Vi glesbygdsbor verkar vara populära i årets valrörelse men debatten förefaller
ofta fattig, futtig och fåkunnig.

– Vi har ju glesbygd hos oss också, sade en professor i pedagogik från Göteborg, som jag samtalade med för några år sedan.

Jo, det kan se ut som glesbygd alldeles ovanför Landvetter eller innan man landar på Arlanda – men jag har varit skolchef i en kommun med 0 inv/km² och t.o.m. haft så glest med personal att vissa hade ”sekretess mot sig själva”. När jag utbildat folk söder om Dalälven ler de först lite bortkommet av sympati och tror jag försöker göra mig lustig tills de förstår att verklig glesbygd faktiskt är annorlunda och att där uppstår fenomen som få politiker varken har visioner eller kunskapsbaserade strateger för att hantera.

De senaste åren har jag också haft kontakt med forskare som yrvaket börjat upptäcka glesbygd som outforskat område. Man vill gärna ”ha med” glesbygd för att visa på en bred ansats som försöker väga in fler perspektiv och få tillgång till värdefulla data för vetenskapliga publikationer som ett steg i (den urbana) karriären. Forskning om glesbygd – har dock ofta bedrivits med en urban agenda – som varken är för eller i glesbygd och saknar viktiga aspekter som t.ex. ”glesbygdsstatistik”, ”glesbygdsetik” eller urfolksmetodologi – vilket i värsta fall gör att forskningsfinasiärer inte ens har sakkunniga som kan bedöma värdet av visa ansökningar – eller förstår den stora samhällsbetydelsen av sådan forskning för alla välfärdsländer ur ett globalt perspektiv.

Även i mitt eget parti används ett språkbruk som menar väl men leder fel. Det kan ju låta behjärtansvärt med ”hjärtlandet”” men ligger farligt nära det amerikanska begreppet heartland, dit man ofta räknar 12 ganska välmående jordbruksstater i amerikanska mellanvästern – som kan ha upp till 100 gånger så hög befolkningstäthet som vi har här – och inte har mycket gemensamt med vår glesbygd.

Vi har visserligen lite billigare el men dyrare frukt och grönsaker, längre resor och får inte lån för att bygga hus. Vi har dessutom bland de högsta kommunalskatterna i landet och Långtidsutredningen har i Bilaga 7: Demografins regionala utmaningar beräknat att vi t.o.m. skulle behöva höja den med 18 kronor(!) för att få jämförbara servicenivåer som Sveriges mer urbana delar. Rikspolitikerna gullar med några kronor hit eller dit på dieseln men en undersköterska här betalar ju redan 10–15 tusen kronor mer i skatt per år – för sämre service än i stan – och får sedan föda barn i bil på landets sämsta vägar förbi den stängda förlossningsavdelningen.

Tappat busshjul vid Åskilje

Jag har själv åkt med trasiga bussar, som läckt olja som ett såll och fått ställas halvvägs, haft slut på ström i nyladdat batteri och inte kunnat starta, haft bagageluckor som inte gått att öppna, dörrar som inte gått att stänga eller farit upp under färd – eller stängts innan passagerare hunnit av, eller t.o.m. tappat hjulet under färd, tåg som börjat brinna, eller varit notoriskt inställda utan ersättningstrafik.

Ska det vara så i ett välfärdsland? På vilket sätt är en sådan färd väl?

Vi levererar varor och tjänster för miljarder från skog, gruvor, vatten- och vindkraft, turism m.m. från glesbygd. Sverige har också ungefär 1/2 miljon fritidshus där många nu tillbringar alltmer tid, och särskilt under pandemin t.o.m. började jobba därifrån – men utan att betala skatt, där den behövs som mest.

Fyra förglömda fynd från forskningen

För mig som född i Göteborg, uppvuxen i Stockholm och Örebro med omnejd, verkat i Göteborg i många år men flyttat till Storuman för 25 år sedan och arbetat med många utmaningar i Norrlands inland, var det en häpnadsväckande igenkänningsfaktor när jag började sätta mig in i forskning om, för och – i – glesbygd.

