Den inbillade sjuke?

Efter ett par vabbdagar hemma med Teo så är jag sen igår tillbaka på the office.

I tisdags ringde de från skolan och sa att Teo hade ont i magen hade sagt att han kanske ville kräkas. "Och han brukar ju inte klaga men nu gör han det" sa fröken och jag rykte så klart ut. För det är och har alltid varit precis så faktiskt, att säger han att han mår dåligt eller har ont, så har han det.

"Kanske kräkas" förvandlade jag inom en nanosekund till magsjuka i full styrka, och såg fram för mig resten av veckan i ett töcken av äckliga hinkar vid sängen, handdukstvättar och påslakan i en strid ström i och ur tvättmaskinen. Så jag laddade en halvtimme på jobbet först med att avsluta det jag höll på med, samt förberedelse mentalt, sen körde jag lite lagom fort till skolan.

Det blev ingen magsjuka. Det blev lite halsont och hängighet istället, och det väljer vi så gärna med tanke på alternativet. Och i går var det skolläge.
Då var han piggelin igen. 

Ibland undrar jag om han egentligen "bara" behövde samla lite kraft. Vila upp sig lite från de superlånga arbetsdagarna och det sociala spelet som även han anpassar sig efter varje vecka. Få sitta i lugn och ro i soffan och gosa med sin mamma, spela lite plump, läsa en bok, se Kalle och Chokladfabriken för artonde gången och liksom bara hämta kraft. -Även om han medvetet inte själv förstod just det så klart.

I så fall tycker jag att han är klok.