Pappa, Mamma och lilla jag.Där var vi TILLSAMMANS, det kan ingen ta ifrån oss.Inte ens döden.

Det här skriver jag till alla barn,ungdomar och mig själv som får/fått kämpa extra mycket,för att komma framåt här i livet.Och till alla vuxna, om hur tungt det är att vara liten och bära det svåraste,mest ofattbara.

Sorgen är en anledning, men det finns så många andra orsaker också.Men jag skriver om SORGEN eftersom jag själv fick uppleva den  när jag var liten och vet hur grym den är.

Jag var 13 år, när min pappa plötsligt bara försvann, han blev akut sjuk och dog efter ett par dagar.Bara 46 år gammal.Jag kan fortfarande, efter alla dessa år, komma ihåg hur mitt  nattlinne såg ut och hur ont jag hade i magen, den kvällen, den kvällen som blev den sista tillsammans med min älskade pappa.Då och Där, förändrades allt, det skulle ALDRIG någonsin bli detsamma.Min lyckliga barndom var över för alltid.

Jag hade börjat i högstadiet,  men jag minns inte mycket av den tiden, det mesta var bara kaos.Livet hade visat sitt fulaste ansikte.Det kändes meningslöst.Jag blev helt vilsen,tom.Tappade tidsuppfattningen,ja hoppet.

Jag fick svårt att koncentrera mig på skolarbetet, hade heller ingen lust till det. Livet  var mest en  outhärdlig  plåga.Jag minns en gång, när jag var på väg hem till bussen.Då fick jag se en gammal man på andra sidan gatan, han kunde nästan inte gå, hans rygg var krokig, märkt av värk och ålder, och jag minns så tydligt hur jag önskade att han fått dö i stället för min pappa. Jag kan fortfarande se honom framför mig.Jag var så otroligt besviken på att livet kunde vara så orättvist.Jag ville inte ha den nya bruna kappan, som vi köpt till begravningen, och jag ville inte ha det svarta  sorgbandet på kragen, jag ville bara ha min PAPPA.Jag kunde sitta vid fönstret i timmar och önska att  jag skulle få se honom komma på vägen, tillbaka hem igen, fast jag redan visste svaret.

.Jag hoppas att lärarna nu är mer upplysta och har MODET att bemöta elever i sorg, För jag minns aldrig att någon tog mig i handen och satte sig ner och verkligen pratade med mig, vad jag hade önskat det.Men jag förstår att det  inte var lätt för dom heller.

Sen blev det dags att söka gymnasium och utbildning, men jag behövde aldrig välja för det hade livet redan gjort åt mig."Jag blev elev i "LIVETS HÅRDA SKOLA" Jag ville inte gå där, men jag var redan inskriven .Hade inget val.

Till MAMMA, som inte finns hos oss längre,tack för all din omsorg och kärlek till mig och mina syskon.Att du orkade.Trots din egen stora sorg.

Och till er som bara går efter fina och långa utbildningar, som ser ner på dom som kanske inga har TÄNK EFTER,  nästa gång DÖM INTE, för ni vet inte varför och vad dom har varit med om och varför dom inte orkat..Vi är alla lika mycket värda.Jag är stolt över mig själv, och glad att jag ändå klarade mig,trots den svartaste sorgen.Jag blev en överlevare.Och det är inget man kan läsa sig till

Livet står still men tiden går,man lever med sina förluster, formas av händelser och

erfarenheter.På något underligt och kärleksfullt sätt så går man vidare, men man GLÖMMER aldrig. Som ung är det så lätt att tappa fotfästet, hamna på glid i livet, efter mötet med sorgen och andra svåra upplevelser. Så därför ber jag alla vuxna  att ni,om och när ni möter barn och ungdomar som  fått uppleva det svåraste , ta hand om dom extra mycket, visa att ni bryr er. Dom behöver känna det…Och till er som har drabbats,jag kan inte lindra er sorg, men jag vet vad sorg innebär .Nu en dikt som jag skrev till pappa några år efter hans död

TÄNK OM DET FANNS

EN DÖRR

MELLAN LIVET OCH DÖDEN.

