I går hade jag en intressant kommunikation med SVT:s Valkompass. Eftersom vissa av mina svar (som riksdagskandidat) inte stämde fullt ut med KD:s officiella linje skickade jag med en fråga, lite halvt på skämt:
– Vad gör man sedan om vissa av ens åsikter avviker från det parti man företräder och inte hittar något annat heller som stämmer bättre ?-)
– Hallå. Slå en signal på 0703…
Johan på SVT berättade då att de ser flera exempel på att valkompasserna skiljer sig mellan lokala politiker och partiet på riksnivå. Det var inte alls ovanligt och han tyckte absolut att vi skulle fortsätta vår linje eftersom vi bedömt den politiken viktig för våra väljare här. Jag blev lite förvånad men är glad att kandidera för ett parti där det är högt i tak och känner mig fullständigt trygg i KD:s värdegrund, vilket jag planerat att diskutera mer utförligt i senare bloggar.
OBS! Endast den med stabil grund kan ha högt i tak! Annars riskerar hela bygget att kollapsa som t.ex. Surfside i Miami. När man byggde Frihetsgudinnan i inloppet till New Yorks hamn roade sig däremot tidningarna med att skriva att sockeln var så stabil att om man ville välta statyn så fick man välta hela ön. Det är en sådan stabil grund vi vill bygga vidare på och behöver din hjälp i höstens val.
I kristider vänder sig ofta väljarna till de stora etablerade partierna – men om det är verklig kris – blir det då inte ännu viktigare att veta vilka värderingar vi vill ska vara vägledande, vad som än händer? Hur du än röstar i höst hoppas jag vi inte underminerar våra viktigaste värden.
Du som nu är lika lat som jag och varken har tid eller intresse för dessa ändlösa bloggar kan gå direkt till mina svar i Valkompassen här. Det fanns tyvärr inte utrymme där att motivera svaren så utförligt – så det är därför jag försöker göra det här. Det är kanske en yrkesskada som pedagog att jag ständigt tror att jag måste motivera varför jag anser det jag gör men här är några exempel:
- Hur kan jag som arbetat på två friskolor och fått lön och ersättningar därifrån vilja reglera vinstuttaget och skärpa tillsynen?
- Hur kan jag som är född i Göteborg och uppvuxen i Stockholm och Örebro nu ihärdigt strida för glesbygd som en vildman?
- Hur kan jag som ser mig som något av urtypen för en individualistisk frihetsälskande svensk närmast förorda nudging och ”libertariansk paternalism”?
Ja, jag har förvånat mig själv många gånger men för att det inte ska bli totalt obegripligt försöker jag fortsätta beskriva något av vad som hänt mig och påverkat mina prioriteringar. Så tillbaka till 1997 ett tag igen och åren därefter…
Göteborg–Storuman ToR…?
Med spänd förväntan gav jag mig nu iväg från Göteborg till Storuman med ryggsäck, portfölj och ett par ståltermosar med te. Planen var att min nydisputerade hustru först skulle vara föräldraledig ett år, sedan skulle jag vara det och först då skulle vi behöva bestämma oss var vi ville bo.
Fram till höstlovet hyrde jag ett rum på annexet till Hotell Toppen och var helt inställd på att nu få koncentrera mig på jobbet och tyckte det var skönt att komma ifrån allt jag var insyltad i. Jag hade räknat med en ganska anonym tillvaro och trodde att norrlänningar var ett tystlåtet släkte men hade totalt missuppfattat saken och att jag nu befann mig i historieberättarnas Västerbotten! Ganska snart fick kolleger reda på var jag bodde och kom och hälsade på vilket först irriterade mig. Jag bemötte givetvis alla med största vänlighet och även andra mer eller mindre tillfälliga hotellgäster och började snart se det trevliga och lärorika i det.
En rumsgranne läste på komvux så jag blev särskilt nyfiken på om det var något särskilt han hade lärt sig, som han inte tänkt på tidigare.
