Har sovit illa några nätter. Är liksom full av pirr och firr i hela kroppen (energi tror jag det kallas) hela tiden. Alla nätter är som den innan julafton när man var liten, "spännande" så där. Har inte tid att sova! Vill göra! Vill skapa! Vill producera!

Somnar gott när jag lägger mig men vaknar ack så tidigt och blir besviken över att klockan bara är typ fyra. För då kan man inte gå upp. Då måste man sova mera för att orka hela dagen. De ungefär fem timmarna det blir är nästan hälften av den sömn jag helst skulle vilja ha för att må riktigt bra så det är också en anledning till att jag är tvungen att ligga kvar.

Så. Nu har jag sovit dåligt lite väl länge. Och idag gick det liksom inte längre. Vid lunchtid sa det pang i huvet och värken var ett faktum. Och jag känner så väl att det är sömnbrist. Det är som bomull i skallen med lite extra ludd precis bakom ögonen. De nya glasögonen hjälper föga då.

Provade med kaffe och Treo. Men nä. Provade mat. Men nä. Provade spikmatta. Ja sådär. Men nu tror jag att jag får prova att gå hem helt enkelt. En liten powernap på soffan kanske gör susen? Och kanske går det bättre att sova middag än natt…?

Idag är det äntligen dags. Som han har längtat. Upprop på 6-års! Nu börjar skolan!

Men först klockan 10 så det är en ovanligt långsam morgon. Rätt skönt. Jag agerar dubbelmamma på uppropet idag så hans kompis har sovit över och nu sitter två trötta pojkar och ser på barntv medan de sörplar i sig fil. Sen ska vi ge oss iväg.

Känns konstigt att ens lille, lille pojk är stor nog för skolan…

Jaa. Och varför inte börja direkt. gå ut hårt med rent av två bloggar på samma dag. Samma kväll. Inom samma timme. Kanske ger det nån form av pluspoäng. Åtminstone för mig själv.

Hur som helst. Mamma var här och passade barn igår och käkade sedan middag  med oss efteråt. Middag som hon själv lagat. Och som jag fick äta lite senare än alla andra eftersom jag aldrig kom hem nån gång. Men mamma hade så klart väntat på mig så vi fick en liten trevlig prat-o-matstund alldeles på tu kvinns hand. Mycket trevligt.

Mitt mellan två tuggor säger så kära mor:

"Å tänk imorgon kommer KUNGEN"!
"Kungen"? säger jag. Mycket frågande. Vet nånstans att hans majestät tänker besöka västerbottnisk mark endera dagen…veckan…månaden. Men jag har levt i princip total medieskugga ett tag och har liksom glömt det där.
Så jag säger som sagt
"Kungen? Jahaaa? Kommer han hit imorgon han? Till Umeå"?

Kära mor lägger ner besticken, tappar fullständigt andan och utbrister med harmsen röst, som vore hon självaste Silvia:
"Men MALIN! VET du inte att KUNGEN kommer! Till RATAN! Men nu tror jag väl"!

Känner mig som den dotter jag är. Bara lite yngre. Uppläxad av sin mor…

Att Konungen var ett sådant känsligt kapitel för mamma var för mig okänt. Och jag såg plötsligt för mitt inre hur hon idag skulle komma att ikläda sig hembygdsdräkt, (av nån anledning) rikta sin blick mot Ratan till, niga djupt och utbrista i Kungssång alldeles av sig själv.

"Har du mycket att göra eller? Du har ju inte bloggat på hur länge som helst"!
Detta fick jag höra idag.

Jag erkänner. Mycket annat är ju inte att göra när det börjar vara veckor sen sist. Beror egentligen inte på nåt annat än att orken tryter. Eller inspirationen. Och ja, jag har mycket att göra. Massor. Men det är egentligen inte heller hela anledningen till att bloggeriet blivit lidande. Jag är ju lat också. Som den oxe jag är.

Ska genast skärpa till mig. Ta tag i mitt liv. Åtminstone bloggliv. Här och nu ska det bli ordning.

Nu har vi ätit färdigt i Edsbyn och passerat IKEA och ett oräknerligt antal Loppis & café-skyltar på väg hem därifrån, möblerat om halva huset, målat ute och röjt som attan inne, besökt Nolia, käkat kräftor och börjat jobba. Otroligt vad tiden går snabbt. Och vad mycket vi egentligen gjort denna sommar utan vare sig respengar eller planer.

Idag var första dagen tillbaka på kontoret och plötsligt är allt som vanligt igen. Men det känns helt ok. För att inte säga riktigt kul, att börja om igen. Läste en artikel i en kvällstidning om dem som verkligen lider av att börja jobba efter semestern. Några självutnämnda experter gav rådet att man skulle ta det lugnt första veckan, och om man kunde inte jobba fulla dagar, kanske inte ens alla dagar. Kroppen behövde liksom varva upp sig. Sen skulle man varva jobbet med att fortsätta göra roliga "sommarsaker" på kvällarna, träffa folk och inte vara fixerad vid att gå och lägga sig jättetidigt. För att liksom hålla semesterkänslan vid liv lite längre.

Jag håller med. Man kan ju göra det man kan i alla fall. På måndag börjar Teo på 6-års. Och där finns ingen ledighetsångest minsann. Han bara längtar.