Mitt stora överdådiga bröllop

 är namnet på en dokumentärfilm på tv4 play jag råkade snubbla in på. Den handlade om resandefolk och romer i Storbrittanien- eller närmare bestämt om deras giftermål, och en del om deras uppfostran av sina ungdomar. Som är strängt katolsk, med separation mellan pojkar och flickor, inget sex före bröllopet o.s.v.

Helt otroligt- kvinnorna förlovar sig vid 14-15 år, gifter sig som 16-17- åringar. De verkar ta allvarligt på det hela, inte tal om skilsmässor. Men det var inte detta jag skulle tala om (som Evert Taube diktade i Balladen om Gustav Blom från Borås)  det var om att de unga kvinnorna typ levde för sitt bröllop och planerade detta och ritade brudklänningar från tidig ålder. Allt ska vara perfekt, dekorationerna i lokalen, maten och… klänningen! En slags tävling mellan dem blir det, klänningen ska vara störst, och den är så stor att de knappt tar sig fram i kyrkgången. 2 pers måste hjälpa dem ut ur hästvagnen. Den kan väga mer än bruden- upp till 170 kg!!! Jag menar det- helt otroligt, de 17- åringarna är inga ryska kulstöterskor…

Den är alltså så tung att de får bristningar och ärr efter den som varar hela livet, ju större, ju bättre.

Vad människor är olika. Själv har jag aldrig varit fascinerad av mitt ev. bröllop, hade aldrig någon idé eller fantasi om hur det skulle vara. Vilket i sig är konstigt eftersom jag har en väldig fantasi annars. Jag tyckte det var oekonomiskt att lägga ut en massa pengar på en klänning man bara skulle ha en halv dag- så krass var jag.

Tänk vilken industri bröllop är! Folk syr brudklänningar för flera tusen, brudparet engarerar särskilda bröllopskoordinatörer, tårtorna är jättelika, lokalen och dukningen och maten fantastisk. Och vi svenskar som sedan skiljer oss efter några få år. Ändå ganska konstigt. Man skulle ju tro att folk skulle bli mer försiktiga, men det verkar tvärtom.

Smart som jag var tänkte jag att det var väl viktigast VEM man gifte sig med.