Glesbygd kan verka som en perifer, isolerad del av världen – men det är ingenting mot vad det är och upptar mer än 60 procent av jordens landyta – om man sätter samma gräns för befolkningstätheten som i Storumans kommun, ungefär 1 inv/km². Forskaren Le Tourneau (2020) har beskrivit fyra olika kriterier som dessa delar har gemensamt med varandra – oavsett om det är i Amazonas, Sibirien, Canada eller Sverige. Studien bygger även vidare på Dean och Doris Carsons forskning som bl.a. utgått från Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman.

Ytligt känner säkert många igen delar av detta men den djupare innebörden verkar vara bortglömd i den politiska debatten eller svagt analyserad i valrörelsens överbudspolitik.

1. Långa avstånd

Att det är långa avstånd i Norrland verka många känna till men blir ändå förvånade över hur långt det är. Statliga utredningar som t.ex. handlat om glesbygd eller skolfrågor kommer på besök till Umeå – för att diskutera villkoren mer än 30 mil därifrån!

Ofta förväntas glesbygdsbor resa till människorna i metropolerna och inte tvärtom. Det verkar dessutom alltid vara längre från Umeå till Storuman än åt andra hållet vilket framgår av bilden nedan, busstablån vid NUS i Umeå. (Notera att bussen mot Hemavan från Umeå går via Skellefteå, Piteå och Luleå så inte undra på att det blir längre åt det hållet!)

Jag reser ungefär 100 mil per vecka för arbete i olika delar av länet och körde ungefär tre varv runt jorden som skolchef i Sorsele och krockade med en älg, ren, skolsköterska och förälder. (Allt gick bra förutom med älgen, renen, backspegeln och bilen som fick skrotas.) För mig är det självvalt men jag har haft återkommande synpunker på alla (o)turer med kollektivtrafiken.

En plastikopererad patient från Sorsele blev däremot ombedd att komma ner till Umeå på fredag och sedan måndag, tisdag och onsdag för att kontrollera att det inte blivit någon infektion i såret och att allt läkte som det skulle.

– Men kan hon inte kontrollera det här, undrade vårdpersonalen på sjukstugan.
– Har ni några plastikkirurger i Sorsele, var den lite snorkiga motfrågan från Umeå.
– Nej, men vi har duktiga allmänläkare som kan koppla upp sig digitalt.

Efter mycket om och men gick så plastikkirurgen med på att de fyra kontrollerna, som bara tog någon minut, kunde få göras i Sorsele, och patienten slapp resa mer än 200 mil – eller vara borta i flera dagar, kanske t.o.m. med en ledsagare.

Långa avstånd skapar också ekonomiska utmaningar för infrastrukturen. Med en ren marknadsekonomi riskerar stora delar av Sverige därför att bli utan både vägar, bredband och mobiltäckning – för det ”lönar” sig inte. Eftersom detta kommer i konflikt med grundläggande rättigheter, säkerhet och villkor för tillväxt behöver vi en politik som garanterar en miniminivå på infrastruktur.

Jag ansluter mig här därför till ekonomipristagaren Angus Deaton, som menar att det inte är så klokt att konkurrensutsätta kritiska samhällsfunktioner – och dit räknar jag även skolan! Så småningom blir ju annars frågan om bristande likvärdighet, med risk för ökad polarisering mellan stad och landsbygd: ”Varför ska vi höra till Sverige när ’de’ inte hör oss?”

2. Få människor

Få människor ligger i sakens natur men får allvarliga konsekvenser för både kompetensförsörjning, skatteunderlag och ekonomisk tillväxt.

Eftersom man har samma lagstadgade rättigheter var man än bor i landet behöver varje kommun ett antal specialistfunktioner inom vård, skola, omsorg, ekonomi, juridik, IT, VA, räddningstjänst m.m. – som kan stå som garanter för dessa rättigheter. Men i glesbygd är det många färre som ska göra allt detta arbete vilket leder till att det krävs fler specialistfunktioner per capita i glesbygd än i stan.

Tyvärr är också utbildningsnivån ofta lägre i glesbygd, p.g.a. att unga människor måste flytta för att utbilda sig och sedan inte kommer tillbaka i samma utsträckning, varför kompetensförsörjningen är en av de största utmaningarna för både offentlig och privat sektor, och även civilsamhällets olika organisationer. Folk i glesbygd haft ofta många olika uppdrag eller stora geografiska ansvarsområden.

