Målinriktad idiot

På morgonen är jag väldigt stirrig. Min hjärna har inte riktigt vaknat och tankarna surrar fram och tillbaka på allt som ska hända under dagen. Är det mycket folk samtidigt till exempel vid avlämning på skolan, så ser jag inte nån av dem.

Det här är hemskt och kan uppfattas väldigt drygt och självupptaget. Eller så "målinriktat" som en snäll vän och granne vänligt tydde det som, efter att ha "mött" mig en morgon…

En av dessa morgnar när jag gick med Teo på skolgården så hör jag nån som ropar ett glatt "Heeej!" Och det kommer liksom uppifrån. Jag kikar upp och på skoltaket står en vinkande man i motljus, klädd i "jobbarkläder" och verkar hålla på med takläggning.

Teo vinkar glatt tillbaka och ropar "Tjena"!
Jag är ju inte otrevlig så jag ropar också, bara  liiite mer åtehållsamt och avståndstagande: "Hej, hej". Kort. Utan att stanna till.

Tar sedan Teo i hand och fortsätter raskt runt huskröken och tänker: Vad var det för karl? Stå där och heja på barn… Säger han hej till alla, eller bara till Teo? Och varför då? Brukar han leka med barnen på rasterna? Det är ju inte fel att heja, men…

Ja. I morgonstirrandet så får jag liksom inte ihop det och när vi kommer runt kröken frågar jag därför Teo:
"Men du, vem var det där? Är det nån farbror som ni barn känner, som brukar prata med er på gården eller"?
Teo tittar extremt förvånad upp på mig, som om jag vore fullständigt dum i huvet och säger "Men MAMMA, det var ju CONNY"!

Conny är Mathias äldsta vän och jaaa jag har väl också kännt honom i dryga tjugo år… Han jobbar med att lägga nytt tak på Ersmarksskolan.

Och jag är världens största idiot.