– Ja, sa han och tänkte en lång stund… att det gick så många delar på en hel, det kunde jag aldrig tro.
Detta har jag – i min tur – aldrig kunnat glömma och när jag senare var skolchef i Sorsele lärde jag mig talesättet: ”Det är många finesser på ett spett.”
Var det så man såg på livet här? Det fascinerade mig och fyllde mig med någon slags ömsint ”omtanke”.
– Det som är bra med Storuman är att du gör bara så här när du ska parkera, sa hotellchefen i receptionen vid ett tillfälle och höll upp tre fingrar.
När han såg att jag inte verkade fullt övertygad, förklarade han,
– Jo, om någon annan undrar så betyder det att du ska bara stå där tre minuter.
När vi sedan insåg att här måste man ha riktiga vinterdäck så åkte min fru till OK som hade ett erbjudande där man kunde dela upp betalningen på fyra tillfällen.
– Nej, det blir så krångligt sa personen i kassan, kom in och betala när ni kan, i stället.
En liknande händelse var jag själv sedan med om några år senare när jag skulle åka till Stockholm och hade bråttom att ladda ett kontantkort jag hade skaffat. Det fungerade dock inte så jag skyndade mig att försöka ta ut kontanter ur bankomaten i stället. Även detta misslyckades men jag gav inte upp. När det krånglade även andra gången försökte jag en tredje gång… varpå bankomaten SVALDE kortet!
HJÄLP! Vad gör jag nu! Detta var före kreditkortens tid och jag var snart tvungen att gå hem och äta middag innan jag skulle till bussen för att hinna med nattåget från Vännäs till Stockholm.)
I panik sprang jag in på bankkontoret men där fanns inget att hämta, för bankomaten ledde in till posten. Snabbt in på posten och försökte förklara min belägenhet. Det visade sig att det hade blivit fel på hela systemet kl. 15 och det var fortfarande ingen kontakt. Postkassörskan såg dock bara milt på mig och frågade:
– Har du pengar på ditt konto?
– Ja, det tror jag väl, svarade.
– Då kan du få här, hur mycket behöver du?
Vad enkelt livet är när man kan lita på varandra, tänkte jag och ”tog ut” 500 kr. Några år senare visade också Ersta Sköndals Tillitsbarometer att invånarna i Storuman hade högst tillit i landet – till varandra och till samhälleliga institutioner.
En hotellgäst undrade om det var någon fara att han hade glömt låsa bilen.
– Jag har inte låst bilen på 20 år, svarade städerskan.
Senare lärde jag mig också att nationalekonomer talar om transaktionskostnader. Har man inte tillit blir det dyrare för hela samhället. Varje samtal till Försäkringskassan tar lite längre tid, att köpa vinterdäck blir lite krångligare, att stå utan kontanter kan ställa till stora problem. Allt detta adderar ihop sig till kostnader för dig och mig och hela samhället, som egentligen är ”onödiga” om man har tillit som smörjmedel. Så sent som i somras mötte jag en bekant på affär’n som berättade att han fått problem med sitt konto på Swedbank.
– Du kan låna av mig, sa jag bara, utan att ens tänka på hur mycket eller under vilka villkor.
Vid ett annat tillfälle ringde en vän i knipa och behövde 3000 kronor i kontanter. Vilket sammanträffande – jag hade ju precis tagit hand om en kollekt från en ekumenisk gudstjänst och hade exakt det beloppet som kontanter i ett kuvert. Jag skyndade mig och betalade in pengarna via min bank till kyrkan som ju ändå skulle ordnas på något sätt och åkte i väg och lämnade kuvertet med kontanterna till min vän.
Många i glesbygd kan säkert känna igen sig och det är inte bara något vackert och värdefullt med tillit – det har också ett stort ekonomiskt värde! Därför är kanske inte frågor om brott och straff lika starkt prioriterade här lokalt som på riksplanet.