Få människor leder också till små skatteunderlag och svårigheter att effektivisera verksamheter. Långtidsutredningen (se ovan) har t.ex. beräknat att för att ett kommun ska kunna ha en någorlunda effektiv organisations av grundskolona krävs ungefär 10.000 invånare – ska man dessutom ha utvecklingskraft – ungefär 20.000 – som endast två av länets kommuner har.

Men det är inte bara att slå ihop klasser utan eftertanke! IFAU har t.ex. visat att elever i årskursblandade klasser hade sämre kognitiv utveckling i årskurs 6 än jämnåriga som gått i åldersseparerade klasser. Både senare studier och egen erfarenhet antyder att det är svårt att ge en intellektuellt utmanande undervisning för de äldsta eleverna utan att samtidigt tappa bort de yngsta. Mindre klasser kan ha fördelar för elever i behov av särskilt stöd – men inte generellt och inte årskursblandade. Det kostar ungefär 1 miljon kronor att dela en klass på högstadiet, pengar som en klok rektor kan behöva till andra saker – så ALLA elever får en bra utbildning.

Allmänläkare i glesbygd möter också ett större sjukdomspanorama än en specialist i stan och liknande kan sägas om andra yrkesgrupper. Man måste helt enkelt kunna mer i glesbygd för att kunna ge professionell vård, omsorg, undervisning och service till invånarna än vad man kan klara sig med i de större städerna.

Den paradoxala slutsaten är därför att man behöver både djupare och bredare kunskaper, högre kompetens och längre erfarenhet för att arbeta i glesbygd än i stan, inte specialister utan generalister – för att kunna tillgodose välfärd. Därför behöver vi bli bättre på att rekrytera strategiskt och samverka smart mellan kommuner, företag, civilsamhälle, regional, nationell och internationell nivå.

3. Statlig fjärrkontroll

Situationen i glesbygd blir sedan sällan enklare av minskad statlig närvaro. Inte bara en koncentration av statliga myndigheter i Stockholm utan även nedläggning av Arbetsfömedlingen och t.ex. en polisbil i ett område stort som Danmark innebär stora utmaningar – både för lokal och nationell nivå.

Gemensamt för många glesbygder är därför en typ av ”statlig fjärrkontroll”. Staten kontrollerar genom tillsyn och granskningar av ett regelverk som kan vara mer eller mindre relevant i glesbygd men finns inte själv där varför kontrollen också blir ofullständig och ibland även okunnig, med bristfällig återkoppling till staten om hur landet ligger.

Inte heller det statliga stödet till olika prioriterade områden kommer fram alla gånger. När Skolverket analyserade vilka som ansökt om statliga medel fann man stora vita fläckar i Sveriges glesbygder. Jag har själv varit med om att inte ens ha haft personal som kunnat söka statsbidrag vilket i kombination med statens bristande kunskap om hur hela landet egentligen ser ut leder till helt onödiga skillnader i likvärdighet.

I förlängningen kan detta äventyra trovärdigheten och tilliten till statens styrning och också öppna upp för kortsiktiga ad hoc-lösningar som är skadliga på lång sikt.

Statlig närvaro är dock en konsekvens av politiska beslut och med modern teknik och bättre kunskaper om förutsättningarna borde vi kunna överbrygga svårigheterna och slå vakt om välfärd i hela landet. Som politiker ser jag det därför nödvändigt att inte bara driva en klok lokal politik utan även i tid och otid stå upp för glesbygd, utbilda och ”uppfostra” regionala och nationella partier, politiker och beslutsfattare.

4. Särskild livsstil

Särskilt fascinerande fann jag också forskningens fjärde kriterium: ”Människor i glesbygd har en särskild livsstil.”

Det var som jag misstänkte ända sedan jag flyttade till Storuman från Göteborg för 25 år sedan men inte riktigt kunde sätta fingret på. Jakt och fiske, bär och svamp, snöskoter, avslappnad, opretentiös livsstil för fjäll, sjö och skog, och en sund skepsis mot metropolernas makthavare började så småningom göra mig oupplösligt förenad med människorna här – och i glesbygd världen över!

Vårt indo-svenska samarbete Otium med bl.a. Kaiwara på landsbygden utanför Bangalore.

