P-D:s blogg

Silvervägen

Sluta gulla med glesbygden! Fyra förglömda fynd från forskningen.

Av , , Bli först att kommentera 2

Vi glesbygdsbor verkar vara populära i årets valrörelse men debatten förefaller
ofta fattig, futtig och fåkunnig.

– Vi har ju glesbygd hos oss också, sade en professor i pedagogik från Göteborg, som jag samtalade med för några år sedan.

Jo, det kan se ut som glesbygd alldeles ovanför Landvetter eller innan man landar på Arlanda – men jag har varit skolchef i en kommun med 0 inv/km2 och t.o.m. haft så glest med personal att vissa hade ”sekretess mot sig själva”. När jag utbildat folk söder om Dalälven ler de först lite bortkommet av sympati och tror jag försöker göra mig lustig tills de förstår att verklig glesbygd faktiskt är annorlunda och att där uppstår fenomen som få politiker varken har visioner eller kunskapsbaserade strateger för att hantera.

De senaste åren har jag också haft kontakt med forskare som yrvaket börjat upptäcka glesbygd som outforskat område. Man vill gärna ”ha med” glesbygd för att visa på en bred ansats som försöker väga in fler perspektiv och få tillgång till värdefulla data för vetenskapliga publikationer som ett steg i (den urbana) karriären. Forskning om glesbygd – har dock ofta bedrivits med en urban agenda – som varken är för eller i glesbygd och saknar viktiga aspekter som t.ex. ”glesbygdsstatistik”, ”glesbygdsetik” eller urfolksmetodologi – vilket i värsta fall gör att forskningsfinasiärer inte ens har sakkunniga som kan bedöma värdet av visa ansökningar – eller förstår den stora samhällsbetydelsen av sådan forskning för alla välfärdsländer ur ett globalt perspektiv.

Även i mitt eget parti används ett språkbruk som menar väl men leder fel. Det kan ju låta behjärtansvärt med ”hjärtlandet”” men ligger farligt nära det amerikanska begreppet heartland, dit man ofta räknar 12 ganska välmående jordbruksstater i amerikanska mellanvästern – som kan ha upp till 100 gånger så hög befolkningstäthet som vi har här – och inte har mycket gemensamt med vår glesbygd.

Vi har visserligen lite billigare el men dyrare frukt och grönsaker, längre resor och får inte lån för att bygga hus. Vi har dessutom bland de högsta kommunalskatterna i landet och Långtidsutredningen har i Bilaga 7: Demografins regionala utmaningar beräknat att vi t.o.m. skulle behöva höja den med 18 kronor(!) för att få jämförbara servicenivåer som Sveriges mer urbana delar. Rikspolitikerna gullar med några kronor hit eller dit på dieseln men en undersköterska här betalar ju redan 10–15 tusen kronor mer i skatt per år – för sämre service än i stan – och får sedan föda barn i bil på landets sämsta vägar förbi den stängda förlossningsavdelningen.

Tappat busshjul

Tappat busshjul vid Åskilje

Jag har själv åkt med trasiga bussar, som läckt olja som ett såll och fått ställas halvvägs, haft slut på ström i nyladdat batteri och inte kunnat starta, haft bagageluckor som inte gått att öppna, dörrar som inte gått att stänga eller farit upp under färd – eller stängts innan passagerare hunnit av, eller t.o.m. tappat hjulet under färd, tåg som börjat brinna, eller varit notoriskt inställda utan ersättningstrafik.

Ska det vara så i ett välfärdsland? På vilket sätt är en sådan färd väl?

Vi levererar varor och tjänster för miljarder från skog, gruvor, vatten- och vindkraft, turism m.m. från glesbygd. Sverige har också ungefär 1/2 miljon fritidshus där många nu tillbringar alltmer tid, och särskilt under pandemin t.o.m. började jobba därifrån – men utan att betala skatt, där den behövs som mest.

Fyra förglömda fynd från forskningen

För mig som född i Göteborg, uppvuxen i Stockholm och Örebro med omnejd, verkat i Göteborg i många år men flyttat till Storuman för 25 år sedan och arbetat med många utmaningar i Norrlands inland, var det en häpnadsväckande igenkänningsfaktor när jag började sätta mig in i forskning om, för och – i – glesbygd.

Glesbygd kan verka som en perifer, isolerad del av världen – men det är ingenting mot vad det är och upptar mer än 60 procent av jordens landyta – om man sätter samma gräns för befolkningstätheten som i Storumans kommun, ungefär 1 inv/km2. Forskaren Le Tourneau (2020) har beskrivit fyra olika kriterier som dessa delar har gemensamt med varandra – oavsett om det är i Amazonas, Sibirien, Canada eller Sverige. Studien bygger även vidare på Dean och Doris Carsons forskning som bl.a. utgått från Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman.

Ytligt känner säkert många igen delar av detta men den djupare innebörden verkar vara bortglömd i den politiska debatten eller svagt analyserad i valrörelsens överbudspolitik.

1. Långa avstånd

Att det är långa avstånd i Norrland verka många känna till men blir ändå förvånade över hur långt det är. Statliga utredningar som t.ex. handlat om glesbygd eller skolfrågor kommer på besök till Umeå – för att diskutera villkoren mer än 30 mil därifrån!

Ofta förväntas glesbygdsbor resa till människorna i metropolerna och inte tvärtom. Det verkar dessutom alltid vara längre från Umeå till Storuman än åt andra hållet vilket framgår av bilden nedan, busstablån vid NUS i Umeå. (Notera att bussen mot Hemavan från Umeå går via Skellefteå, Piteå och Luleå så inte undra på att det blir längre åt det hållet!)

Jag reser ungefär 100 mil per vecka för arbete i olika delar av länet och körde ungefär tre varv runt jorden som skolchef i Sorsele och krockade med en älg, ren, skolsköterska och förälder. (Allt gick bra förutom med älgen, renen, backspegeln och bilen som fick skrotas.) För mig är det självvalt men jag har haft återkommande synpunker på alla (o)turer med kollektivtrafiken.

En plastikopererad patient från Sorsele blev däremot ombedd att komma ner till Umeå på fredag och sedan måndag, tisdag och onsdag för att kontrollera att det inte blivit någon infektion i såret och att allt läkte som det skulle.

– Men kan hon inte kontrollera det här, undrade vårdpersonalen på sjukstugan.
– Har ni några plastikkirurger i Sorsele, var den lite snorkiga motfrågan från Umeå.
– Nej, men vi har duktiga allmänläkare som kan koppla upp sig digitalt.

Efter mycket om och men gick så plastikkirurgen med på att de fyra kontrollerna, som bara tog någon minut, kunde få göras i Sorsele, och patienten slapp resa mer än 200 mil – eller vara borta i flera dagar, kanske t.o.m. med en ledsagare.

Långa avstånd skapar också ekonomiska utmaningar för infrastrukturen. Med en ren marknadsekonomi riskerar stora delar av Sverige därför att bli utan både vägar, bredband och mobiltäckning – för det ”lönar” sig inte. Eftersom detta kommer i konflikt med grundläggande rättigheter, säkerhet och villkor för tillväxt behöver vi en politik som garanterar en miniminivå på infrastruktur.

Jag ansluter mig här därför till ekonomipristagaren Angus Deaton, som menar att det inte är så klokt att konkurrensutsätta kritiska samhällsfunktioner – och dit räknar jag även skolan! Så småningom blir ju annars frågan om bristande likvärdighet, med risk för ökad polarisering mellan stad och landsbygd: ”Varför ska vi höra till Sverige när ’de’ inte hör oss?”

2. Få människor

Få människor ligger i sakens natur men får allvarliga konsekvenser för både kompetensförsörjning, skatteunderlag och ekonomisk tillväxt.

Eftersom man har samma lagstadgade rättigheter var man än bor i landet behöver varje kommun ett antal specialistfunktioner inom vård, skola, omsorg, ekonomi, juridik, IT, VA, räddningstjänst m.m. – som kan stå som garanter för dessa rättigheter. Men i glesbygd är det många färre som ska göra allt detta arbete vilket leder till att det krävs fler specialistfunktioner per capita i glesbygd än i stan.

Tyvärr är också utbildningsnivån ofta lägre i glesbygd, p.g.a. att unga människor måste flytta för att utbilda sig och sedan inte kommer tillbaka i samma utsträckning, varför kompetensförsörjningen är en av de största utmaningarna för både offentlig och privat sektor, och även civilsamhällets olika organisationer. Folk i glesbygd haft ofta många olika uppdrag eller stora geografiska ansvarsområden.

Få människor leder också till små skatteunderlag och svårigheter att effektivisera verksamheter. Långtidsutredningen (se ovan) har t.ex. beräknat att för att ett kommun ska kunna ha en någorlunda effektiv organisations av grundskolona krävs ungefär 10.000 invånare – ska man dessutom ha utvecklingskraft – ungefär 20.000 – som endast två av länets kommuner har.

Men det är inte bara att slå ihop klasser utan eftertanke! IFAU har t.ex. visat att elever i årskursblandade klasser hade sämre kognitiv utveckling i årskurs 6 än jämnåriga som gått i åldersseparerade klasser. Både senare studier och egen erfarenhet antyder att det är svårt att ge en intellektuellt utmanande undervisning för de äldsta eleverna utan att samtidigt tappa bort de yngsta. Mindre klasser kan ha fördelar för elever i behov av särskilt stöd – men inte generellt och inte årskursblandade. Det kostar ungefär 1 miljon kronor att dela en klass på högstadiet, pengar som en klok rektor kan behöva till andra saker – så ALLA elever får en bra utbildning.

Allmänläkare i glesbygd möter också ett större sjukdomspanorama än en specialist i stan och liknande kan sägas om andra yrkesgrupper. Man måste helt enkelt kunna mer i glesbygd för att kunna ge professionell vård, omsorg, undervisning och service till invånarna än vad man kan klara sig med i de större städerna.

Den paradoxala slutsaten är därför att man behöver både djupare och bredare kunskaper, högre kompetens och längre erfarenhet för att arbeta i glesbygd än i stan, inte specialister utan generalister – för att kunna tillgodose välfärd. Därför behöver vi bli bättre på att rekrytera strategiskt och samverka smart mellan kommuner, företag, civilsamhälle, regional, nationell och internationell nivå.

3. Statlig fjärrkontroll

Situationen i glesbygd blir sedan sällan enklare av minskad statlig närvaro. Inte bara en koncentration av statliga myndigheter i Stockholm utan även nedläggning av Arbetsfömedlingen och t.ex. en polisbil i ett område stort som Danmark innebär stora utmaningar – både för lokal och nationell nivå.

Gemensamt för många glesbygder är därför en typ av ”statlig fjärrkontroll”. Staten kontrollerar genom tillsyn och granskningar av ett regelverk som kan vara mer eller mindre relevant i glesbygd men finns inte själv där varför kontrollen också blir ofullständig och ibland även okunnig, med bristfällig återkoppling till staten om hur landet ligger.

