är det jag är i nu när jag har börjat jobba. Åh, så hemskt det var därborta i det som vissa politiker kallar utanförskap! Min familj kändes knappt vid mig, grannarna bara blängde, gäddhänget hängde, fläsket svängde, ja som en riktig männisch jag knappt mig kände! Men vad hände? Det var som en välsignelse! Nu är jag innanför- jag är med, stämplad godkänd istället för utstämplad. 

Jag har råd att ta en stor latte på Statoil, folk räknar med mig som en som Har Jobb, mina barn hälsar på mig och jag är en del av Sverige! Jag behövs, gör nytta och konsumerar. 

Stackars Statsministern som aldrig helt och hållet kommer in- det måste ju vara ett hemskt utanförskap att närsomhelst bli petad från sin post och ständigt gå runt och oroa sig: "Tänk om de inte vill ha mig? Hur ska jag då få råd med mat till barnen? Kommer vi att frysa om fötterna i vinter? Tänk om nån jäkla grävande journalist hittar de där fotona från midsommarafton -84 och tänk om de får tag i Britt-Marie och Lilian och pratar med dem, tänk om de pratar med Perra om den där båtaffären, tänk om mina byxor trillar ner på Almedalsveckan?"

Kanske skulle jag- som har jobbavdrag och allt- kosta på mig att skicka en burk lugnande te till ministern. Jag skriver ett medföljande brev: "Du ska inte va orolig för utanförskapet- det är som ett Harry Potterfängelse visserligen, men OM du nu helt oförskyllt och bara av ren lathet skulle hamna däruti, så lovar jag seriöst att starta en Facebookgrupp för att stödja dig!

Och så tillsätter jag en utredning, som efter 6 år kommer fram till att du skulle ha tagit en försäkring som omfattar avgång från politiska uppdrag redan 1998, så hade du fått ut 4000 kronor i månanden! Det är mycket pengar när man lever på marginalerna som de stora kardinalerna!"