Så mycket bättre

Det började helt oväntat förra söndagen, 28/11.
Efter en fantastiskt rolig helg kunde man, om man var lite elak, tänka att jag mådde lite halvkymigt på söndagen pga det. Men ganska precis kl 16.00 på eftermiddagen övergick de misstankarna till ren och skär vetskap om att jag höll på att bli sjuk.
Pang sa det så hade jag massor med feber och en värk i kroppen som inte var av denna värld.

Så låg jag sen. Hela veckan. Försökte se på tv ett par gånger. Men det har föga effekt det, när man måste hålla för ögonen för att det ärför ljust och ha på nolläge på volymen för att det skränas för högt när de pratar…

I fredags tog jag en oändligt långsam promenad runt lekparken här hemmavid och på lördagen började jag hosta så smått. Nu i söndags var jag så faktiskt ute en rejäl sväng. Wilma hade dansuppvisning i Glashuset som man så klart ville kolla på.

Och visst är man väl frisk efter en vecka?! Herregud!

Fast nä. Fortfarande feber och på det då, en hosta som skulle kunna liknas vid något som uppfunnits i… jaa Helvetet.

Många med mig känner igen den, jag vet.

Sist jag hade flunsan var julhelgen 2004 och man är ju tacksam att man sällan är drabbad. Igår var det bara att traska till fru doktorn och få läkarintyg för fortsatt sjukdom och här sitter jag nu med min infektion. Men jag är bättre. Så mycket bättre. Och tack vare frälsningen i form av Cocilliana Ethyfin (stavas TYP sådär) har jag sovit skönare i natt än jag tror att jag nånsin gjort faktiskt.

Så snart så. Snart är jag tillbaka.