Inte heller det statliga stödet till olika prioriterade områden kommer fram alla gånger. När Skolverket analyserade vilka som ansökt om statliga medel fann man stora vita fläckar i Sveriges glesbygder. Jag har själv varit med om att inte ens ha haft personal som kunnat söka statsbidrag vilket i kombination med statens bristande kunskap om hur hela landet egentligen ser ut leder till helt onödiga skillnader i likvärdighet.

I förlängningen kan detta äventyra trovärdigheten och tilliten till statens styrning och också öppna upp för kortsiktiga ad hoc-lösningar som är skadliga på lång sikt.

Statlig närvaro är dock en konsekvens av politiska beslut och med modern teknik och bättre kunskaper om förutsättningarna borde vi kunna överbrygga svårigheterna och slå vakt om välfärd i hela landet. Som politiker ser jag det därför nödvändigt att inte bara driva en klok lokal politik utan även i tid och otid stå upp för glesbygd, utbilda och ”uppfostra” regionala och nationella partier, politiker och beslutsfattare.

4. Särskild livsstil

Särskilt fascinerande fann jag också forskningens fjärde kriterium: ”Människor i glesbygd har en särskild livsstil.”

Det var som jag misstänkte ända sedan jag flyttade till Storuman från Göteborg för 25 år sedan men inte riktigt kunde sätta fingret på. Jakt och fiske, bär och svamp, snöskoter, avslappnad, opretentiös livsstil för fjäll, sjö och skog, och en sund skepsis mot metropolernas makthavare började så småningom göra mig oupplösligt förenad med människorna här – och i glesbygd världen över!

Vårt indo-svenska samarbete Otium med bl.a. Kaiwara på landsbygden utanför Bangalore.

Som ny lärare här fick jag frågan från en elev om han kunde få ledigt.

– Jaha, varför då?

– Jo, jag ska handla kläder.

Kläder?! I min tidigare värld i Göteborg var väl det inget man behövde ledigt för. Det kunde man väl bara köpa på vägen hem från skolan?

Sedan jag själv gjort dessa maratonresor Storuman–Umeå på snöiga vägar med ren och älg, ToR blev jag dock mer ödmjuk och började tänka att vi måste rigga system som stödjer människorna bättre här!

Men kläder var inte det enda skälet att vara ledig från matten en fredag.

– Ja, det ska väl gå bra, du är ju duktig att ta ansvar men får jag fråga vad du ska göra?

– Jo, jag ska åka till Tokyo och bryta arm, svarade min elev frankt och chosefritt.

Oj, tänk om hon kommer hem med bruten arm låtsades jag ovetande oroa mig för – men det gjorde hon inte – utan med VM-guld i armbrytning som senare byggdes på till 11-faldig världsmästare!

En annan elev såg jag betydligt mindre av eftersom hon var ute på den ena slalomresan efter den andra och tidigt fick en form av distans- eller fjärrundervisning som vi i glesbygd arbetade med redan då. Senare fick jag även ge både hennes mamma och moster tjänstledigt för att kunna närvara som stöd och delad glädje vid medaljregnen från OS och världskuppen. Jag bor t.o.m. granne med ytterligare en, inte bara OS-medaljör, utan även Teslakörande expert på skogsbrukets påverkan på fåglar och hållbar utveckling i glesbygd som jag haft flera intressanta diskussioner med.

Björn Ferrys väg

Men något av det mest utmärkande var den starka tilliten till både andra och sig själv. Tillitsbarometern från dåvarande Ersta Sköndals högskola placerade Storuman i den nationella toppen – och i glesbygd får man fixa saker själv om det ska blir något – även politiken!

Vision och strategi

Ett bekymmer jag dock upplevt på nära håll är att folk lätt blir hemmablinda. De människor jag möter i metropolerna verkar inte ha reflekterat över glesbygdens förutsättningar eller ens fatta varför man lever som man gör och inte bara kan…

Men de som är födda och uppväxta här och levt hela sitt liv i glesbygd verkar inte heller ha någon djupare analys av hur villkoren här är konsekvenserna av de fyra megatrenderna globalisering, urbanisering, demografiska förändringar och digitalisering – som förändrar hela planeten i allt snabbare takt – eller ha några välgrundade idéer om hur man kan hantera utmaningarna.

Inte många här i glesbygd verkar gå och tänka på att Kina bygger ett nytt Stockholm varannan vecka p.g.a. urbaniseringen eller att varannat jobb försvinner inom 20 år p.g.a. digitaliseringen (där redan snart halva tiden har gått) – eller att medellivslängden fördubblats på bara drygt 100 år p.g.a. den demografiska transitionen, så att nu de flesta elever kommer att leva en bra bit in i nästa sekel – om det finns några människor kvar då. Dessa megatrender får en enorm påverkan på hela världen med särskilt stora utmaningar för glesbygd. Det kräver en helt annan strategisk politik än populistiska floskler om att allt ska bli bättre för alla. Några förslag kan vara en god början men det hjälper ju inte att man är på rätt väg om man går åt fel håll.

Forskaren och kulturgeografen Josefina Syssner som jag träffade här för några år sedan menar att det saknas politiker med en vision för hur man kan krympa smart. Några centrala delar i en sådan politik är:

  • Samverkan som ett sätt att öka resurserna. En aktör kan inte göra allt men alla kan göra något. Kommunen tillsammans med företag, civilsamhälle, region och stat kan göra mer – än var för sig – om vi har ramar, roller och rutiner väl förankrade i lagstiftning, kunskap och engagemang.
  • Strategisk rekrytering. Få människor i glesbygd innebär också att det är färre som behöver rekryteras än i större städer. Forskning visar dock att enskilda personer kan ha kritisk betydelse för positiv utveckling i glesbygd – men också tvärtom! Därför måste man satsa mycket mer noga på att rekrytera familjer och goda generalister strategiskt, med känsla och förståelse för glesbygd.
  • Digital infrastruktur, utbildning och verktyg. Sverige måste som välfärdsnation ta ansvar för den nationella infrastrukturen, den regionala nivån för t.ex. bredband och utbildningar och den lokala för att utveckla digitaliseringen. Samtidigt måste man också vara medveten om att digitala lösningar inte är lämpliga för alla vid alla tillfällen och ha beredskap för alternativ.
  • Bygg politiska initiativ på kunskap – snarare än okunskap. Det låter som en plattityd men oj, vad jag sett exempel på motsatsen under mina 25 år i glesbygd! Det har dock slagit mig att jag också fått vara med och leda verksamheter som nått regionala och nationella toppresultat och tror jag har en hyfsat välgrundad idé om vad det berodde på. (Nej, inte på mig men andra lyckliga omständigheter som samverkade till det bästa.)

En sådan politiker vill jag vara – som inte bara har en vision för välfärd i glesbygd – utan även kunskapsbaserade strategier för hur man når dit!

Detta har engagerat mig så till den grad att jag tror jag går och röstar på mig själv! Gå du och gör det också!

Kunde Emil i Lönneberga bli kommunalråd i Småland borde väl jag kunna bli det i Storuman – om det inte vore för min ålder? Men kunde Joe Biden och Kamala Harris vinna valet i USA borde väl P-D och Therése kunna göra det i Storuman om det inte vore för populismen? Men kunde Demokraterna vädja till det bästa hos människan och vinna över Trumpublikanerna borde väl ett generösare KD kunna övervinna snålblåstens SD?

Med vänlig hälsning

Vise P-D för och i glesbygd

Solnedgång från utsikten i Storuman

Solnedgång från utsikten i Storuman

Bli först att kommentera
Livsfarlig kvicksand

Lös lärarkrisen ordentligt!                Fem skäl för de bortglömda     ”verkliga pedagogerna”.

Av , , Bli först att kommentera 1

Akut lärarbrist

Lärarbristen är akut och blir dessutom värre för varje år. Lärarförbundet beräknar att Sverige kommer att sakna mer än 65.000 lärare redan år 2025. Det är inte bara för få som utbildar sig till lärare utan många lämnar dessutom yrket i förtid (förutom alla som går i pension)! I SCB:s undersökning Lärare utanför yrket säger t.ex. 7 av 10 att arbetsmiljön var en av anledningarna till varför de lämnade läraryrket.

Som om detta inte vore nog är utmaningarna i glesbygd – ännu större! Eftersom man har samma lagstadgade rättigheter i Storuman som i Stockholm – men det är betydligt färre i glesbygd som ska svara för dessa rättigheter inom vård, skola, omsorg, ekonomi, IT, VA, räddningstjänst m.m., krävs det fler specialistfunktioner per capita där än i stan. Olyckligtvis är dock utbildningsnivån ofta lägre i glesbygd p.g.a. att unga vuxna flyttar för att utbilda sig och sedan inte återvänder i samma utsträckning vilket ytterligare förvärrar en redan svår situation.

En kunskapsbaserad vision

Forskningen om krympande kommuner visar också på ett ännu större problem: Det verkar finnas gott om politiker och partier som tror att ”nu vänder det snart”, ”befolkningen kommer att öka”, ”vi räknar med att växa” – vilket kan vara direkt skadligt. De fyra stora megatrenderna globalisering, urbanisering, demografiska förändringar och digitalisering, förändrar hela planeten i allt snabbare takt och gör en sådan utveckling extremt osannolik. Visst, ingenting är omöjligt men allt är inte troligt. Det blåser snarare full orkan runt okunnighetens glesbyggda luftslott – utanför stormens öga i stan, där det verkar vara vindstilla – åtminstone än så länge. Ett av de största problemen är därför att det saknas politiker med visioner för hur man kan krympa smart i glesbygd.

Min vision är ett gott och meningsfullt liv från före vaggan till efter graven – i glesbygd – med den enkla idén att det är bättre att basera politik på kunskap – än okunskap.

Men hur skulle detta kunna ge oss fler lärare till våra elever?

Nej, inte nödvändigtvis fler lärare, men legitimerade lärare till fler elever. Hur då?

En bortglömd idé

KD i Storuman vill pröva och vidareutveckla en idé som Lycksele kommun införde för några år sedan. Där insåg några kloka människor det lönlösa i att få sina förhoppningar grusade varje läsår och sakna lärare. Förutom allt merarbete med att skaffa vikarier fick de legitimerade lärarna dessutom ytterligare arbetsbelastning med att handleda obehöriga kolleger och ta hand om uppgifter vikarierna inte hade erfarenhet av eller ens laglig rätt att utföra.

Lycksele kommun plockade därför upp en antik idé – nämligen ”riktiga pedagoger” eller paidagōgos. Det visste de inte om då men jag upplyste dem om det, när jag var där och utbildade deras nya personal som de kallade klassmentorer.

Upplägget var följande: Lärarna skulle få koncentrera sig på att vara lärare och klassmentorerna på eleverna – och ta hand om uppgifter som lärare ofta får hantera men inte måste göra. I gengäld hade lärarna något mer undervisning för något fler elever men slapp uppgifter som visat sig slita ut dem så de lämnar yrket i förtid, och ofta är ett resursslöseri. Klassmentorerna var å sin sida, varken ”elevassistenter” eller ”lärarassistenter” utan en egen personalgrupp med rektorn som arbetsledare och kunde fördelas på uppgifter där behoven var som störst.

