännath läääänge’!
Det sista sa han samtidigt som han sken som en fullständig sol.

Sen ändrade han sig:

’Nä! Jag vet! Två veckor! Eller NÄ ett helt åååår vill jag vara där! Trehundrasexti dagar’!

Jag -inklusive lessen-hund-blick-: ’Va?! Men då kommer ju vi att sakna dig jättemycket’!

’Ah men ni kan ju komma å hälsa på mig… typ efter trehundra dagar eller nåt’.