Som ny lärare här fick jag frågan från en elev om han kunde få ledigt.

– Jaha, varför då?

– Jo, jag ska handla kläder.

Kläder?! I min tidigare värld i Göteborg var väl det inget man behövde ledigt för. Det kunde man väl bara köpa på vägen hem från skolan?

Sedan jag själv gjort dessa maratonresor Storuman–Umeå på snöiga vägar med ren och älg, ToR blev jag dock mer ödmjuk och började tänka att vi måste rigga system som stödjer människorna bättre här!

Men kläder var inte det enda skälet att vara ledig från matten en fredag.

– Ja, det ska väl gå bra, du är ju duktig att ta ansvar men får jag fråga vad du ska göra?

– Jo, jag ska åka till Tokyo och bryta arm, svarade min elev frankt och chosefritt.

Oj, tänk om hon kommer hem med bruten arm låtsades jag ovetande oroa mig för – men det gjorde hon inte – utan med VM-guld i armbrytning som senare byggdes på till 11-faldig världsmästare!

En annan elev såg jag betydligt mindre av eftersom hon var ute på den ena slalomresan efter den andra och tidigt fick en form av distans- eller fjärrundervisning som vi i glesbygd arbetade med redan då. Senare fick jag även ge både hennes mamma och moster tjänstledigt för att kunna närvara som stöd och delad glädje vid medaljregnen från OS och världskuppen. Jag bor t.o.m. granne med ytterligare en, inte bara OS-medaljör, utan även Teslakörande expert på skogsbrukets påverkan på fåglar och hållbar utveckling i glesbygd som jag haft flera intressanta diskussioner med.

Men något av det mest utmärkande var den starka tilliten till både andra och sig själv. Tillitsbarometern från dåvarande Ersta Sköndals högskola placerade Storuman i den nationella toppen – och i glesbygd får man fixa saker själv om det ska blir något – även politiken!

Vision och strategi

Ett bekymmer jag dock upplevt på nära håll är att folk lätt blir hemmablinda. De människor jag möter i metropolerna verkar inte ha reflekterat över glesbygdens förutsättningar eller ens fatta varför man lever som man gör och inte bara kan…

Men de som är födda och uppväxta här och levt hela sitt liv i glesbygd verkar inte heller ha någon djupare analys av hur villkoren här är konsekvenserna av de fyra megatrenderna globalisering, urbanisering, demografiska förändringar och digitalisering – som förändrar hela planeten i allt snabbare takt – eller ha några välgrundade idéer om hur man kan hantera utmaningarna.

Inte många här i glesbygd verkar gå och tänka på att Kina bygger ett nytt Stockholm varannan vecka p.g.a. urbaniseringen eller att varannat jobb försvinner inom 20 år p.g.a. digitaliseringen (där redan snart halva tiden har gått) – eller att medellivslängden fördubblats på bara drygt 100 år p.g.a. den demografiska transitionen, så att nu de flesta elever kommer att leva en bra bit in i nästa sekel – om det finns några människor kvar då. Dessa megatrender får en enorm påverkan på hela världen med särskilt stora utmaningar för glesbygd. Det kräver en helt annan strategisk politik än populistiska floskler om att allt ska bli bättre för alla. Några förslag kan vara en god början men det hjälper ju inte att man är på rätt väg om man går åt fel håll.

Forskaren och kulturgeografen Josefina Syssner som jag träffade här för några år sedan menar att det saknas politiker med en vision för hur man kan krympa smart. Några centrala delar i en sådan politik är:

