…när man var mindre. Skogsstigarna var jättelånga och spännande. Jag minns döskallestigen bakom mormors hus. När jag gick den igen som vuxen hade den blivit avkortad och heltrist. 

Kompisens storasysters smink, kompisens storebrorsa, snickarbodar fulla med verktyg, tomma teaterloker med tunga ridåer, folkhögskolevinden med spöket Wadström i, djupa och kalla små sjöar, gamla arga primadonnor med dyra chokladaskar och långa cigarettmunstycken, stora varma ardennerhästar…. När man var liten var allt detta så spännande, farligt och intensivt. Undrar om man kan "underhålla" den där känslan när man blir äldre- eller måste den försvinna?

Utmärkta tillfällen av stressa av, uppleva intensivare och stanna av tiden är i alla fall när man är med barnbarnen. Jag och Isak har haft en lugn eftermiddag och kväll och nu sover han. Han vill gärna luras och säger att han vill sova på spikmattan, men det gör han inte alls, utan när jag inte ser på lägger han den under täcket i min säng.