Till 15 tjänster hade man ett 100-tal sökande(!) och jag var fascinerad av mångfalden människor. Några var unga och ville pröva på att jobba i skolan, andra var i mogen ålder och hade redan arbetat där i flera år, åter andra hade andra yrken men ville pröva något nytt. Där fanns en stor samlad kompetens som sträckte sig över räddningstjänst, konståkning, fotboll, musik, medicin m.m. en enorm tillgång – inte bara för eleverna – utan även för kollegerna!

Lycksele kommun var dessutom förutseende nog att ge dem en god introduktion till den nya yrkesrollen och ett av uppdragen gick till mig som dåvarande regional skolutvecklare. När jag började analysera deras arbetsuppgifter slog det mig plötsligt som en blixt från klar himmel: Detta var ingen ny yrkesroll – tvärtom – minst 2000 år gammal, från antiken – men som vi tyvärr glömt bort!

De första pedagogerna

En pedagog under antiken var oftast en slav i familjen som hade till uppgift att följa barnet från hemmet till skolan (som ju betyder ”fritid” på grekiska eftersom man där hade ”ledigt” från kroppsarbete). Slav kan föra tankarna till omänskligt arbete – men en pedagog hade tvärtom, en av de mest mänskliga sysslor någon kunde ha, en person som hade sitt ord med i laget när det gällde barnets fostran och en del pedagoger kunde också ha det gott ställt. Fram till 7 års ålder svarade barnets mor för uppfostran men sedan tog pedagogen över tills barnet fyllde 18 år. Pedagogens uppgift var att följa barnet till skolan, bära böcker och lyra, se till att barnet skötte sig, respekterade andra, öva barnet i moral, bordsskick m.m. Pedagogen var en blandning av sjuksköterska, betjänt, förkläde och handledare – men inte lärare i olika ämnen. Pedagogerna skulle snarare lära barnet allt vad grekerna menade med eukosmia, (jfr grekiska, eu ’god’, kosmos, ’ordning’) gott uppförande, gott uppträdande och livets behagligheter.

Teologen William Barclay (1907–1978) expert på grekiska, beskriver t.o.m. att vissa delar av Bibeln har blivit felöversatta eftersom antikens pedagoger – eller paidagōgos – utförde en funktion som det inte finns någon exakt motsvarighet till i vårt utbildningssystem. Men nu fanns de igen – i Lycksele av alla platser!

Jag var imponerad av att någon nu ville pröva denna ”antika” idé på en modern skola, och tog mig an utbildningsuppgiften på ett närmast euforiskt sätt. Det förvånade mig att de lokalt fackliga var så skeptiska när lärarna verkade så nöjda och man på regional och nationell nivå tyckte detta var ett så lovvärt initiativ. En man ringde t.o.m. rektorn och berättade:

– Det här får ni inte sluta med. Min fru är mycket mindre stressad nu och det är bättre hemma 😉

Paidagōgos (som jag nu kallar dem i fortsättningen för att inte förvirringen ska bli total) tyckte också uppdraget var roligt, intressant och spännande och den ekonomiska uppföljningen visade dessutom att detta blev en billigare lösning än att ha obehöriga vikarier – förutom att man nu fick fullt behöriga lärare till alla elever i nästan alla ämnen! Forskare från psykologiska institutionen vid Umeå universitet kunde också visa att arbetsmiljön blev bättre.

Fem starka skäl för paidagōgos

Så här några år efteråt kan jag inte släppa tanken på paidagōgos och ser fem starka skäl för idén. Antikens pedagoger var dessutom samtida med kristdemokratins tidigaste rötter vilket ju är intressant kuriosa – i kombination med att KD i Storuman nu driver denna ”moderna” idé!

(Det är precis sådana initiativ som är en så märklig blandning av hur något ”konservativt” kan vara så ”radikalt progressivt” och gör att jag värjer mig från en placering av KD på höger–vänsterskalan. Vägen är snarare framåt, den svänger vänster ibland, höger ibland – men aldrig bakåt! Det ser man i backspegeln och ”om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp” insåg redan Tage Danielsson. Som KD-politiker ser jag t.o.m. åt alla TRE hållen för en progressiv utveckling på fast grund med högt i tak!)

1. Högre vuxennärvaro för elevers trygghet och trivsel

Det absolut viktigaste är att vuxna ser barn och elever! Många incidenter, olyckor, mobbning etc. sker när ingen ser men närvarande vuxna skapar trygghet som är fundamentalt för lärande, särskilt av mer komplexa samband som kräver koncentration och arbetsminne – men det kan inte och ska inte alltid vara lärare. Paidagōgos har beskrivits som ”barndomens beskyddare” och skulle också kunna jämföras med vad som i Marianne Cederblads forskning om ”maskrosbarn” (som det gått bra för i livet, trots tuffa uppväxtvllkor) kallas ”betydelsefull annan” (eng. significant other).

Paidagōgos är inga ”vikarier” – men vad är bäst vid hastig sjukdom eller någon annan akut händelse? Särskilt elever inom autismspektrumområdet kan ha extra svårt med förändringar. Att då möta en välkänd person som lugnt och sansat kan förklara och förbereda eleverna på den närmaste framtiden skapar trygghet och förutsägbarhet. Dessutom minskar det ju drastiskt behovet av – för elever och kolleger – okända korttidsvikarier – som i värsta fall stjälper mer än det hjälper.

2. Lärare får vara lärare

Paidagōgos avlastar lärare som då får koncentrera sig på att förbereda, genomföra och efterarbeta undervisning och t.o.m. kan ”omfördela sig själva” till elever i behov av särskilt stöd och låta paidagōgos ta hand om resten av gruppen en liten stund. Denna organisation är alltså ett sätt att se till att den högsta kompetensen möter de största behoven – och inte tvärtom som ofta varit fallet.

Lärarna behöver inte heller vara rastvakter, skjutsköterskor, kuratorer eller poliser utan kan lämna eleverna i trygga händer – och dessutom få tillbaka dem efter rasten med eventuella konflikter utagerade, eller få en återrapportering för att ta vid, eller låta paidagōgos vid behov ringa till vårdnadshavare och informera. Paidagōgos bidrar således till att skickliggöra lärare så deras kompetens bättre kan tas tillvara.

3. Bättre arbetsmiljö

Utvärderingen från Umeå universitet visade att arbetsmiljön blev bättre – trots att lärarna hade lite mer undervisning för något fler elever. Bra lektioner kommer sällan till av en slump utan kräver både för- och efterarbete som behöver göras oavsett om man har få eller fler elever. Att ständigt bli avbruten i sådana processer kan dock vara onödigt slitsamt och påverka undervisningens kvalitet negativt.

Eftersom arbetsmiljöskäl är en av de viktigaste anledningarna till att lärare lämnar yrket skulle paidagōgos också kunna vara ett skäl för lärare som lämnat yrket att vilja komma tillbaka.

4. Rekrytering av nya lärare

Paidagōgos kan vara ett sätt att få syn på de många fascinerande, intressanta och personlighetsutvecklande delarna av läraryrket på nära håll. Erfarenheterna från Lycksele visade också att någon fortsatte på lärarutbildningen efter något år som klassmentor. Paidagōgos kan alltså vara en rekryteringsbas för nya lärare och en första yrkesintroduktion.

Med den akuta lärarbristen vi upplever nu som dessutom ser ut att förvärras skulle man kunna tänka ännu mer strategiskt om en yrkesresa för lärare med olika kompetensnivåer: paidagōgos–lärarutbildning–nyexaminerad lärare–legitimerad lärare–erfaren lärare–meriterad lärare–särskilt meriterad lärare (och kanske även förstelärare–lektor, med ytterligare påbyggnad som licentiat- eller doktorsexamen och särskilt ansvar för att utveckla undervisningens kvalitet).

5. Hållbar ekonomi och organisation

Paidagōgos kan ge lägre kostnader jämfört med andra ad hoc-lösningar för organisationen i sin helhet. En uppföljning i Lycksele kommun visade att organisationen med klassmentorer inte bara blev billigare än tidigare ”lösningar” med vikarier utan dessutom ledde till full behörighet på alla tjänster för alla elever med något enstaka undantag. Dessutom uppnår man högre kontinuitet för elever, lärare, skolledare och förvaltning.

Slutsatser

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att paidagōgos innebär ”pedagogernas återkomst” på mer än ett sätt.

  1. Dels kommer de ”antika pedagogerna” tillbaka i ny skepnad som barnens skyddsänglar.
  2. Dels kommer även de moderna pedagogerna, eller de vi kallar lärare, ”tillbaka” i sin ursprungliga yrkesroll. De kan nu ”återvända” till det yrke de en gång utbildade sig för och bättre använda sin kompetens.
  3. Kanske kan vi också se ett återtåg av dem som en gång lämnade läraryrket. Nu kan de i stället med längtan i blicken se skolor med paidagōgos och tänka: Åh, en sån som jag alltid önskat mig! När kan jag börja jobba hos er?

Kanske finns det fler yrkesgrupper man skulle kunna renodla rollerna för på samma smarta sätt som under antiken eller i Lycksele – eller varför inte i Storuman, om folk röstar på KD.

 

Bli först att kommentera

Ett dilemma? Tre skäl att inte vara dumsnål!

Av , , Bli först att kommentera 1

Häromdagen gick jag förbi en gatubrunn och stod plötsligt framför ett djupt, svart hål. Tänk om ett barn hade fallit i. Vad skulle jag göra då? Hur skulle du göra?

Skulle du försöka få upp barnet – eller skulle du bara gå förbi och tänka: ”Den brunnen är inte mitt ansvar?”

Så kom jag att tänka på alla de barn som fastnat i köerna till BUP. Bryna i Lycksele blev bara 11 år i väntan på en utredning under mer än 10 procent av hela sitt liv.

Hur ska vi förhålla oss till det? Ska vi göra allt vi kan för att barn ska få snabb hjälp – eller ska vi bara säga: ”BUP är inte vårt ansvar – det måste regionen fixa.”

Förra året tog 11 barn i åldern 10–14 sina liv i Sverige, den högsta siffran på över 20 år. Det är ovanligt att så unga barn begår självmord, men det är en vanlig dödsorsak när ett så ungt barn dör. Suicid är ett misslyckande för BUP, hela vårt samhälle och ett globalt folkhälsoproblem som orsakar svårt lidande för nära och kära, produktionsbortfall, och stora kostnader.

För mig som politiker är detta helt oacceptabelt och KD i Storuman har kommit fram till att om inte BUP klarar av sitt uppdrag – måste kommunen lösa problemet – och betala för utredningar, behandling och hjälp! Vi kan inte låta våra barn ta sina liv under tiden vi träter om vem som är ansvarig! Det är väl snarare den som är oansvarig som måste betala skadestånd?

