Svår hemlängtan

 Jag är värsta hemmabjörnen. Vill alltid hem igen, Sybil brukar reta mig och säga att det är precis som att ha med sig hennes mamma när vi far någonstans. Så fort man kör bilen ut från gården suckar hennes mamma "om jag ändå vore hemma"…

Men är det strängt taget något fel på det? Det är väl bra att man trivs hemma? Alla kan väl inte fara runt och jobba på konstiga ställen ute i världen, sol- och bad resor, fylleresor, blomresor, gourmetresor och sista minutenresor.

Där jag är just nu är det så annorlunda natur. Det är så fuktigt, torkar liksom aldrig upp, glömda verktyg ute rostar blixtsnabbt och det växer så det knakar överallt på här på ön. Som en djungel känns det för en västerbottning. Och så det här med att vi är på en ö. Hela tiden måste det planeras med färj- eller båttransport om någon ska hit eller bort. Ibland står färjan på andra sidan, då måste man ta en liten båt och hämta den om man vill få med sig sin bil.Praktiskt kan det förstås vara- man kan frakta hela hus hit över isen. På vintern går eller kör de över isen- känns jättefarligt såhär långt söderut. 

Har även haft en filosofisk stund över alla människors lika värde nu på morgonen. En självklarhet man gärna skriver under på. Men kan man verkligen tycka att en sådan som Anders Behring Breivik är värd lika mycket som vi andra? Eller ens någonting alls??