När det liksom slår en…

När man mest befinner sig i horisontalläge, lite halvslumrande så där går det åt en del tid åt att fundera på allt möjligt.

Och just nu slår det mig att på söndag, då är det 13 år sedan Wilma föddes.

Jamen 13 år!
Du hör ju!
Hon blir tonåring!

Våran lilla tjej… med korta flätor á la Pippi, som skulle gifta sig med en pinne hon hittade på Lycksele djurpark… hon som alltid hade en blå kanin vid namn Ivan i släptåg och bjöd på många, många kloka ord redan som tvååring.

Både tjejen och flätorna är längre nu, pinnen garvar hon åt, kaninen är "konserverad" i förrådet men de kloka orden består. Hon är så klart världens finaste och bästa.

Det är häftigt när man liksom börjar se vilken typ av människa ens barn kommer att bli, intressen, talanger och kunskaper. Och det är samtidigt lite läskigt när man inser att hon nu är lika gammal som jag var när jag gick i sjuan (surprise)… för den tiden tycker jag att jag minns ganska så bra och jag minns att jag och mina kompisar tyckte att vi vid det här laget kunde och visste det mesta… Jaa hade man frågat oss då hade vi absolut tyckt att vi var i det närmaste vuxna.

Herregud! Så är då inte fallet med min lilla tös. Hon med den blå kaninen. Hon kan bli hundra år men kommer antagligen fortfarande vara min lilla unge. 

Löv u W.