Nymodiga namn

På fikarasten pratade vi om namn. I synnerhet bebisars namn nu för tiden.
Jag vet söta små pojkar som heter Allan och Einar. Jag har läst om små bebisflickor som tilldelas namnen Hillevi och Gerda. Och jag förundras! Snart är alla Margaretor, Birgittor och Gun-Britt:ar tillbaka-på dagis!

Det är ganska häftigt egentligen även om jag personligen har lite svårt att vänja mig vid dessa -i min värld- fortfarande farbröds- och tantnamn.

När mina föräldar en gång för länge sen deklarerade till släkten att jag skulle döpas till Malin väntade inte reaktionerna på sig. Malin?! Men herregud! Det kunde man bara inte döpa sitt barn till. Vad var det för namn egentligen! Sånna nymodigheter!

Det visade sig ju att Saltkråkan hade inflytande på fler än min mamma o pappa och Malin blev rejält vanligt -bland sjuttiotalisterna i alla fall. Ungefär på samma vis som Wilma blev bland oss som älskade Skärgårdsdoktorns Wilma.

Och när vi 1998 berättade att vår fina unge skulle heta just Wilma, relaterade ena sidan släkten spontant till hundar (!) och den andra till en gammal sprinter som hette Wilma Rudolf. Alla tyckte nog att vi kunde tänka ett varav till innan vi verkligen bestämde oss för detta då något udda namn. Men de fick vänja sig och idag tycker de alla att Wilma är världens finaste namn så klart.

Och säkert blir det samma sak med alla små kommande Gudruns, Bertilar och Gunnars… Och antagligen vänjer jag mig också själv vid att kanske behöva kalla mitt barnbarn för Gertrud eller Gösta.