DÅ SKULLE VI MÖTAS DÄR

FÖR EN STUND FYLLD AV KÄRLEK

INNAN JAG VARSAMT

STÄNGDE DEN ÅTER.

Tack för att just du var min pappa.

ÄNTLIGEN FREDAG KVÄLL Jag önskar alla en trevlig helg, och en STOR Trissvinst till mig själv.

Är det här platsen

jag kan finna ro

lägga ner mitt huvud

och våga känna tro.

Är det här tiden.

jag väntat på

Är det här platsen

där man får en ny chans.

Det har varit en lång väg

för att komma fram.

Är det här året

då allting vänder

steg för steg en dag i sänder.

Är det här platsen

där tårar kommer

från alla förlorade år som gick

Är det här platsen

där själen läker

säg att det är så

SÄG ATT DET ÄR SÅ.

Peter Jöback sjunger den, och jag gillar verkligen texten, den berör mig .Ihelgen ska jag skriva till barn /ungdomar som får kämpa extra i livet .När allt slås till spillror, och livet ALDRIG NÅGONSIN blir sig likt igen. Jag vet vad det innebär, för jag har själv varit där.

Idag var jag till min sjukgymnast.Har fått synnerligen  bra övningar av honom som

 jag ska göra.Det har fuskats lite, om jag ska vara ärlig.Men som jag brukar säga, man är ju inte mer än människa.

Jag tog då upp mysteriet med min  försvunna SVANK, jag sa att när jag var ung

 så satt den på plats.Men att jag numera inte hittar den, även om jag söker febrilt.

Jag sa rätt o slätt att jag fått ett PLATTARSLE.(Tänk, om jag någongång kunde knipa mun)

Han tittade på mig från sidan, och sa, ja du kan svanka, men när du var ung

hade du nog även muskler i rumpan.

Muskler?? Så då måste jag börja träna då ?

Ikväll ska jag gå till gymet runt hörnet och kolla lite  när KILLARNA  tränar sina rumpor.

Killarna? tänker ni nu.

Ja för jag tycker dom har de snyggaste häckarna.

Nu tänker jag fortsätta med resten av kroppens förfall.Kommer bara till halsen,

 Sen börjar det  om igen

ÅRSRINGAR trodde jag bara Träd hade, ha ha ha så naiv jag har varit.

KALKONHALS   vem tycker det är charmigt ?kalkoner ligger knappast på topp 10 i skönhet.Fast allt börjar kännas relativt nu för tiden.

,  .Ja sen fortsätter det med samma tråkiga visa.SVANKEN som jag hade där bak, den är som bortblåst ja  borta med vinden Jag är numera helt rak där .Det verkar som om den på något märkligt sätt  förflyttat sig från baksidan till framsidan (magen) för där har det börjat puta ut mer och mer.Helt seriöst, sååå tragiskt.Vem vill ha ett PLATT ARSLE? ja inte jag, men  fick det ändå.Fast jag inte ens har bett om det.

Kroppen är verkligen en jättemärklig apparat  ja.nästan som en konst i sig. Man slutar aldrig att förvånas över den. . Jag var till hudkliniken för ett par år sen, för att kolla lite fläckar,för dom ska man vara noga med att låta en Doktor titta på.

.Jag var särskilt oroad över flera nya, lite utstående  hudförändringar

men när läkaren tittade på dom, hon behövde  inte ens glutta  nära , utan sa bara med ett leende.Dom där är helt harmlösa, det är ÅLDERSVÅRTOR! Det första som kom ur min mun(efter att  först ha varit stum och bara gapat i några sekunder )var…

VAD SKA JAG HA DOM TILL??? Ja sen fortsätter det så där, skulle kunna hålla på i evigheter,  men det gör jag inte ,men är det någon som har en fråga om medelålders krämpor , så säg till, jag delar gladerligen med mig, kanske rent av   kan ge  tips och råd..Är  expert  NÄSTAN. Jag tror så här…………