Hur länge kan det få vara så? På senare år har vi också haft besök av stöldligor och när jag fick höra att ägaren till ett hus vi var spekulanter på var misstänkt för samröre med al-Qaida höll jag på att tappa hakan. Visst förekommer också andra brott som får större uppmärksamhet ju ovanligare de är – men på det stora hela finns här något av stort värde att bevara och bygga vidare på. Och då är väl det exempel på en konservativ idé eftersom man vill bevara något?
Nära till allt
Det var långt från Göteborg till Storuman – t.o.m. så långt att det uppstod etiska dilemman under färden med vår nyfödda dotter. Vad är egentligen ”barnets bästa” och vad skiljer mitt agerande från hedersrelaterad problematik? Det har jag reflekterat över i ett annat dokument som den intresserade kan ladda ner här: Barnets bästa.
När vi väl var på plats i Storuman upptäckte vi däremot att det var närmare till nästan allt vi behövde. Det var inte bara nära mellan människor utan också närmare till jobbet och närmare till affären, närmare till posten, närmare till banken, närmare till bilprovningen, närmare till macken, närmare till sjukvård, närmare till fjällen, närmare till polisen (om man gick dit på tider när någon fanns där) och närmare till kultur. Vi var på fler kulturarrangemang under vårt första år i Storuman än under de senaste 10 åren i Göteborg, där man hela tiden tänkte på hur man skulle hinna, var man skulle parkera bilen och att det snart kom något annat man kunde gå på men aldrig gjorde.
Jag tyckte också det var ett lustigt sammanträffande att det var närmare till Hälsingfors och Hälsingborg – och Kvarntorp (som var namnet på ett välkänt historiskt landmärke från min barndom utanför Örebro). Det var t.o.m. närmare till kungen som klev av på perrongen vid Storumans järnvägsstation strax efter det att jag flyttat hit, när han åkte Inlandsbanan med anledning av 60-årsfirandet (ja, alltså inte kungens och inte mitt utan Inlandsbanans).
Från Partille där vi bodde utanför Göteborg hade vi allt på bekvämt avstånd, tyckte vi. Men det var inte så kul att ha 1 mil till ALLT vi behövde – och dessutom inte ”samma” mil. Nu tjänade jag minst 8 arbetsveckor per år på att ha så nära till jobbet! I Göteborg hade jag ungefär en timme till jobbet varje dag och en timme hem. Det blir 2 tim/dag eller 10 tim/vecka. Med elevernas lagstadgade rätt till 178 dagar per läsår blir detta –minst – 356 tim/år – och ännu mer eftersom lärares årsarbetstid är 1767 timmar fördelade på 194 dagar. Dividerar man då denna tid med 40 tim/vecka – eller egentligen 45,5 tim/vecka eftersom lärare jobbar in tid för lov och ferier motsvarar det drygt 8 arbetsveckor per år. Jag kunde t.o.m. nästan läsa posten hemma i köket från labbsalen på min nya arbetsplats med hjälp av en fin fågelkikare skolan köpt in.
Eftersom vi hade kört ända från Göteborg till Storuman på höstlovet tankade vi bilen 7 november – men sedan inte förrän 14 februari – året därpå – när vi skulle till Mo i Rana! När man i dag diskuterar någon krona hit eller dit på bränslepriset och ojar sig över alla bilister i glesbygd så gällde det i varje fall inte mig – inte just då.
Vi glesbygdsbor verkar bli populära i årets valrörelse men debatten är ofta fattig, futtig och fåkunnig. Jag ska därför återkomma senare till glesbygdens särskilda utmaningar och möjligheter, både med aktuell forskning och egna erfarenheter – för här finns också några av skiljelinjerna mellan politik på lokal och nationell nivå. Jag kommer att fortsätta att undervisa och uppfostra andra politiker, forskare och allmänhet söder om Dalälven, med en dåres envishet även om jag givetvis hoppas att de snarare ska se mig som vise P-D i glesbygdsfrågor.
Men först till något av det allra märkligaste: Jag hade arbetat på en friskola i Göteborg – nu kom jag till en skola som var ännu friare…
Fortsättning följer…
Senaste kommentarerna