• Samverkan som ett sätt att öka resurserna. En aktör kan inte göra allt men alla kan göra något. Kommunen tillsammans med företag, civilsamhälle, region och stat kan göra mer – än var för sig – om vi har ramar, roller och rutiner väl förankrade i lagstiftning, kunskap och engagemang.
• Strategisk rekrytering. Få människor i glesbygd innebär också att det är färre som behöver rekryteras än i större städer. Forskning visar dock att enskilda personer kan ha kritisk betydelse för positiv utveckling i glesbygd – men också tvärtom! Därför måste man satsa mycket mer noga på att rekrytera familjer och goda generalister strategiskt, med känsla och förståelse för glesbygd.
• Digital infrastruktur, utbildning och verktyg. Sverige måste som välfärdsnation ta ansvar för den nationella infrastrukturen, den regionala nivån för t.ex. bredband och utbildningar och den lokala för att utveckla digitaliseringen. Samtidigt måste man också vara medveten om att digitala lösningar inte är lämpliga för alla vid alla tillfällen och ha beredskap för alternativ.
• Bygg politiska initiativ på kunskap – snarare än okunskap. Det låter som en plattityd men oj, vad jag sett exempel på motsatsen under mina 25 år i glesbygd! Det har dock slagit mig att jag också fått vara med och leda verksamheter som nått regionala och nationella toppresultat och tror jag har en hyfsat välgrundad idé om vad det berodde på. (Nej, inte på mig men andra lyckliga omständigheter som samverkade till det bästa.)

En sådan politiker vill jag vara – som inte bara har en vision för välfärd i glesbygd – utan även kunskapsbaserade strategier för hur man når dit!

Detta har engagerat mig så till den grad att jag tror jag går och röstar på mig själv! Gå du och gör det också!

Kunde Emil i Lönneberga bli kommunalråd i Småland borde väl jag kunna bli det i Storuman – om det inte vore för min ålder? Men kunde Joe Biden och Kamala Harris vinna valet i USA borde väl P-D och Therése kunna göra det i Storuman om det inte vore för populismen? Men kunde Demokraterna vädja till det bästa hos människan och vinna över Trumpublikanerna borde väl ett generösare KD kunna övervinna snålblåstens SD?

Med vänlig hälsning

Vise P-D för och i glesbygd

Solnedgång från utsikten i Storuman

Akut lärarbrist

Lärarbristen är akut och blir dessutom värre för varje år. Lärarförbundet beräknar att Sverige kommer att sakna mer än 65.000 lärare redan år 2025. Det är inte bara för få som utbildar sig till lärare utan många lämnar dessutom yrket i förtid (förutom alla som går i pension)! I SCB:s undersökning Lärare utanför yrket säger t.ex. 7 av 10 att arbetsmiljön var en av anledningarna till varför de lämnade läraryrket.

Som om detta inte vore nog är utmaningarna i glesbygd – ännu större! Eftersom man har samma lagstadgade rättigheter i Storuman som i Stockholm – men det är betydligt färre i glesbygd som ska svara för dessa rättigheter inom vård, skola, omsorg, ekonomi, IT, VA, räddningstjänst m.m., krävs det fler specialistfunktioner per capita där än i stan. Olyckligtvis är dock utbildningsnivån ofta lägre i glesbygd p.g.a. att unga vuxna flyttar för att utbilda sig och sedan inte återvänder i samma utsträckning vilket ytterligare förvärrar en redan svår situation.

En kunskapsbaserad vision

Forskningen om krympande kommuner visar också på ett ännu större problem: Det verkar finnas gott om politiker och partier som tror att ”nu vänder det snart”, ”befolkningen kommer att öka”, ”vi räknar med att växa” – vilket kan vara direkt skadligt. De fyra stora megatrenderna globalisering, urbanisering, demografiska förändringar och digitalisering, förändrar hela planeten i allt snabbare takt och gör en sådan utveckling extremt osannolik. Visst, ingenting är omöjligt men allt är inte troligt. Det blåser snarare full orkan runt okunnighetens glesbyggda luftslott – utanför stormens öga i stan, där det verkar vara vindstilla – åtminstone än så länge. Ett av de största problemen är därför att det saknas politiker med visioner för hur man kan krympa smart i glesbygd.

Min vision är ett gott och meningsfullt liv från före vaggan till efter graven – i glesbygd – med den enkla idén att det är bättre att basera politik på kunskap – än okunskap.

Men hur skulle detta kunna ge oss fler lärare till våra elever?

Nej, inte nödvändigtvis fler lärare, men legitimerade lärare till fler elever. Hur då?

En bortglömd idé

KD i Storuman vill pröva och vidareutveckla en idé som Lycksele kommun införde för några år sedan. Där insåg några kloka människor det lönlösa i att få sina förhoppningar grusade varje läsår och sakna lärare. Förutom allt merarbete med att skaffa vikarier fick de legitimerade lärarna dessutom ytterligare arbetsbelastning med att handleda obehöriga kolleger och ta hand om uppgifter vikarierna inte hade erfarenhet av eller ens laglig rätt att utföra.