För mig är detta inte ens ett dilemma! KD i Storuman beställer gärna utredningar från externa aktörer och skickar sedan räkningen till Region Västerbotten – men om regionen inte betalar så måste vi stå för kostnaderna!

1. Vi måste göra det av etiska skäl – för att minska lidande och ohälsa – när vi kan!
2. Det blir snabbt stora kostnader för skola, socialtjänst, sjukvård m.fl. om vi inte ger snabb hjälp. Ett självmord i 10-årsåldern kostar dessutom samhället i storleksordningen 100 miljoner kronor.
3. Det rör sig, i praktiken, om få individer i en liten kommun och ju tidigare hjälpinsatser, desto lägre kostnader och bättre för alla parter – men bokstavligt talat, livsfarligt att låta bli.

Det är aldrig för sent att göra rätt – utom när det gäller suicidprevention. Där måste vi göra rätt – innan det blir för sent!

Bli först att kommentera

4. Valkompasser i verkligheten

Av , , Bli först att kommentera 1

I går hade jag en intressant kommunikation med SVT:s Valkompass. Eftersom vissa av mina svar (som riksdagskandidat) inte stämde fullt ut med KD:s officiella linje skickade jag med en fråga, lite halvt på skämt:

– Vad gör man sedan om vissa av ens åsikter avviker från det parti man företräder och inte hittar något annat heller som stämmer bättre ?-)

– Hallå. Slå en signal på 0703…

Johan på SVT berättade då att de ser flera exempel på att valkompasserna skiljer sig mellan lokala politiker och partiet på riksnivå. Det var inte alls ovanligt och han tyckte absolut att vi skulle fortsätta vår linje eftersom vi bedömt den politiken viktig för våra väljare här. Jag blev lite förvånad men är glad att kandidera för ett parti där det är högt i tak och känner mig fullständigt trygg i KD:s värdegrund, vilket jag planerat att diskutera mer utförligt i senare bloggar.

OBS! Endast den med stabil grund kan ha högt i tak! Annars riskerar hela bygget att kollapsa som t.ex. Surfside i Miami. När man byggde Frihetsgudinnan i inloppet till New Yorks hamn roade sig däremot tidningarna med att skriva att sockeln var så stabil att om man ville välta statyn så fick man välta hela ön. Det är en sådan stabil grund vi vill bygga vidare på och behöver din hjälp i höstens val.

I kristider vänder sig ofta väljarna till de stora etablerade partierna – men om det är verklig kris – blir det då inte ännu viktigare att veta vilka värderingar vi vill ska vara vägledande, vad som än händer? Hur du än röstar i höst hoppas jag vi inte underminerar våra viktigaste värden.

Du som nu är lika lat som jag och varken har tid eller intresse för dessa ändlösa bloggar kan gå direkt till mina svar i Valkompassen här. Det fanns tyvärr inte utrymme där att motivera svaren så utförligt – så det är därför jag försöker göra det här. Det är kanske en yrkesskada som pedagog att jag ständigt tror att jag måste motivera varför jag anser det jag gör men här är några exempel:

  • Hur kan jag som arbetat på två friskolor och fått lön och ersättningar därifrån vilja reglera vinstuttaget och skärpa tillsynen?
  • Hur kan jag som är född i Göteborg och uppvuxen i Stockholm och Örebro nu ihärdigt strida för glesbygd som en vildman?
  • Hur kan jag som ser mig som något av urtypen för en individualistisk frihetsälskande svensk närmast förorda nudging och ”libertariansk paternalism”?

Ja, jag har förvånat mig själv många gånger men för att det inte ska bli totalt obegripligt försöker jag fortsätta beskriva något av vad som hänt mig och påverkat mina prioriteringar. Så tillbaka till 1997 ett tag igen och åren därefter…

Göteborg–Storuman ToR…?

Med spänd förväntan gav jag mig nu iväg från Göteborg till Storuman med ryggsäck, portfölj och ett par ståltermosar med te. Planen var att min nydisputerade hustru först skulle vara föräldraledig ett år, sedan skulle jag vara det och först då skulle vi behöva bestämma oss var vi ville bo.

Fram till höstlovet hyrde jag ett rum på annexet till Hotell Toppen och var helt inställd på att nu få koncentrera mig på jobbet och tyckte det var skönt att komma ifrån allt jag var insyltad i. Jag hade räknat med en ganska anonym tillvaro och trodde att norrlänningar var ett tystlåtet släkte men hade totalt missuppfattat saken och att jag nu befann mig i historieberättarnas Västerbotten! Ganska snart fick kolleger reda på var jag bodde och kom och hälsade på vilket först irriterade mig. Jag bemötte givetvis alla med största vänlighet och även andra mer eller mindre tillfälliga hotellgäster och började snart se det trevliga och lärorika i det.

En rumsgranne läste på komvux så jag blev särskilt nyfiken på om det var något särskilt han hade lärt sig, som han inte tänkt på tidigare.

– Ja, sa han och tänkte en lång stund… att det gick så många delar på en hel, det kunde jag aldrig tro.

Detta har jag – i min tur – aldrig kunnat glömma och när jag senare var skolchef i Sorsele lärde jag mig talesättet: ”Det är många finesser på ett spett.”

Var det så man såg på livet här? Det fascinerade mig och fyllde mig med någon slags ömsint ”omtanke”.

– Det som är bra med Storuman är att du gör bara så här när du ska parkera, sa hotellchefen i receptionen vid ett tillfälle och höll upp tre fingrar.

När han såg att jag inte verkade fullt övertygad, förklarade han,

– Jo, om någon annan undrar så betyder det att du ska bara stå där tre minuter.

När vi sedan insåg att här måste man ha riktiga vinterdäck så åkte min fru till OK som hade ett erbjudande där man kunde dela upp betalningen på fyra tillfällen.

– Nej, det blir så krångligt sa personen i kassan, kom in och betala när ni kan, i stället.

En liknande händelse var jag själv sedan med om några år senare när jag skulle åka till Stockholm och hade bråttom att ladda ett kontantkort jag hade skaffat. Det fungerade dock inte så jag skyndade mig att försöka ta ut kontanter ur bankomaten i stället. Även detta misslyckades men jag gav inte upp. När det krånglade även andra gången försökte jag en tredje gång… varpå bankomaten SVALDE kortet!

HJÄLP! Vad gör jag nu! Detta var före kreditkortens tid och jag var snart tvungen att gå hem och äta middag innan jag skulle till bussen för att hinna med nattåget från Vännäs till Stockholm.)

I panik sprang jag in på bankkontoret men där fanns inget att hämta, för bankomaten ledde in till posten. Snabbt in på posten och försökte förklara min belägenhet. Det visade sig att det hade blivit fel på hela systemet kl. 15 och det var fortfarande ingen kontakt. Postkassörskan såg dock bara milt på mig och frågade:

– Har du pengar på ditt konto?

– Ja, det tror jag väl, svarade.

– Då kan du få här, hur mycket behöver du?

Vad enkelt livet är när man kan lita på varandra, tänkte jag och ”tog ut” 500 kr. Några år senare visade också Ersta Sköndals Tillitsbarometer att invånarna i Storuman hade högst tillit i landet – till varandra och till samhälleliga institutioner.

En hotellgäst undrade om det var någon fara att han hade glömt låsa bilen.

– Jag har inte låst bilen på 20 år, svarade städerskan.

Senare lärde jag mig också att nationalekonomer talar om transaktionskostnader. Har man inte tillit blir det dyrare för hela samhället. Varje samtal till Försäkringskassan tar lite längre tid, att köpa vinterdäck blir lite krångligare, att stå utan kontanter kan ställa till stora problem. Allt detta adderar ihop sig till kostnader för dig och mig och hela samhället, som egentligen är ”onödiga” om man har tillit som smörjmedel. Så sent som i somras mötte jag en bekant på affär’n som berättade att han fått problem med sitt konto på Swedbank.

– Du kan låna av mig, sa jag bara, utan att ens tänka på hur mycket eller under vilka villkor.

Vid ett annat tillfälle ringde en vän i knipa och behövde 3000 kronor i kontanter. Vilket sammanträffande – jag hade ju precis tagit hand om en kollekt från en ekumenisk gudstjänst och hade exakt det beloppet som kontanter i ett kuvert. Jag skyndade mig och betalade in pengarna via min bank till kyrkan som ju ändå skulle ordnas på något sätt och åkte i väg och lämnade kuvertet med kontanterna till min vän.

Många i glesbygd kan säkert känna igen sig och det är inte bara något vackert och värdefullt med tillit – det har också ett stort ekonomiskt värde! Därför är kanske inte frågor om brott och straff lika starkt prioriterade här lokalt som på riksplanet.

Hur länge kan det få vara så? På senare år har vi också haft besök av stöldligor och när jag fick höra att ägaren till ett hus vi var spekulanter på var misstänkt för samröre med al-Qaida höll jag på att tappa hakan. Visst förekommer också andra brott som får större uppmärksamhet ju ovanligare de är – men på det stora hela finns här något av stort värde att bevara och bygga vidare på. Och då är väl det exempel på en konservativ idé eftersom man vill bevara något?

Nära till allt

Det var långt från Göteborg till Storuman – t.o.m. så långt att det uppstod etiska dilemman under färden med vår nyfödda dotter. Vad är egentligen ”barnets bästa” och vad skiljer mitt agerande från hedersrelaterad problematik? Det har jag reflekterat över i ett annat dokument som den intresserade kan ladda ner här: Barnets bästa.

När vi väl var på plats i Storuman upptäckte vi däremot att det var närmare till nästan allt vi behövde. Det var inte bara nära mellan människor utan också närmare till jobbet och närmare till affären, närmare till posten, närmare till banken, närmare till bilprovningen, närmare till macken, närmare till sjukvård, närmare till fjällen, närmare till polisen (om man gick dit på tider när någon fanns där) och närmare till kultur. Vi var på fler kulturarrangemang under vårt första år i Storuman än under de senaste 10 åren i Göteborg, där man hela tiden tänkte på hur man skulle hinna, var man skulle parkera bilen och att det snart kom något annat man kunde gå på men aldrig gjorde.

Jag tyckte också det var ett lustigt sammanträffande att det var närmare till Hälsingfors och Hälsingborg – och Kvarntorp (som var namnet på ett välkänt historiskt landmärke från min barndom utanför Örebro). Det var t.o.m. närmare till kungen som klev av på perrongen vid Storumans järnvägsstation strax efter det att jag flyttat hit, när han åkte Inlandsbanan med anledning av 60-årsfirandet (ja, alltså inte kungens och inte mitt utan Inlandsbanans).

