Det blir inte alltid som man tänkt sig. Min ursprungliga plan var att spendera drygt två veckor på och runt Bali. Den första veckan skulle ägnas åt ett surfläger. Den andra skulle förmodligen ha ägt rum kring Gili-öarna.
I stället blev jag room service-kung på ett lyxhotell i Legian.
Det är faktiskt inte helt fel det heller.
Nåja, vi tar det från början, jag har ju faktiskt lite att berätta nu. Ni som har hängt med sedan tidigare vet att jag drabbades av lunginflammation i vänstra lungan på väg ut till Whitsundays utanför Airlie Beach i Australien. Efter återkomsten från livet ute till havs konstaterades faktum varpå jag blev fast i Airlie Beach och fick skjuta på mitt flyg till Bali – samt ställa in mitt planerade surfläger.
Ny resdag blev i stället i söndags, den 1a juni. Natten till i söndags blev jag varse om det vulkanutbrott i Indonesien som orsakade problem för flygningar kring Indonesien och Australien. Jag trodde att det skulle bli nästa ”dödsstöt” för mitt äventyr på Bali. Faktum är att vi inte direkt drabbades av något mer än några timmars förseningar. Men, problem fick jag ändå.
I söndags morse kände jag mig frisk. Det var i alla fall inte så att jag på något vis funderade på om jag var sjuk. Kl 10.00 lyfte vi från Cairns. Kl 10.30 somnade jag i planet. Kl 11.15 vaknade jag – med smärta – likt den smärta jag hade ute kring Whitsundays. Denna gången dock till höger. Samtidigt noterade jag att jag frös förbaskat mycket om ben och fötter – förbaskade air condition.
Kl 11.45 landade vi i Brisbane och sakta men säkert insåg jag att det var något som inte stod rätt till. 15.20 skulle vi flyga vidare. Kring 14-snåret började jag bli riktigt nojig och ringde faktiskt till SOS International för rådgivning. ”Uppsök läkare”, var det spontana och väntade rådet jag fick. Jag hörde mig för… Nej, ingen läkare på flygplatsen. Mina alternativ var då följande:
1. Strunta i flighten och åka in till Brisbane för läkarbesök. Nackdel? Det hade inneburit ”no show” på flighten och således skulle hela min jorden runt-biljett bli ogiltig. Detta är säkert något som på något vis skulle ha löst sig genom diverse försäkringar, men det kändes som ett jobbigt projekt.
2. Flyga till Bali och hoppas på det bästa.
Valet föll på alternativ nr 2. Med min egen historik i beaktning – jag hade ju faktiskt klarat tre dagar ute till havs med lunginflammation – borde jag greja sju timmar i ett flygplan. Jag köpte ett par sockar (hade checkat in alla mina), tog en vanlig receptfri värktablett och klev ombord på det två timmars försenade planet.
Det gick bra. Till en början.
I sedvanlig stil lyckades jag somna på flyget. Jag gör alltid det, vare sig jag flyger mellan Umeå och Arlanda eller längre sträckor. Med knappt två timmar kvar av flighten vaknade jag och nu gjorde det riktigt ont att andas. Jag gick bak till ena flygvärden och berättade läget, fick mer smärtstillande och informerades om hur jag skulle ta mig till rätt sjukhus/läkare på Bali. Så småningom kändes det bättre, men innan dess var faktiskt första gången jag har känt mig obekväm över att befinna mig på 10.000 meters höjd. Jag sov sista halvtimmen.
Väl nere på marken igen mådde jag ganska bra. Klockan var 22 på kvällen och jag bestämde mig för att åka ut till det hotell där jag skulle möta upp mina vänner från Umeå, Elin och Johan, som landat i Denpasar ett par timmar innan mig. Efter en oerhört fascinerande första taxi-resa här på Bali kom jag fram, mitt ute i ingenstans.
Vi hade väldigt trevligt ett par timmar innan det var läggdags. De har rest från mitten av mars och har klättrat ned från Japan, via Sydostasien, hit till Bali där de avslutar sin resa. Väldigt kul att få höra hur de har haft det, såklart.
Natten var jobbig. Precis som ute på Whitsundays gick det knappt att sova. Ja, det gick inte att ligga (och då kan ni ju tänka er att det är svårt att få någon sömn). I snigeltakt kröp klockan fram. Jag ville bara att det skulle blir morgon så jag kunde få bukt på min ännu ej fastställda (men ändå helt säkra) lunginflammation.
Natt blev till slut morgon och kl 10 tog jag taxi in till turistsjukhuset BIMC, förkortning för Bali International Medical Centre.
För att göra en lång och utdragen undersökningsprocess kort konstaterades att jag hade lunginflammation, denna gång till höger, och jag skulle få en massa tabletter för att bli bättre. När jag då skulle hämta ut denna samling kände jag hur smärtan ökade markant och jag kunde bara andas väldigt korta andetag. Tio minuter senare låg jag där med dropp och hela faderullan, inte för att jag på något sätt var dödligt sjuk av lunginflammationen, utan på grund av den vansinniga smärtan den medförde. Min puls var över 180 och jag svettades inte lite. Efter att ha fått rejält med smärtstillande gick det lätt att andas igen och det kommande dygnet som jag spenderade i sjukhussängen var tämligen smärtfritt.
Som väntat skrevs jag ut dagen efter, i går tisdag alltså. Med tanke på att jag skulle äta en massa mediciner kände jag att det bästa vore att ta det väldigt lugnt några dagar. Och eftersom några dagar i stort sett är hela min resterande tid på Bali beslutade jag mig för att checka in på vad enligt användarna på Tripadvisor är bästa hotellet i området Legian, mellan Kuta och Seminyak. Jag bor här till nästa flyg avgår den 10e (till Peking).
Tanken är dock ändå att försöka se mycket av Bali ändå, men att fokusera på lite lyxliv här när det ändå blev som det blev.
Jag är absolut inte less eller bitter – jag har det väldigt bra. Och resande kan ju vara händelserikt på olika sätt. 🙂
Senaste kommentarerna