Lycksele kommun plockade därför upp en antik idé – nämligen ”riktiga pedagoger” eller paidagōgos. Det visste de inte om då men jag upplyste dem om det, när jag var där och utbildade deras nya personal som de kallade klassmentorer.

Upplägget var följande: Lärarna skulle få koncentrera sig på att vara lärare och klassmentorerna på eleverna – och ta hand om uppgifter som lärare ofta får hantera men inte måste göra. I gengäld hade lärarna något mer undervisning för något fler elever men slapp uppgifter som visat sig slita ut dem så de lämnar yrket i förtid, och ofta är ett resursslöseri. Klassmentorerna var å sin sida, varken ”elevassistenter” eller ”lärarassistenter” utan en egen personalgrupp med rektorn som arbetsledare och kunde fördelas på uppgifter där behoven var som störst.

Till 15 tjänster hade man ett 100-tal sökande(!) och jag var fascinerad av mångfalden människor. Några var unga och ville pröva på att jobba i skolan, andra var i mogen ålder och hade redan arbetat där i flera år, åter andra hade andra yrken men ville pröva något nytt. Där fanns en stor samlad kompetens som sträckte sig över räddningstjänst, konståkning, fotboll, musik, medicin m.m. en enorm tillgång – inte bara för eleverna – utan även för kollegerna!

Lycksele kommun var dessutom förutseende nog att ge dem en god introduktion till den nya yrkesrollen och ett av uppdragen gick till mig som dåvarande regional skolutvecklare. När jag började analysera deras arbetsuppgifter slog det mig plötsligt som en blixt från klar himmel: Detta var ingen ny yrkesroll – tvärtom – minst 2000 år gammal, från antiken – men som vi tyvärr glömt bort!

De första pedagogerna

En pedagog under antiken var oftast en slav i familjen som hade till uppgift att följa barnet från hemmet till skolan (som ju betyder ”fritid” på grekiska eftersom man där hade ”ledigt” från kroppsarbete). Slav kan föra tankarna till omänskligt arbete – men en pedagog hade tvärtom, en av de mest mänskliga sysslor någon kunde ha, en person som hade sitt ord med i laget när det gällde barnets fostran och en del pedagoger kunde också ha det gott ställt. Fram till 7 års ålder svarade barnets mor för uppfostran men sedan tog pedagogen över tills barnet fyllde 18 år. Pedagogens uppgift var att följa barnet till skolan, bära böcker och lyra, se till att barnet skötte sig, respekterade andra, öva barnet i moral, bordsskick m.m. Pedagogen var en blandning av sjuksköterska, betjänt, förkläde och handledare – men inte lärare i olika ämnen. Pedagogerna skulle snarare lära barnet allt vad grekerna menade med eukosmia, (jfr grekiska, eu ’god’, kosmos, ’ordning’) gott uppförande, gott uppträdande och livets behagligheter.

Teologen William Barclay (1907–1978) expert på grekiska, beskriver t.o.m. att vissa delar av Bibeln har blivit felöversatta eftersom antikens pedagoger – eller paidagōgos – utförde en funktion som det inte finns någon exakt motsvarighet till i vårt utbildningssystem. Men nu fanns de igen – i Lycksele av alla platser!

Jag var imponerad av att någon nu ville pröva denna ”antika” idé på en modern skola, och tog mig an utbildningsuppgiften på ett närmast euforiskt sätt. Det förvånade mig att de lokalt fackliga var så skeptiska när lärarna verkade så nöjda och man på regional och nationell nivå tyckte detta var ett så lovvärt initiativ. En man ringde t.o.m. rektorn och berättade:

– Det här får ni inte sluta med. Min fru är mycket mindre stressad nu och det är bättre hemma 😉

Paidagōgos (som jag nu kallar dem i fortsättningen för att inte förvirringen ska bli total) tyckte också uppdraget var roligt, intressant och spännande och den ekonomiska uppföljningen visade dessutom att detta blev en billigare lösning än att ha obehöriga vikarier – förutom att man nu fick fullt behöriga lärare till alla elever i nästan alla ämnen! Forskare från psykologiska institutionen vid Umeå universitet kunde också visa att arbetsmiljön blev bättre.

