Enkel resa

I helgen blev det rätt tydligt igen. Det var ungefär som när Wilma var liten och jag och Mathias hade schemalagt hela sportlovet för att hon skulle få uppleva en massa roliga sportlovsaktiviteter och det enda hon egentligen ville var att sitta och mysa med oss och se på film i lugn och ro…tillsammans.

Man ska liksom göra en massa hela tiden. Gärna lite speciella saker för man tror att det finns "krav" på det. Det slog mig åter igen i lördags, vem som egentligen skapar de här förutfattade bilderna av vad man "bör" hitta på med sina barn…

Jag föreslog att vi skulle ta bilen ner på stan och fika.

"Mennäääää…" sa han, "jag vill inte på staaaan".
"Men… om vi åker buss då"? Föreslog jag.

Och rekationen var densamma som om jag hade förslagit att vi skulle åka radiobil, eller ta pariserhjulet… :

"JA! DET kan vi göra! Hur länge åker man"? frågade han, och jag tog i i underkant och sa "tjaa… 20 minuter ungefär"…
"VA? Inte meeeer"?! sa han besviket, "jag vill åka buss länge"!

Och det var ungefär här det slog mig vilka krav på underhållning som egentligen finns. Det behöver sannerligen inte vara långfärdsresor med flygplan eller ens fika på café. En enkelbiljett på lokalbussen räcker gott.