Jahaja. En blogg om våra dåliga bilar, vinter i Västerbotten- och FÖRMÅGA ATT SE DET KOMISKA i situationer involverande detta! Det finns inget komiskt i detta. Bara elände, tragik, misär, borttappade ideal, frusna barn, bottenkörd ekonomi, kalla händer, stenrika bilverkstäder (varför slog man sig inte på det?), gråt och tandagnisslan, svordomar och alienation.

Men efteråt- DÅ är det ju skoj. Vad man skulle missat mycket om man envisats med att ständigt köra omkring i nya bilar. Tänk när bensintanken gick sönder på BMW:n och 70 liter bara rann ut mitt uti i skogen. Tänk när jag fick punka i -40 grader och fick gå hem. Visserligen bara 600 meter- men attans- hunden steppade hela vägen. 

Backen i Grundfors var min ovän varje vinter. Att man ämne till att köra någonstans med häst i finka, och ofta 2 st feta ena. En natt när jag skulle skicka iväg två hästar till Södra Sverige var det så halt att jag (kl 03.00) fick först köra upp bilen och finkan tom uppför backen, och sen leda hästarna upp och lasta dom. Själv. Oh, så tokigt. Att allt gick bra!

En gång mitt i vintern for jag och Erika iväg till tävling i Sollefteå. Vi hade den där urusla gamla polisbilen dieselvolvon, och den gick sönt på nåt sätt, så vi kunde nätt och jämt köra i 60. Kl var 2 på natten när vi kom hem. Men hem har vi nästan alltid komme. Med finurlighet eller tur.