Fem starka skäl för paidagōgos

Så här några år efteråt kan jag inte släppa tanken på paidagōgos och ser fem starka skäl för idén. Antikens pedagoger var dessutom samtida med kristdemokratins tidigaste rötter vilket ju är intressant kuriosa – i kombination med att KD i Storuman nu driver denna ”moderna” idé!

(Det är precis sådana initiativ som är en så märklig blandning av hur något ”konservativt” kan vara så ”radikalt progressivt” och gör att jag värjer mig från en placering av KD på höger–vänsterskalan. Vägen är snarare framåt, den svänger vänster ibland, höger ibland – men aldrig bakåt! Det ser man i backspegeln och ”om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp” insåg redan Tage Danielsson. Som KD-politiker ser jag t.o.m. åt alla TRE hållen för en progressiv utveckling på fast grund med högt i tak!)

1. Högre vuxennärvaro för elevers trygghet och trivsel

Det absolut viktigaste är att vuxna ser barn och elever! Många incidenter, olyckor, mobbning etc. sker när ingen ser men närvarande vuxna skapar trygghet som är fundamentalt för lärande, särskilt av mer komplexa samband som kräver koncentration och arbetsminne – men det kan inte och ska inte alltid vara lärare. Paidagōgos har beskrivits som ”barndomens beskyddare” och skulle också kunna jämföras med vad som i Marianne Cederblads forskning om ”maskrosbarn” (som det gått bra för i livet, trots tuffa uppväxtvllkor) kallas ”betydelsefull annan” (eng. significant other).

Paidagōgos är inga ”vikarier” – men vad är bäst vid hastig sjukdom eller någon annan akut händelse? Särskilt elever inom autismspektrumområdet kan ha extra svårt med förändringar. Att då möta en välkänd person som lugnt och sansat kan förklara och förbereda eleverna på den närmaste framtiden skapar trygghet och förutsägbarhet. Dessutom minskar det ju drastiskt behovet av – för elever och kolleger – okända korttidsvikarier – som i värsta fall stjälper mer än det hjälper.

2. Lärare får vara lärare

Paidagōgos avlastar lärare som då får koncentrera sig på att förbereda, genomföra och efterarbeta undervisning och t.o.m. kan ”omfördela sig själva” till elever i behov av särskilt stöd och låta paidagōgos ta hand om resten av gruppen en liten stund. Denna organisation är alltså ett sätt att se till att den högsta kompetensen möter de största behoven – och inte tvärtom som ofta varit fallet.

Lärarna behöver inte heller vara rastvakter, skjutsköterskor, kuratorer eller poliser utan kan lämna eleverna i trygga händer – och dessutom få tillbaka dem efter rasten med eventuella konflikter utagerade, eller få en återrapportering för att ta vid, eller låta paidagōgos vid behov ringa till vårdnadshavare och informera. Paidagōgos bidrar således till att skickliggöra lärare så deras kompetens bättre kan tas tillvara.

3. Bättre arbetsmiljö

Utvärderingen från Umeå universitet visade att arbetsmiljön blev bättre – trots att lärarna hade lite mer undervisning för något fler elever. Bra lektioner kommer sällan till av en slump utan kräver både för- och efterarbete som behöver göras oavsett om man har få eller fler elever. Att ständigt bli avbruten i sådana processer kan dock vara onödigt slitsamt och påverka undervisningens kvalitet negativt.

Eftersom arbetsmiljöskäl är en av de viktigaste anledningarna till att lärare lämnar yrket skulle paidagōgos också kunna vara ett skäl för lärare som lämnat yrket att vilja komma tillbaka.

4. Rekrytering av nya lärare

Paidagōgos kan vara ett sätt att få syn på de många fascinerande, intressanta och personlighetsutvecklande delarna av läraryrket på nära håll. Erfarenheterna från Lycksele visade också att någon fortsatte på lärarutbildningen efter något år som klassmentor. Paidagōgos kan alltså vara en rekryteringsbas för nya lärare och en första yrkesintroduktion.

