Fingertoppskänsla

Det var en sån där dag igen, hjärtat var vidöppet och lika skört som ett löv som torkat av vindar och solstrålar. Hade lite spring i benen och begav mig ut på ett litet strövtåg i naturens bländande prakt. Fick se en uppenbarelse framför mig, desto närmare vi kom varandra desto mer slog hjärtat. Wow, döm om min förvåning då den underbara skapelsen började ta till orda, utbytte ett leende hej till varandra innan hon sade – Men oj, vilken liten hmm grej du har, hennes ord fick mitt amokspringande hjärta att stanna. Kunde man vara så rättfram verkligen? Hur kunde hon veta? Kan man googla sånt? Försökte febrilt kontra med att hitta defekter på ”läckerbiten” utan att lyckas. Hon var bedårande helt enkelt. Hennes leende smälte polarisar snabbare än ozonhålet och hennes ögon kunde värma ett helt gasoldrivet gatukök under en månads tid. Tänk tänk tänk, jag manade mig själv till stordåd, jag skulle bara hitta rätt i tankarna och kontra ner henne totalt, men vad fanken skulle jag säga? Tystnaden tog överhanden och jag kände att tungan inte ville forma orden åt mig, jag bet nog för hårt i den. Antar att jag såg ut som ett avverkat skogsskifte med bara en endaste stubbe kvar å den stubben var jag….”-Jag menade inget illa alls” sa hon till slut för att bryta den pinsamma tystnaden. hennes pekfinger började peka mot mig stannandes vid min midja, jag hann tänka att säger hon nåt mer nedlåtande så ska jag allt visa henne, om inte med ord så med handlingskraftigare beteende, primalskrik alltså… men innan hon sa något mer så fortsatte hennes pekande hemska finger förbi mig å landade lite vid min sida. Hennes groteska hemska ordfräsande läppar rörde sig igen ”Vad är det för ras på din lilla grej till vän, världens sötaste,” hennes blick gick förbi mig rakt mot lilla voffsan som tagit skydd bakom husses ben…..Oj så vackra hennes läppar blev igen och tänk vilken aura hennes ljuvligt pekande finger spred kring sig….