Förvriden verklighet

Himmel vad länge sen det var jag skrev här nu igen…
Tiden liksom bara går och går och plötsligt lär man vara pensionär utan att man märkte hur det gick till…

Igår fick jag ett påtagligt exempel på det här med tid och min egen, något förvridna uppfattning om densamma.

Fick nämligen plötsligt och utan förvarning för mig att nu, NU var det dags att återuppta träningen! Japp. Bara så där. För när allt kom omkring var det ju ändå ett par månader sedan… jaa jag skulle kunna sträcka mig till att det rörde sig om närmare ett halvår sedan. Men absolut inte mer.

Och när lusten liksom faller på en så där, har jag lärt mig att det är rätt att agera.

Sagt och gjort.

Jag packade min träningsväska, kom någorlunda ihåg vad den borde innehålla, dammade av träningskortet och gav mig hurtfriskt iväg.

Döm om min förvåning när kortet blinkade rött och tjöt elakt när jag försökte använda det i entrén till mitt träningsställe. Lite skamset gick jag till kassan. Inledde direkt i försvarsställning och sa att "jo hehe, det var ju ett tag sedan jag var här… och nu hehe,  så säger kortet visst ifrån"

"Jahapp sa hon i kassan, då ska vi seeeee…. jaaa ditt kort gick ju ut i MAJ FÖRRA ÅRET"

Ja. Vad ska man säga. Inte nog med att jag lever i en fantasi om att jag tränar ganska regelbundet… dahhh… jag har en riktigt usel tidsuppfattning också.

Ska jobba på dem båda.