Med den akuta lärarbristen vi upplever nu som dessutom ser ut att förvärras skulle man kunna tänka ännu mer strategiskt om en yrkesresa för lärare med olika kompetensnivåer: paidagōgos–lärarutbildning–nyexaminerad lärare–legitimerad lärare–erfaren lärare–meriterad lärare–särskilt meriterad lärare (och kanske även förstelärare–lektor, med ytterligare påbyggnad som licentiat- eller doktorsexamen och särskilt ansvar för att utveckla undervisningens kvalitet).

5. Hållbar ekonomi och organisation

Paidagōgos kan ge lägre kostnader jämfört med andra ad hoc-lösningar för organisationen i sin helhet. En uppföljning i Lycksele kommun visade att organisationen med klassmentorer inte bara blev billigare än tidigare ”lösningar” med vikarier utan dessutom ledde till full behörighet på alla tjänster för alla elever med något enstaka undantag. Dessutom uppnår man högre kontinuitet för elever, lärare, skolledare och förvaltning.

Slutsatser

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att paidagōgos innebär ”pedagogernas återkomst” på mer än ett sätt.

1. Dels kommer de ”antika pedagogerna” tillbaka i ny skepnad som barnens skyddsänglar.
2. Dels kommer även de moderna pedagogerna, eller de vi kallar lärare, ”tillbaka” i sin ursprungliga yrkesroll. De kan nu ”återvända” till det yrke de en gång utbildade sig för och bättre använda sin kompetens.
3. Kanske kan vi också se ett återtåg av dem som en gång lämnade läraryrket. Nu kan de i stället med längtan i blicken se skolor med paidagōgos och tänka: Åh, en sån som jag alltid önskat mig! När kan jag börja jobba hos er?

Kanske finns det fler yrkesgrupper man skulle kunna renodla rollerna för på samma smarta sätt som under antiken eller i Lycksele – eller varför inte i Storuman, om folk röstar på KD.

Häromdagen gick jag förbi en gatubrunn och stod plötsligt framför ett djupt, svart hål. Tänk om ett barn hade fallit i. Vad skulle jag göra då? Hur skulle du göra?

Skulle du försöka få upp barnet – eller skulle du bara gå förbi och tänka: ”Den brunnen är inte mitt ansvar?”

Så kom jag att tänka på alla de barn som fastnat i köerna till BUP. Bryna i Lycksele blev bara 11 år i väntan på en utredning under mer än 10 procent av hela sitt liv.

Hur ska vi förhålla oss till det? Ska vi göra allt vi kan för att barn ska få snabb hjälp – eller ska vi bara säga: ”BUP är inte vårt ansvar – det måste regionen fixa.”

Förra året tog 11 barn i åldern 10–14 sina liv i Sverige, den högsta siffran på över 20 år. Det är ovanligt att så unga barn begår självmord, men det är en vanlig dödsorsak när ett så ungt barn dör. Suicid är ett misslyckande för BUP, hela vårt samhälle och ett globalt folkhälsoproblem som orsakar svårt lidande för nära och kära, produktionsbortfall, och stora kostnader.

För mig som politiker är detta helt oacceptabelt och KD i Storuman har kommit fram till att om inte BUP klarar av sitt uppdrag – måste kommunen lösa problemet – och betala för utredningar, behandling och hjälp! Vi kan inte låta våra barn ta sina liv under tiden vi träter om vem som är ansvarig! Det är väl snarare den som är oansvarig som måste betala skadestånd?

För mig är detta inte ens ett dilemma! KD i Storuman beställer gärna utredningar från externa aktörer och skickar sedan räkningen till Region Västerbotten – men om regionen inte betalar så måste vi stå för kostnaderna!

1. Vi måste göra det av etiska skäl – för att minska lidande och ohälsa – när vi kan!
2. Det blir snabbt stora kostnader för skola, socialtjänst, sjukvård m.fl. om vi inte ger snabb hjälp. Ett självmord i 10-årsåldern kostar dessutom samhället i storleksordningen 100 miljoner kronor.
3. Det rör sig, i praktiken, om få individer i en liten kommun och ju tidigare hjälpinsatser, desto lägre kostnader och bättre för alla parter – men bokstavligt talat, livsfarligt att låta bli.

Det är aldrig för sent att göra rätt – utom när det gäller suicidprevention. Där måste vi göra rätt – innan det blir för sent!