Från Partille där vi bodde utanför Göteborg hade vi allt på bekvämt avstånd, tyckte vi. Men det var inte så kul att ha 1 mil till ALLT vi behövde – och dessutom inte ”samma” mil. Nu tjänade jag minst 8 arbetsveckor per år på att ha så nära till jobbet! I Göteborg hade jag ungefär en timme till jobbet varje dag och en timme hem. Det blir 2 tim/dag eller 10 tim/vecka. Med elevernas lagstadgade rätt till 178 dagar per läsår blir detta –minst – 356 tim/år – och ännu mer eftersom lärares årsarbetstid är 1767 timmar fördelade på 194 dagar. Dividerar man då denna tid med 40 tim/vecka – eller egentligen 45,5 tim/vecka eftersom lärare jobbar in tid för lov och ferier motsvarar det drygt 8 arbetsveckor per år. Jag kunde t.o.m. nästan läsa posten hemma i köket från labbsalen på min nya arbetsplats med hjälp av en fin fågelkikare skolan köpt in.

Eftersom vi hade kört ända från Göteborg till Storuman på höstlovet tankade vi bilen 7 november – men sedan inte förrän 14 februari – året därpå – när vi skulle till Mo i Rana! När man i dag diskuterar någon krona hit eller dit på bränslepriset och ojar sig över alla bilister i glesbygd så gällde det i varje fall inte mig – inte just då.

Vi glesbygdsbor verkar bli populära i årets valrörelse men debatten är ofta fattig, futtig och fåkunnig. Jag ska därför återkomma senare till glesbygdens särskilda utmaningar och möjligheter, både med aktuell forskning och egna erfarenheter – för här finns också några av skiljelinjerna mellan politik på lokal och nationell nivå. Jag kommer att fortsätta att undervisa och uppfostra andra politiker, forskare och allmänhet söder om Dalälven, med en dåres envishet även om jag givetvis hoppas att de snarare ska se mig som vise P-D i glesbygdsfrågor.

Men först till något av det allra märkligaste: Jag hade arbetat på en friskola i Göteborg – nu kom jag till en skola som var ännu friare…

Fortsättning följer…

Bli först att kommentera

EXTRA: Ing-Marie Wieselgren dödad

Av , , Bli först att kommentera 3

Tidigt på morgon i dag nåddes jag av den ofattbart tragiska nyheten att den kvinna som knivskars i Visby i går och senare avled var Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Jag gör därför ett extra blogginlägg för att stanna upp och uttrycka min omtanke om hennes närmaste anhöriga, personlig saknad och hedra hennes minne.

Jag träffade henne redan 2010, som en konsekvens av att jag flyttat till Lappland och då var skolchef i Sorsele kommun. Hennes beskrivning av förebyggande arbete på olika nivåer i form av en triangel, och sedan flera med sina toppar mot varandra för bättre samordning av insatser på motsvarande nivåer blev direkt vägledande för hur jag själv började tänka om skola, elevhälsa, BUP, habilitering, primärvård, psykiatri m.m.

Så sent som för ett år sedan fick jag också vara med och ta emot SKR:s s.k. Psynkpris i kategorin samverkan från henne, tillsammans med min fru och Storumans kommun för arbetet med suicidprevention i den s.k. B4-gruppen (som jag bl.a. gav namn åt utifrån en tolkning av forskningen om vilka insatser som är effektiva för att förebygga självmord, nämligen inom fyra områden Bemöt, Behandla, Bygg och Begränsa). Ing-Marie berömde då särskilt att vi utgått från forskning och evidens och sedan skapat en modell för konkret arbete med särskild anpassning till förhållandena här, i glesbygd.

Det är med bestörtning jag inte bara konstaterar att ytterligare en människa mördats i Sverige utan att det i detta fall också drabbar så många olika personer eftersom Ing-Marie Wieselgren var en röst för personer med psykisk ohälsa och hade så många kontakter, stor påverkan och var en så klok person som jag och säkert många med mig har inspirerats av.

Bli först att kommentera

3. Från politik till pedagogik som gör skillnad

Av , , Bli först att kommentera 1

”Lappland av alla ställen!”

Knappt hade jag frågat min fru om det var ok att söka en tjänst ”var som helst i landet” förrän jag fick se en annons från något som lät lite lagom exotiskt – Luspengymnasiet i Storuman. Jag hade redan missat deadline för en tidigare tjänst där och tänkte att nu *måste* jag söka. Har jag sökt kan jag ju alltid tacka nej men har jag inte sökt kan jag inte tacka ja. Forskning visar också att många ångrar mer de saker de inte har gjort än saker de har gjort. Kanske är det därför jag gjort så många dumheter men ångrat mig så lite och nu är kandidat till både kommunalråd, regionfullmäktige och riksdagen.

Som kemist och laboratorieassistent väntade vi nu också passande nog ett provrörsbarn lagom till vår 20:e bröllopsdag, så det var väl egentligen ett rätt bra tillfälle att pröva något nytt? Med Sveriges generösa föräldraledighet kunde vi i praktiken ta två år på oss innan vi bestämde oss definitivt.

Storuman var inte heller okänt för mig. Redan som sjuåring hade jag fått följa med pappa på en två månader lång turné i norra Sverige våren innan jag skulle börja skolan, och fick se orter som Jävrebyn, Byske, Skellefteå, Umeå, Luleå, Jörn, Gällivare, Kiruna och även blicka in mot Kebnekaisemassivet, som något av resans höjdpunkt, innan vi avslutade turnén på Andøya, 13 timmars båtfärd från Narvik som var tågets slutstation.

Pappa var något av en ”kändis” i små sammanhang och jag kan fortfarande möta personer som minns ”barnmöten med farbror Flore” eller ”Flores hörna” runt hela Sverige och även i anda delar av Norden. Jag fängslades också av hans berättarkonst, sång och musik och olika tävlingar men förstod nog inte då varför han verkade lite generad över att jag som ”hans son” råkade vinna några av de priser han införskaffat med frivilliga gåvor.

Resan gjorde ett outplånligt intryck på mig – inte minst den oändligt långa hemfärden i en olidligt varm rälsbuss längs hela Inlandsbanan som då gick från Gällivare till Kristinehamn. (En orsak till denna varma färd var att modern i den första värdfamiljen i Jävrebyn blev helt förfärad när hon såg att jag bara hade kortkalsonger mitt i smällkalla vintern och uppmanade pappa strängeligen att ta med långkalsonger när han gjorde en tillfällig visit hem medan jag var kvar. Nu var det bara det att det hade blivit maj månad och vi var på väg mot försommarvärmen i Göteborg – i långkalsonger!)

När jag och min fru senare började vandra i fjällen försökte vi ofta åka någon del av sträckan med Inlandsbanan och övernattade även i Storuman och när jag gjorde vapenfri tjänst på labbet för Organiska syror vid Sahlgrenska sjukhuset passade jag på att resa gratis nästan varje helg och tog då även bussen från Storuman västerut.

(Året i labbet bredvid min frus på Sahlgrenska och hur jag lyckades hacka mig in i systemet genom att gissa min något kärva tyska handledares lösenord genom en ren analys av hans inflexibla personlighet och sedan bygga ett system med ett så flexibelt gränssnitt att man kunde skriva vad som helst och få blixtsnabba svar från en databas jag utvecklat, vore också roligt att få berätta, nu när det är preskriberat men får lämnas till mina memoarer. Låt mig bara här nämna att han inte trodde det var möjligt men när han sedan såg att det faktiskt fungerade sa en kvinnlig läkare som satt bredvid: ”Jo, vissa är smartare än andra” vilket gav en märklig känsla av revansch mot denna översittare.)

Det var ju också egentligen brottsligt att lämna landet under lumpen men jag visste inte var jag skulle kliva av och följde med bussen ända fram till Mo i Rana och övernattade där innan jag åkte hem igen.

Det märkligaste av allt var dock att jag alltid fylldes av en sådan känsla av vemod, när jag reste söderut igen och lämnade de ljusa sommarnätterna – eller norrskenet, som om jag åkte ”hemifrån”. Undra hur det vore att faktisk bo där och om jag skulle känna det som ”hemma”, både sommar som vinter, oavsett om det var ljust dygnet runt eller sprakande draperier?

Nu kunde jag dock inte sitta och drömma längre det var redan sista ansökningsdag i det hektiska slutet av läsåret med nyfödd dotter och en sju kattungar som levde rövare. Jag hade också skickat in en ansökan till KK-stiftelsen om att utveckla ett webbaserat läromedel i matematik, HyperElementa, men det visste man ju aldrig om man skulle ha någon chans med.

Så såg jag att skolan bl.a. arbetade med digitalisering. Gör de det och är intresserade måste de väl kunna ta emot en ansökan via e-post tänkte jag och använde mina nyvunna kunskaper om html och webbutveckling till att lägga upp en interaktiv ansökan på nätet med diverse bilagor som bilder.

Löneanspråket ett problem

Vis av min förra tjänst och fortfarande osäker på om den arbetsgivaren verkligen gjort en rättvis värdering av min kompetens ville jag inte sälja mig för billigt denna gång men visste inte riktigt hur jag liksom skulle ”tvinga” en arbetsgivare att faktiskt ”bevisa” att man förstått vad jag kunde. Jag konstruerade därför ett löneanspråk i form av en differentialekvation som kombinerade några av mina kunskaper i matematik, fysik och kemi och bl.a. atomnumren för guld, silver och koppar. Min tanke var att om arbetsgivaren överhuvudtaget kunde lösa problemet skulle det också ge en antydan om vad jag kunde bidra med och vad man betalade för.

Löneanspråk

Löneanspråk vid ansökan till Luspengymnasiet i Storuman

Senare berättade en kollega för mig, Jim Hedberg, att han mindes väl när ansökan kom in och rektorn meddelade: Kolla här! Det var intressant!

Jag for till Gotland med hela familjen en vecka och hade ingen mobiltelefon på den tiden men knappt hade vi kommit hem förrän min kära mor, Febe Liljegen, ringde och sa att det var någon som sökt mig och verkade angelägen om kontakt. Jo, det var från Luspengymnasiet i Storuman – och som en ”skänk från ovan” blev jag erbjuden resa tur och retur för en anställningsintervju.

Vad fantastiskt, en gratis semestertripp genom skir försommargrönska till Lappland, som jag omedelbart tackade ja till. Vi reste upp dagen innan intervjun och övernattade på Storumans folkhögskola som var vandrarhem men redan nästa morgon gick jag runt och bekantade mig med omgivningarna innan lunchen som inledde anställningsintervjun. Bl.a. träffade jag ett par personer på en välutrustad fordonsavdelning men visste ju inte då att den ene var världsmästaren Ingemar Stenmarks morbror, skolans elevkonsulent, Gunder Hansson, som kunde ses fylla stora svarta sopsäckar med kantareller på fjället under höstarna. Jag hade inte tänkt på att jag nu befann mig i världens medaljtätaste kommun, per capita, men skulle snart få uppleva det på mer än ett sätt.

Intervjun imponerade storligen på mig. Inte bara rektorn, en man i min egen ålder och lika prestigelös, Per Sjölander var disputerad (som ju jag inte hann bli) och hade valt det framför att bli hockeyproffs utan t.o.m. två till i kollegiet som nu hade lektorstjänster. Vilken enorm koncentration av akademisk kompetens i förhållande till den lilla befolkningen!

