En vinnarskalle

"Mamma! Fotbollskläder! Final"!

Teo har inte ens slagit upp ögonen utan ligger i sin säng och sover halvt om halvt. När jag kommer in så är det det första han säger. För idag är det dags. De har haft fotbollsturnering på skolan ett par veckor och hans lag har gått till final. Han är såå nöjd. För honom är det viktigt att vinna. Väääldigt viktigt. Han är född med-som man säger-vinnarskalle.

Han är uppe ur sängen snabbt som attan, vet vilken av alla fotbollströjor han ska ha -den skitigaste  så klart, som det står Lindberg på på ryggen. "För det här är min värdefullaste tröja".

Så klart.

"Men du vet ju mamma, det är skolans BÄSTA lag vi ska spela mot"… Han säger det liksom för att förbereda mig -eller sig- på att de kan förlora och om de gör det så var det ju faktiskt mot det bästa laget. Vilket nånstans skulle mildra det hela.
Han ser plötsligt tvivlande ut.

"Men visst sa du att ni var i final också"? säger jag. "Det betyder ju att ert lag är ett av de två som det gått bäst för".

"JUST det"! Han skiner upp. Hoppet är tillbaka.

"Ha det roligaste du kan nu" säger jag, innan jag går iväg.
Och förhoppningsvis har han det oavsett hur det går.