Loppisfeber

 Visst är det konstigt att vissa människor samlar och andra slänger?

2010 verkade vara ett år då loppisarna hade renässans. Man kunde tro att marknaden skulle mättats och mattats och rättats till ett mindre antal- men istället blev det liksom fler och fler. Hästpryleloppis, garageloppis, auktioner…

Kommer det att öka ännu mer i år, och kommer det månntro att bli mer specialiserat, typ möbler, bilgrejer, kvalitetssaker, konstloppis och hantverksloppis? Kanske det blir permanenta marknadsplatser runtom i gamla trevliga uppsnofsade lagårdar med de så underbart trevliga lagårdsportarna, slitna av hovslagare, bönder och bonnkärringar släpandes på 50 liters mjölkkannor. 

Kanske dyker det upp sånt som ligger tätt in i vår tid, obärbara datorer, mindre platt-tv:ar, Ekebysoffor, övertaliga klickgolvsförpackningar och det blir allmänt secondhand istället för antikviteter.

Undrar hur många loppisgrejer som går runt runt runt och säljs omigen? Man skulle göra några såna fynd, köpa en ful tavla, en nött fiol och en dammig bok- och så visade det sig vara värsta dyrgriparna!

Många människor far omkring och köper en massa grejer dom inte behöver, samlar och sparar. Det kan gå över till inteslänga-fobi och samlarmani och det är väl också något slags osunt beroende. Kanske måste det inrättas särskilda center för avvänjning. Folk kan bli arga om de vill ha kvar saker och deras släktingar får inte andas orden "ge bort", "kasta" eller "återvinningen". För dom är enda räddningen tvångsomhändertagande och ivägforsling till nämnda center, där man måste säga "Hej, jag heter Greta och jag är en aggressiv samlare", när de andra mumlar medlidsamt för att sedan sjunga Du Kan Ingenting Ta Med Dig Dit Du Går