Storumans politiker hade också prioriterat den nyrenoverade skolan med ny planlösning enligt konceptet Skola 2000 och god utrustning. Här gick det bara 2–3 elever per dator medan det i Göteborg handlade om 12–13. Jag fick frågor om hur jag såg på arbetslag och ämnesövergripande projekt och fick information om att politikerna ville att skolan skulle arbeta med internationalisering, företagsamhet och digitalisering. Kunde lokala politiker bestämma sådant?

Rektorn beskrev också ett projekt med en nystartad forskningsprofil där elever skulle arbeta upp till 20 veckor i skarpa forskningsprojekt vid något lärosäte med riktiga forskare som handledare och läsa särskilt anpassade kurser efter det – på gymnasiet!

Jag började undra om jag fortfarande var kvar på samma planet som min förra skola (som jag f.ö. inte hade önskat något förlängt förordnande på trots att jag inte hade något annat jobb på gång). Hur kunde det vara sådan skillnad – det var ju samma nationella skolsystem som i Göteborg och som i offentliga såväl som i enskilda skolor. Jag hade jobbat på en friskola men den här skolan verkade ju ännu friare. Kunde allt detta bero på politik?

Jag kände ett stort ömsesidigt förtroende för dem som intervjuade mig och blev förvånad över att se elever inne på skolan – under sommarlovet! (En av dem träffade jag häromdagen i KD:s tält på Storumandagarna som mindes händelsen för 25 år sedan.)

Innan vi började vår hemfärd åkte vi ut till de vackert belägna Luspholmarna och åt skinka och melonsallad vid hembygdsgården. Jag hade varken fått något konkret erbjudande än eller diskuterat mitt löneanspråk men började känna på mig att beslutet låg i min hand, och sa till min fru i den ödesmättade stämningen med blicken mot Storuman och eftermiddagssolens gyllene glitter i vattenspegeln:

– Tänk dig Anette, precis just nu bestäms nästa fem eller tio år av våra liv!

Eftersom det redan var sent på dagen bestämde vi oss för att övernatta på vandrarhemmet strax söder om Strömsund – men jag kunde omöjligt sova. Nu låg jag och läste projektbeskrivningen för Luspengymnasiets forskningsprofil och tänkte: Jag visste väl att det här gick att göra någonstans!

Särskilt imponerad var jag över hur Pelle vävde ihop forskning, statliga utredningar, rapporter från Skolverket och politiska motiv för att argumentera för varför en forskningsprofil behövdes och var lämplig just på Luspengymnasiet i Storuman – och varför en lärare skulle ha del av sin tjänst för att ansvara för samordningen. Tänk om det kunde bli jag?

Detta var inte bara en projektbeskrivning för mig utan en kvalificerad utbildning i hur man skriver projektplaner och ansökningar som visar hur man kan ”hjälpa” finansiärer att bli av med sina pengar på ett värdigt sätt. Ända fram till halv tre på morgonen fortsatte jag läsa, analysera och fundera och kom fram till att jag nu funnit en skola som tog läroplanen på allvar. Men hade de funnit mig?

När jag väl kom hem skrev jag direkt låten ”Blå vägen” men hade en gnagande oro över att de varken kunde lösa löneanspråket eller att det var för högt. Eftersom jag visste att det krävde en hel del specialkunskaper och inte ville genera min nu hett eftertraktade arbetsgivare skickade jag en animerad lösning som kom fram till ett svar.

Efter några dagar ringde telefonen och jag blev nervös när jag hörde Pelles röst. Men han var lika lugn och metodisk som när jag träffat honom i Storuman.

– Jo, det mesta i ansökan tycker jag är bra men det är en sak som inte är bra och det är ditt löneanspråk…

Under bråkdelen av en sekund genomgick jag en omvälvande inre kris som får Karl-Bertil Jonsson att blekna. Nej, vad synd, jag har sabbat det…

– Det är för lågt. Med hänsyn till din kompetens och vad andra har här borde du i varje fall ha 2000 kr mer per månad. Vad säger du om det?

– …h…h…hr Ja, det säger jag väl inte nej till om ni har råd… försökte jag haspla ur mig. Det kanske kan vara rimligt.

– Sedan tycker jag att du borde bli anställd från 1 juli så du får lön under sommaren…

(Vad sa du att du sa sa du?)

Självklart gick jag med på dessa villkor och började genast jobba mitt i sommaren.

Det var egentligen bara två saker jag var skeptisk till: Den stora andelen arbetsplatsförlagd tid, för när ska man hinna förbereda undervisning, material och efterarbete av inlämnade uppgifter, och skolans val av PC-maskiner, det kommer att bli problem tänkte jag. Båda dessa farhågor visade sig besannas men var inte skäl nog att tacka nej.

Jag styrde nu kosan mot ”Lappland av ställen” som folk sa i Göteborg att vi skulle flytta till, men började nu ana hur politik och pedagogik hängde ihop med professionen som nödvändigt kitt. Än var det dock inte läge att ta steget fullt ut som politiker. Det krävde först att jag blev skolchef i en kommun med 0 inv/km2 och på allvar förstod konsekvenserna av globalisering, urbanisering, demografisk transition, digitalisering – för glesbygd – som är något helt annat än ”hjärtlandet”.

Fortsättning följer…

Bli först att kommentera

2. Från lyckligt ovetande till olyckligt vetande

Av , , Bli först att kommentera 2

En politiskt störd organisation

Dittills hade jag levt lycklig ovetande om hur mycket politiken påverkar vardagslivet – men skulle nu bli olyckligt vetande. Lagens krav hade ”tvingat” mig läsa in en lärarutbildning – som trots vissa brister, visade sig väldigt värdefull och gav mig tillträde till en helt ny värld av intressanta uppdrag och tjänster. Politiska prioriteringar blev snart min försörjning och gav också fortsatta möjligheter till personlig utveckling.

Jag var dock ännu mer naiv då än nu och kände inte till hur man (inte) resonerade i vårt grannland Finland. När vi i Sverige påbörjade en politisk reformiver utan motstycke som skulle ge oss ”Europas bästa skola” sa en finsk politiker så här:

– Nå, int’ är vi så storvulna i Finland. Det räcker om vi är bättre än Sverige.

Denna ”deformiver” skulle stå oss dyrt som land. Medan vi styrde om hela vårt system för att få Europas bästa skola och PISA-resultaten började sjunka som en sten – fortsatte Finland bara som tidigare och fick världens bästa skolresultat! Sedan dess har hyllmeter med studier publicerats som försöker ringa in orsak och verkan men ett av de mer lättsamma sätten att få en sammanhängande bild av politik och pedagogik är nog i Jesper Rönndals satiriska true-crime-serie Vem mördade skolan?

Att detta också skulle göra mig till politiker – och dessutom för ett parti jag var skeptisk till – verkade totalt osannolikt men nu började det skava… ungefär som när min fru och jag är ute och promenerar och vi brukar raljera över hur olika system försöker lösa problem både kostsamt och komplicerat när det finns enklare sätt.

– Vänta lite, jag har fått en sten i skon, säger hon t.ex.

– Har du ingen alvedon du kan ta, frågar jag.

– Nej, jag har inte med någon nu.

– Vill du pröva lite KBT med mig då, eller kanske ACT (Acceptance Commitment Therarapy) så du kan lära dig acceptera obehaget?

– Nej, det tar för lång tid nu.

– Du kanske kan hoppa på ett ben då, tills vi kommer hem? Sedan borde vi kanske stämma skotillverkaren som gör så dåliga skor att det kan komma in stenar i dem när man är ute och går.

Nej, det är inte lätt att vara skoledare i en politiskt störd organisation.

Sämre som behörig lärare än obehörig vikarie – på en friskola?

Efter gymnasielärarexamen och alla andra studier som gav bred behörighet för en mängd olika kurser, tänkte jag att jag skulle vara ganska attraktiv för en arbetsgivare och sökte bl.a. jobb på en friskola i Göteborg. Detta var minsann ingen vinstdrivande kassako utan en rätt spartansk inrättning med kristen profil där elever och personal själva städade de anrika lokalerna nära domkyrkan och kurser gärna skulle bedrivas så billigt som möjligt, utan att man köpte in någon ny utrustning eller pedagogiskt material. Jag fick sänka mitt löneanspråk med 2000 kronor men hade inget annat just då, utom några timmar på Chalmers och enstaka konsultuppdrag, och tackade ja.

Nu skulle jag själv få bidra till ”Europas bästa skola” och fick samtidigt en unik möjlighet till några intressanta reflektioner:

  • Hur väl har gymnasiet förberett mina teknologstudenter för högskolan?
  • Förbereder jag mina gymnasieelever väl för högskolestudier?
  • Vad kan jag ta med mig från högskolan till gymnasiet – och tvärtom?

Med nästan 20 års erfarenhet av undervisning från förskola till forskning, i alla grundskolans årskurser, gymnasiet, högskola, universitet, specialutvecklade kurser för doktorander och forskare – och dessutom, i min mors och fars fotspår – ideellt arbete med barn i förskoleåldern, blev jag mer och mer intresserad av hur hela vårt utbildningssystem egentligen hängde ihop – om det nu gjorde det.

Att min friskola drevs av en konservativ falang och frivilliga gåvor kunde jag förstå – och även älska vissa inslag som gav fin sammanhållning och gemenskap – men hur kunde mina unga elever vara så konservativa?

Jo, det var inte deras fel utan de hade stöpts i ett system där närvaro, uppförande, lojalitet, beteende och andra egenskaper hade fått dem att ”knäcka koden” och låta sig lotsas fram mellan fragmentariska uppgifter och delresultat som sedan gav höga betyg utan någon helhetsbedöming av deras kunskaper eller begreppsförståelse.

Jag gjorde ett experiment och lät dem göra ett nationellt prov i matematik redan första veckan. Jo, testet visade faktiskt att samtliga – redan innan de påbörjat kursen – hade minst godkänt resultat och många även Väl godkänt eller t.o.m. ännu högre. Jag försökte förklara hur bra detta var och hur ”det nya” systemet fungerade och att det var deras kunskaper jag skulle bedöma – inte närvaro, några andra beteenden eller egenskaper.

Min ambition var därför att de nu skulle passa på att lära sig så mycket som möjligt och att jag skulle göra allt jag kunde för att de skulle nå så långt som möjligt. Jag störde mig dock på att de verkade mer intresserade av ”hur de låg till” än nyfikna frågor på hur världen var beskaffad och hur man kunde veta det. (Eftersom detta var en skola som också hade bibelkunskap på schemat kunde jag inte låta bli att referera till Jesus och lärjungarna som ville hederplatsen, Mark 10:35–45 men att detta inte hade något med deras människovärde att göra.) De verkade ängsliga att avslöja sin okunskap som jag visste var en av de viktigaste faktorerna för att lära nytt.