Dom första  49 åren är kroppen glad och nöjd med livet.Den går  runt och lattjar, tar allt med en klackspark tycker sig rent av vara   riktigt läcker,det mesta pekar uppåt och framåt, men sen när den blir 50 bast, då jäklar i det, händer det något, den ger liksom upp, kastar in handduken.Det blir tvärstopp, det mesta börjar hänga och slänga.Den ger efter för gravitationen.Då är det bra att vara en obotlig OPTIMIST och ha en GLÖD.Tro mig, jag vet.Ikroppen ryms en otrolig MÅNGFALD, där får allt vara med och samsas med bra och mindre bra saker..TACK FÖR MIN KROPP.

Men det kan ändå kännas befriande att få skrika högt :

GIV MIG KRAFT OCH STYRKA!!!

Ha en bra kväll, för det ska jag ha.

NU FÅR DET VARA NOG.Var på Apoteket på min rast.Hade ett recept att hämta ut igen.

När jag är klar, tittar expediten på MIG, och så säger hon…… önskar NI något mer?

NI? tänker jag, och vänder mig om, för att kolla  om jag fått sällskap. Men det är alldeles tomt, bara jag är där för att handla. Då trillar poletten ner…. jag har alltså uppnått den ålder när folk börjat säga NI  istället för att säga DU.

Va F..N? 

Nu tar jag och sammanfattar resten av alla krackileringar i ansiktet,

Rynkor= det rymms faktiskt oförskämt många, hittade t.o.m. en liten (ja sååå jäkla liten var den minsann inte)på ÖRONSNIBBEN,alltså hur är det möjligt???

Hängande kinder= Hur kul är det att bli mer och mer lik en bulldogg?? jag gillar ju inte ens hundar. Vilket hån.

Åldersfläckar= ser snart ut som en Leopard, om det fortsätter i samma snabba takt, hade mycket hellre inhandlat en läcker BH i det mönstret.

Tand statusen= Utför, och det snabbt.Som en svartpistad slalombacke el.( snarare störtloppsbacke).

Glesare mellan stråna på hjässan ,men samtidigt väldig kraftig hårväxt i näsan .Hur går det i hop?och vad jag för nytta av det?

Jag orkar knappt  tänka på resten, men jag har lovat alla, så  jag kommer

att ge resten av kroppen en grundlig genomgång nästa gång.

grrrrrr… Från Marianne Leopard.

 Det här tar verkligen på sinnet och krafterna, ska ansöka om 1 semestervecka, när hela genomgången är gjord.

Känns som om jag inte kommer längre än till huvudet, när det gäller ålders tecknen.

Det finns ju hur många som helst, bara där.Men jag hoppar nog över några, man vill ju inte bli långtråkig Men man kan ju inte låta bli att undra hur i helskotta  alla får  plats på en och samma kropp, egentligen??? Nästan  imponerande.

När det gäller ögonen, är det också ett nytt kapitel i mitt liv.( förutom den dåliga synen då) Har ni hör talast om fenomenet RINNANDE ÖGON?, det har jag och nu även fått uppleva det live.Vilken merit va???

Ja det börjar oftast redan på morgonen,gärna efter att man har lyckats sätta make upen på plats, det är ett konststycke bara det. och det tar ganska lång tid för mig numera.På väg till bussen, så börjar tårarna rinna, ja flöda, alla som jag möter tittar konstigt på mig, eller vänder bort blicken helt enkelt Ja vem vill se en självömkande tant ?Dom tror  väl att jag är Jätteledsen, för att inte karlarna visslar efter mig längre, eller att jag rentav blivit nobbad av någon snygging  på krogen nyligen.Randig av mascaran skyndar jag snabbt vidare till bussen. (förresten tycker jag det är konstigt att man ens får köpa smink i min ålder, man ser ju ändå inget när man ska spackla sig, ja snacka om att kasta pengarna i sjön. Förstorings spegeln har redan gjort sitt, nu får man förlita sig på vanan så att man

