Kan det verkligen vara så..

 … att arvet (Arvet!) finns där, i våra gener. Redo att pluppa upp när vi minst anar det. Jag tänker nu på mina 400 år av småländska bönder i mitt blod. Att jag har så svårt att slänga saker, gamla bilar, gamla bilor, gamla bönder, gamla saker som gått sönder, gamla …..inget får förfaras….

Det finns kvinnor som känner sig som sin mamma. Jag hoppar över en generation och känner mig som min mormor Agda: "inget får förfaras". Ska någon riva ett timmerhus? Slänga gamla handblåsta fönster och nötta pardörrar? Ring mig!!! Inget får förfaras!

En halvrostig Amazon 1962:a ute i skogen? En torr ostbit som kan rivas i pizzan? En 142:a med fräscha framdörrar? En vedspis Norrhult no 27 som bara är 100 år gammal och lite rostig??? Ring mig! 

En kakelugn från 1790-talet med guldornament? Ett utnött halvtimmergolv från 1830? Hemsmidda 5-tums-spikar?  Ring mig!!!

Min mormor, som var född 1903 och fick 3 bröder vartannat år efter det, och faktiskt hade sitt första jobb som 11-åring 1914 under första världskriget- hon skulle aldrig låtit en droppe fetgrädde vara kvar i förpackningen, en enda lök ligga kvar i leran på hösten, en enda mus komma undan fällan, en enda spaghetti ligga kvar i kastrullen, ett enda litet sår vara otvättat med 40 % Renat eller en enda fotstukning vara o- omlindad. 

Vi barn brukade skratta åt henne, men så sakteliga har en mycket hög respekt för henne smugit sig fram, jag förstår med stigande ålder och erfarenhet hur hon har formats av sitt hårda liv. 

Nu ska jag ut o kolla på min gamla kamin som jag köpt. Så jag kan sälja den efter renovering, elle använda den i min framtida verkstad. Inget får förfaras…