  • Först är man omedvetet omedveten.
  • Sedan blir man medvetet omedveten.
  • Först därefter kan man bli medvetet medveten.
  • Tills sist kan man bli omedvetet medveten (vilket särskilt lärare måste vara uppmärksamma på och rikta sin självreflektion emot).

En lärares största utmaning är därför att veta vad eleven vet och sedan undervisa därefter.

If I had to reduce all of educational psychology to just one principle, I would say this: The most important single factor influencing learning is what the learner already knows. Ascertain this and teach him accordingly. (Ausubel 1978, s. vi)

Men hur ska det gå till om eleverna inte längre var lika frågvisa som när jag var obehörig vikarie?

När någon ibland använde språkbruket ”att vara värd ett VG” blev jag bestört och svarade:

– Ni är alla mycket mer värda än MVG – men jag ska bedöma era kunskaper i förhållande kursplanernas krav – inte ert värde som människor. Det är inte samma sak, sa jag och ändrade mitt språkbruk konsekvent så att jag aldrig någonsin, vad jag kan minnas, använt uttryck som att ”vara värd” ett visst betyg.

Jag försökte väva in dagsaktuella problem, häpnadsväckande resultat eller lustfyllda upplevelser i linje med läroplanen och kursplanerna för att stimulera eleverna till eget ansvar för sitt lärande.

Redan 1979 hade jag gjort laborationer i spektroskopi och börjat förstå att även om koldioxid är en osynlig gas så absorberar den strålning i det infraröda området. Hoppsan! Hur går det då med jordens medeltemperatur om vi fortsätter bränna fossila bränslen? Det kommer alltså in solljus till jordytan men när det sedan omvandlas till värme fastnar det i atmosfären.

Detta är ingen efterkonstruktion utan påverkade mig starkt hur jag röstade i folkomröstningen 1980. Jag var inte personligen orolig för kärnkraft men tänkte att vi ändå måste fasa ut den p.g.a. de radioaktiva riskerna med drift och avfall. Om vi däremot skulle stänga ner den abrupt var jag mer orolig för att halten koldioxid skulle öka i atmosfären. Jag röstade sålunda på linje 2, alltså avveckla kärnkraften men någorlunda kontrollerat, så inte halten koldioxid ökar i atmosfären.

Nu var det min tur att föra dessa kunskaper vidare och kursen Miljökunskap inledde jag med filmen ”Glöm inte flytvästen” som redan då – för nästan 30 år sedan – beskrev hur det skulle kunna bli fler översvämningar när vi får ett allt varmare klimat. Jag vet inte om varken jag eller eleverna förstod sambanden då men jag var fullständigt fascinerad av hur man med ”bara” gymnasiekunskaper kunde dra så viktiga och häpnadsväckande slutsatser.

I en uppgift skulle eleverna försöka uppskatta om man skulle kunna se en mätbar skillnad i atmosfärens koldioxidhalt om plötsligt alla kineser skulle köra lika mycket bil som de gjorde. Detta liknade ingen annan uppgift de någonsin gjort och de hade ingen aning om hur de ens skulle angripa den.

– Jo, men tänk lite, sa jag. Vad är bensin?

– Ingen aning…

– Har ni hört talas om oktan, frågade jag.

– Jaha, ja just det.

– Ja, men räkna på 100 oktan då, C8H18. Det viktiga med denna uppgift är inte ett exakt tal utan att undersöka om man överhuvudtaget skulle kunna märka en förändring i atmosfären. Hur mycket drar en bil?

– Kanske 1 liter milen (på den tiden).

– Hur mycket kör du på ett år, frågade jag en elev från öarna.

– Kanske 1000 mil.

– Hur många kineser finns det?

– I alla fall fler än 1 miljard.

– Ja, men där har ni väl en bra början: 1 miljard bilar som kör 1000 mil per år och drar 1 liter oktan per mil som förbränns till koldioxid och vatten. Sätt upp reaktionsformeln så vet ni också hur mycket koldioxid de släpper ut per år.

– Ja, men hur ska vi kunna räkna ut om det blir en mätbar skillnad i atmosfären?

– Hur mycket ”atmosfär” finns det? Vilken form har jorden? Kan man andas på Mount Everest? Räkna på ett klot och att koldioxiden kanske har ett utrymme på någon mil upp i atmosfären, sedan har ni allmänna gaslagen och några beräkningar.

Detta var naturligtvis ingen exakt beräkning och man skulle sedan behöva ta hänsyn till hur mycket koldioxid som absorberades i haven (och vad händer då?) eller i skogen (och vad händer då om man avverkar den?) o.s.v. För mig var det i alla fall en närmast chockartad upplevelse att denna enkla modell – med ”bara” gymnasiekunskaper – definitivt slog hål på uppfattningen om ”att fossila bränslen inte kunde ha någon betydelse”. Det spelade inte ens någon roll om den gav flera tiopotenser fel resultat – vårt beroende av kol och olja var ändå ett mycket större problem för klimatet än ål och kolja.

Med detta i bagaget sedan drygt 40 år kan man kanske förstå att jag ofta bara känt en stor trötthet när frågor om klimatet blivit så aktuella. Är detta något ni har kommit på NU? Greta Thunberg hade kunnat vara dotter till en av mina elever(!) men det verkar tydligen krävas ett barn – eller barnbarn – för att våga säga att kejsaren inte har några kläder.

Mina mycket ”välanpassade” elever var dock inte alls lika rebelliska och verkade livrädda för prov men ju färre prov jag hade desto mer ångestladdat blev ju varje prov och till sist fick de panik om jag inte hade prov alls. När jag sedan vävde in aktuell forskning i en kemiuppgift om tandkräm blev jag inkallad till rektorn som undrade om det verkligen skulle ingå på gymnasiet. Det var i praktiken en rätt enkel, rutinmässig uppgift, med syfte att visa hur ”deras” kunskaper i kemi nyligen använts av odontologer men jag kan förstå om ordet ”forskning” ger kalla kårar för en präst och rektor för ett f.d. prästgymnasium. Tänk om eleverna skulle komma på samma tankar som Charles Darwin när han skulle läsa teologi och i stället gav sig ut på en jordenruntresa som för alltid förändrade vår förståelse av evolution och biologisk mångfald.

Jag började nu känna mig sämre som behörig lärare än jag någonsin gjort som obehörig vikarie och började tvivla på om jag verkligen tolkat läroplanen och kursplanerna rätt. Jag kunde heller inte förstå hur mina kolleger tyckte dokumenten var så svårtolkade.

Hur många menas t.ex. med ”några”? Ja, det är ju i varje fall fler än en och t.o.m. fler än två – för annars hade det väl stått ”två” i kursplanen? Om en person är ”några och fyrtio” så är man ju inte ”närmare femtio”. Så, tänker man efter, skulle jag säga att ”några” är minst tre men inte fler än gränsen för människans arbetsminne, 7±2, säg 5 för att vara på den säkra sidan. Hur svårt kan det vara?

Till sist kändes det som om jag hade både elever, föräldrar, kolleger och skolledare emot mig och när jag försökte trösta mig med rapporter från Skolverket om hur reformarbetet gick upptäckte jag att det var precis tvärtom: Det var inte jag som missuppfattat läroplanen och kursplanerna – utan skolorna! Arbetet gick trögt i hela Sverige och allra trögast på naturvetenskapsprogrammet som jag hade all undervisning på!

Att en elev flera år senare, kände igen mig på en skärgårdsbåt och kom fram och tackade för att jag hade varit en så bra lärare kom som en glad överraskning. Kanske var inte allt jag gjorde fel, även om jag i dag hade agerat annorlunda. Det är väl ungefär som när jag hör något uttalande av Ebba Busch och tänker: Ja, så skulle jag också ha kunnat sagt i hennes ålder, men skulle inte uttrycka mig så nu.

Efter en friluftsdag med paddling tog jag så bilen och åkte upp till Angeredsgymnasiet där jag varit på praktik – bara för att få andas lite ”frisk luft”. Jag sjönk ner på en bänk i en korridor, vemodig och desillusionerad och hörde ett par tjejer diskutera hur vissa saker förhöll sig.

– Kan jag hjälpa er med något, frågade jag?

– Vi ska ha prov i naturkunskap men fattar inte det här riktigt.

– Men vilken tur, jag är lärare och särskilt intresserad av hur man kan förstå och förklara just naturkunskap.

Nu visste jag i alla fall att det inte nödvändigtvis var något obotligt fel på mig, trots mina många brister, men kände mig mer äventyrlig än på länge och tog mod till mig.

Våren 1997 frågade jag så min fru:

– Är det ok nu då om jag söker en tjänst var som helst i Sverige?

– Ja, det är det väl i och för sig, svarade hon tveksamt och skyndade sig att lägga till, men det finns ju många jobb här, och antydde Göteborgs-Postens alla annonser om lärartjänster.

– Jo, sade jag, men jag måste få se en skola som tar läroplanen på allvar innan jag går i pension.

Att den skulle ligga i ”Lappland av alla ställen”, som folk sa i Göteborg, var fullständigt otippat men det var där jag började förstå världen och tog steget från pedagogik till politik.

Fortsättning följer…

Bli först att kommentera

1. Från krut till kvantkemi – och kommunalråd?!

Av , , 3 kommentarer 1

P-D

Politiker?!

Politiker?! Det var väl det sista jag tänkte bli i min ungdom. Jag ville göra krut och skapa musik!

Jag visste knappt vad mina föräldrar röstade på och politik var inget man talade högt om i frikyrkan även om där fanns ett enormt stort samhällsengagemang – men oftare byggt på oskuldsfull naiv empati än på kunskap, evidens och hårda fakta. Olof Palmes arroganta självsäkerhet skymde sikten för hans välslipade argument och skickliga retoriska förmåga. Vänsterns krav på kollektiva lösningar kändes som en tvångströja för mig som rebellisk tonåring, högerns konservativa inriktning var också främmande för min bakgrund och Centerpartiet var väl bara för bönder, eller…? (Miljöpartiet fanns inte och några Sverigedemokrater kunde inte skönjas vilket de som hävdar att Sverige var bättre förr behöver beakta.)

När så en pingstvän i stålbågade glasögon dök upp från Gränna med Kristen Demokratisk Samling blev jag så skeptisk att det nästan är obegripligt att Alf Svensson mer än 40 år senare skulle bli en av mina viktigaste politiska förebilder men skulle kräva att både jag partiet förändrades. Det närmaste jag kom var nog en studieresa med Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) till Stockholm med obligatoriskt besök i riksdagshuset. Resan kostade två kronor om man inte var medlem men en krona om man var det, så fattig och ressugen som jag var, blev jag medlem i FPU.

Ett brinnande intresse för kemi – men jag fattade aldrig eld

Nej, politik var inget för mig som ville göra krut och skapa musik! Men efter en explosiv brand där kemikalier i köket (bl.a. ammoniumnitrat som senare blev ”populärt” i gruvnäringen och olika attentat och jämnade stora delar av Beirut med marken) troligen självantände påskaftonen 1979, när vi inte var hemma, lovade jag mig själv och min fru att i fortsättningen endast ägna mig åt teoretisk kemi.

