En curlingmorsas bekännelser

Idag var det dags för min lille prins att på egen hand (nåja han hade hela Ersmarksskolan med sig också) äntra Bräntbergsbacken under friluftsdagen.
 
Att han fixar backen är det inget tvivel om, han har åkt slalom och lift länge, men det andra! Baxa skidor, stavar, hjälm, pjäxor, fika och -gubevare- honom själv in o ut från bussen, få på sig grejerna …

Rätt tungt och besvärligt. Hans mamma borde nog vara där och bära och spänna pjäxor och dra ner täckisarna ordentligt över foten och spänna hjälmen på rätt sätt och hålla reda på handskarna och kardborret till skidorna…

Men kanske är det så där med det yngre barnet att det får lite extra mycket… curling. Han är verkligen inte liten längre, men jag litar liksom inte riktigt på att Teo faktiskt fixar det mesta rätt bra själv nu-eller snarare skulle göra det om han bara fick chansen.

Om hans kontrollerande morsa kunde hålla sig ifrån att packa hans väska och lägga fram hans skläder och…typ tugga hans mat. (Nä det gör jag så klart inte, men jag inser att han får mycket mer hjälp än nödvändigt.

Ja men hur ska han klara sig om jag fortsätter så här?!

Nä. Ungen måste bli mer självständig, jag ska sluta curla och börja behandla honom som den åttaåring han faktiskt är. -Så slipper jag oroa mig när han ska ut på sånna här strapatser. För fler lär det ju bli.

Jag vet inte riktigt när jag ska böra släppa taget bara. Kanske nästa år.