prickar rättJag tycker även att när man väl fått den trista diagnosen RINNANDE ÖGON, ja då ska man kräva att  få ersättning för salt skadade kläder.. Det blev till slut  outhärdligt   för mig, så jag smög in på mitt kvarters Apotek, och

inhandlade Ögondroppar, och det blev räddningen.Så mitt råd blir…. gå på Apoteket, inhandla ALLA hjälpmedel och medicier ni kan  när kroppens förfall börjar visa sig för jag lovar, det kommer att behövas.Numera är snart min medicin och hjälpmedels väska större, än självaste resväskan, när jag åker bort, och det är INTE kul.Övernattnings kittet, som rymdes i en afton väska när man var ung, och som  behövdes om man fick sig ett 10 taggars ragg, ja den är numera lika stor  som tränings väskorna, som alla snygga gymmare har, sååå tragiskt.Men jag är en obotlig optimist, så jag ärGlad  över att jag ALDRIG får några ragg nu för tiden. För den är tung att släpa på. Ps! Ett tips, ta på er glasögonen och läs väldigt noga, innan  ni tar ögondropparna, det har jag lärt mig, sedan jag var nära att droppa  Nagel limmet  i ögonen i stället (väldigt lika små flaskor).Hur skulle  man då  tagit sig till jobbet? färdtjänst kanske? men dit är det kanske inte så långt till ändå. Tack och hej från mig..

Inte nog med att Håret lossnar i samma snabba takt som lönen försvinner.

SYNEN vill också vara med i förfallet, och varför inte? tänker jag, välkommen du med.

För mig började det redan för flera år sen.Armarna började kännas för korta till min kropp,dessutom

jag gick runt och kisade hela tiden ( där la jag grunden för alla rynkor).

Har hört att det är ett VÄLDIGT vanligt problem för oss i medelåldern.Jag brukar tänka lite elakt när jag ser andra med samma symtom,  men som ännu inte fattat vad problemet är, utan som börjar med yoga och stretching ( eller börjar packa matkassarna extra tungt  för att armarna ska få chansen att  bli längre)  allt detta i ett försök att töja ut dom för korta  lemmarna.Men jag kniper slugt igen min mun, och tänker snart, mycket snart är även ni  välkomna i klubben"Glasögonklubben"

Problemen började redan, när jag införskaffade mina första par Läsglasögon, och har så fortsatt, jag glömmer nämligen hela tiden, var jag har lagt dom.En stor del av min arbetstid går faktiskt till att söka efter dom, men Pedagogisk som jag är, låter jag barnen vara med och leka leken,"HITTA FRÖKENS EXTRA ÖGON" det tycker dom är jätteroligt. Jag ska nu ta ett exempel ur verkliga livet, hur det kan gå när man inte har en aaaaaaaaaaning om var glasögonen hamnat någonstans.När min äldsta dotter bodde tillfälligt hos mig,och jag var utan hårspray, så tänkte jag minsann låna av hennes dyra fina spray (jag vet nämligen att  mina döttrar kostar på sig kvalitets märken när det gäller skönhet).Jag gick in i badrummet, glasögon lös.Tog fram en vit flaska, som jag inte såg texten på, men tyckte att flaskan var fin.Sprayade rikligt, (nästan halva flaskan faktiskt)

Kände mig nöjd,  när jag  gick till jobbet.Men hann bara fram, och redan  då  tyckte  jag sprayen satt väldigt dåligt, ingen stadga ja den var som bortblåst, Besviken och grinig tänkte jag surt , hur kan man kosta på sig en sån dyr Hårspray  när den överhuvud taget inte funkar??När jag kom hem och hittat glasögonen, gick jag raka vägen till flaskan för att läsa vad det var för skit spray egentligen  . Tänkte reklamera den dessutom. Döm om min förvåning när jag ser att det står .IMPREGNERINGS MEDEL  FÖR SKOR.

SÅ KAN DET GÅ

NÄR INTE GLASÖGONEN ÄR PÅ.