Som tur var hade det gått påskkärringar i vår trappuppgång och när de kom ner till våningen under sa de till våra grannar:

– Det ryker ur brevlådan däruppe.

Larmet gick och i polisförhören fick jag frågor om vad jag höll på med och varför de hittat en stor burk svavel på balkongen. Jag hade också hängt upp en bibel vi fått i bröllopspresent, på väggen, och över den en stor gul varningsskylt med röd kant, jag hittat i närheten av ett militärt skjutfält, och en svart text som inte gjorde polisen mindre misstänksam: EXPLOSIV VARA.

Detta är troligen totalt ointressant inför valet 2022 om ens någon hittar den här bloggen men en bakgrund till att jag nu är kandidat till uppdraget som kommunalråd i Storumans kommun för KD – och t.o.m. går att rösta på till Sveriges riksdag. (Jag lovar er, får jag den chansen kommer det att sägas eller sjungas saker från riksdagens talarstol på ett sätt som få har hört tidigare och min fru direkt avrått mig från!)

Mitt liv är kantat av den ena händelsen mer osannolik än den andra och jag tänkte nu i 1 blogg/dag fram till valet berätta något om vad som hänt och motivera varför jag driver den politik jag gör. (Sedan finns otaliga anekdoter, helt sanna skrönor och förhoppningsvis preskriberade brott man bara tror man kan se på film, som t.ex. när jag kastade mig upp på en godsvagn i rörelse med skidor och ryggsäck i bästa floppstil för att inte missa tåget i ett öde Abisko Turiststation 2 januari 1987 och –35 °C eller när jag efter en turné i Finland försov mig på båten till Stockholm och vaknade utan minsta land i sikte – nästan tillbaka i Finland igen – och fick börja om!)

Teoretisk kemi krävde dock mycket mer matematik än vad som ingick på kemistlinjen och jag började därför läsa dubbelt, kurs efter kurs på matematikerlinjen i hopp om att få se de ekvationer, tekniker och tricks som tydligen var så ”välbekanta” inom kvantmekaniken (som är grundläggande för teknisk utveckling i dag). Inte förrän i slutet av alla kurser i analys, statistik, programmering, numeriska metoder m.m. började jag ana ugglor i mossen! Det var ju fysiker som sysslade med denna typ av matematiskt konsthantverk som vissa matematiker inte ens ville ta i med tång.

Nu hade jag dock läst så pass mycket matematik och fysik att jag kunde antas direkt till andra året på fysikerlinjen – och i årskurs 3 fann jag dem – ÄNTLIGEN – efter nästan tio års högskolestudier – HEUREKA!: Legendrepolynom, Laguerres associerade differentialekvation, Hermiteska matriser, generaliserade integraler som hastigt och lustigt kunde bli potenser av pi, Laplaceoperatorn i sfäriskt polära koordinater och mycket annat som kunde fylla tusentals bloggsidor.

Mellanspel på acckord

För att kunna fortsätta studera försörjde jag mig parallellt med att undervisa och spela piano och andra keyboards (med Hohner Clavinet D6 som en fullständig favorit efter Stevie Wonders Superstition med inte mindre än åtta pålägg vilket förklarar varför det är omöjligt att spela så ensam live). På gymnasiet hade jag blivit inkallad till rektorn för att förklara varför jag åkt iväg till en studio och spelat in en skiva på skoltid men också skrivit min första musikal för solister, kör, komp, stråk och blås som specialarbete med texter av Håkan Isacsson. Uruppförandet i ett så fullsatt Örebro Konserthus, juldagen 1977, att folk fick vända i kön och gå hem igen chockade oss nästan som t.o.m. hade garderat oss med en förlustgaranti från Kulturnämnden.

Nu var det en semipofessionell hobby som jag fick betalt för och gjorde att jag kunde fortsätta förkovra mig vilket inte var så illa. Till våra spelningar ville jag helst åka tåg och hade sådan koll på alla tåglinjer och tidtabeller att min bror började ringa till mig för snabbare – och mer korrekta besked – än efter ändlös väntetid hos SJ – och sedan felaktig infomation! På tågen och i turnébussen läste jag bl.a. elektronik vilket var nyttigt på många sätt. Samtidigt blev jag mer och mer intresserad av lärandets gåta och hur man kan tänka och förklara fenomen.

Hösten 1985 hade jag dessutom en sagolik tur: Mitt under chalmeristernas tentavecka var jag undervisningsfri och fick följa med Janne Schaffer och Ingemar Olsson på turné, med trummisen Per Lindvall och en blåssektion och klarade livhanken den gången också. Ingemars underfundiga texter och progressiva samhällsengagemang verkade vila på samma grunder som söndagsskolan i min barndom men gav ett helt annat intellektuellt tuggmotstånd. Det oerhört generösa bemötandet från dessa eminenta musiker och en annan legend som Per-Erik Hallin (vars far Per var en viktig förebild för min far, Flore Liljegren som ung pastor i Korskyrkan i Stockholm, när jag var barn där på tidigt 1960-tal) började omforma mig på djupet, för att inte tala om Saronkyrkan i Göteborg, med en gudabenådad personutvecklande undervisning och redan då en Second Hand-butik och praktisk hjälp till människor – innan ordet ”klimatsmart” ens var uppfunnet. Min kritiskt analyserande inställning gav vika för en mer generös hållning och upptäckten att mitt liv inte bara bestod av att ”Jag” gjort vissa val – utan också fötts med vissa förutsättningar och växt upp under fantastiskt rika förhållanden, som kompenserade mer än väl för en viss ekonomisk knapphet. Jag insåg att det inte var självklart och började fundera över hur man kunde förbättra fler människors livschanser.

Nu var jag dock först och främst väl förberedd för forskarstudier i relativistisk kvantkemi tyckte jag – vilket tyvärr inte var någon fördel. Programkoden jag skulle jobba med liknade mest spagetti och skulle inte fått godkänt på de kurser jag läst, de numeriska metoderna var inte lika moderna och effektiva som de jag nu kände till, och några ”gränssnitt” för program verkade både okänt och onödigt, vilket irriterade mig eftersom det ledde till ett tidsödande arbetssätt med lite värde. I någon mån kände jag mig som ”doktoranden som visste för mycket” men sörjde nog ändå mest att ingen verkade intresserad av att förstå relativistisk kvantkemi på djupet utan mer av att tillämpa ett ”maskineri” som skulle genera vetenskapliga artiklar för en akademisk karriär. Någon direkt finansiering av andra behov än arbetstid såg jag aldrig till och fick själv bekosta dator och programvara. Dagens krav på handledarteam, individuell studieplan, referensperson, doktorandbandbok, antagnings- och mittseminarium verkade inte heller ”behövas” på den tiden.

Tillvaron blev alltmer problematisk och när jag såg varthän det barkade sa jag till min fru (som aldrig haft en tanke på att forska):

– Du kommer att doktorera före mig!

Paus

Hon ville inte tro mig, men mycket riktigt, hösten 1992 tog jag en paus på obestämd framtid från mina forskarstudier och följde i stället med henne till en vetenskaplig konferens i nordöstra Australien, om njursten som också intresserade mig så till den grad att jag stundtals fungerade som konsult för hennes handledare och även byggde medcinteknisk utrustning på labb och skapade användarvänliga program. Så reste vi två personer två tusen mil i två veckor för att hon skulle visa två diabilder och tala i två minuter på sitt andraspråk. Efter hemkomsten hade jag ett otroligt pressat schema och skulle undervisa i numerisk analys vilket tyvärr blev en av de sämsta insatser jag någonsin gjort även om studenterna gillade tentan – och att ”lagom många” klarade den.

Efter det hjälpte jag sedan min handledare med digitalt producerat bildmaterial till Kungliga Vetenskapsakademins affisch för Rudolph Marcus Nobelpris i kemi 1992 om elektrontransport – under tidspress av en av världens mest svårflyttade deadlines som knappt ens en pandemi lyckats rubba eftersom man inte ändrar så enkelt på Alfred Nobels dödsdag.

Totalt slutkörd behövde jag sedan lite andrum. När man hela tiden läser nya kurser får man till sist en känsla av att man inte kan någonting. Ännu svårare blir det att förstå hur man kan fatta politiska beslut när man vet så lite. Ett vikariat på en gymnasieskola blev dock livsavgörande och öppnade även en dörr till politiken.


Explosiv lärare

– Är det något jag kan hjälpa er med frågade jag några elever som satt runt ett bord på en håltimme.

– Nej, berätta om när du gifte dig i stället, sa en av dem, som verkade nyfiken på hur det var att åka hem till sin fru på håltimmarna i 3:an på gymnasiet.

Eleverna gav mig smeknamnet ”MacGyver” och en elev med en förälder som jobbade med vägskyltar gjorde en varningsskylt med texten: EXPLOSIV LÄRARE – MEDVERKAN PÅ PD:S LEKTIONER SKER PÅ EGEN RISK!

Plötsligt upptäckte jag hur mycket jag egentligen kunde och i princip alltid kunde svara på elevernas frågor – och hade även livserfarenhet och intresse för existentiella frågor – å de’ va’ la’ änna skôj. Detta sammanföll också med förarbetena till nya läroplaner, Läroplan för de frivilliga skolformerna Lpf 94. Nu skulle vi få Europas bästa skola och jag var en av dem som lät mig lockas – till en början – innan jag lärde mig navigera mellan politikens grynnor och blindskär!

På den tiden fanns det fortfarande kvar en ”rolig” historia som löd:

– Ge tre skäl till att du vill bli lärare.

– Juni, juli och augusti.

Detta började redan nu naggas i kanten i takt med skolans kommunalisering, nya läraravtal, arbetsplatsförlagd tid m.m. men jag trodde att detta var ”det rätta” och hittade snabbt tre nya skäl att bli just kemilärare: Nyårsafton, Påskafton och Valborgsmässoafton. Sedan ville jag gärna också fortsätta läsa och lära mig mer om allt mellan himmel och jord.

– Du får gärna fortsätta studera men du får göra det inom ramen för en tjänst, meddelade min fru, utan pardon.

Men någon tjänst kunde jag inte få! Det spelade ingen roll hur mycket eleverna än tyckte om mig, hur mycket de än lärde sig, eller hur mycket deras föräldrar eller kolleger än engagerade sig för mig som vikarie – så MÅSTE jag vara behörig lärare för att kunna få en tjänst tillsvidare! Hade jag haft lika god kännedom om skolans styrdokument då som nu hade jag inte ens försökt.

Så jag fick helt enkelt bita i det söta kunskapsäpplet än en gång – vilket jag gjorde mer än hjärna – och läste in lärarutbildningen samtidigt som jag fortsatte undervisa på Chalmers. Tack och lov räckte det med ett år eftersom jag redan hade så många andra kurser i bagaget.

Nu var jag på väg mot pedagogikens kärna – och det p.g.a. politik!

Följ den rafflande fortsättningen i nästa avsnitt…

3 kommentarer