Här kommer den utlovade sammanfattningen av min resa, som tog en något annan utformning än som det var tänkt. Vill än en gång passa på att tacka alla under resans gång!

– – –

Jag hade förberett mig dagligen i ett halvår. Resan bokades i november och avfärdsdatum var satt till 29 april.
Väskan var genomtänkt packad och alla praktiska frågor lösta.
Mamma Berith och lillebror Jonathan skjutsade mig till Umeå Airport den där tisdagsmorgonen. Efter ett jobbigt ”på återseende” insåg jag snabbt att min dröm var verklighet, jag var på väg ut för att utforska världen. Via Arlanda flög jag till Dubai, med Emirates. Därifrån tog jag mig efter ytterligare 14 timmar i luften till Sydney.

Australien var min första destination på resan. Därpå Indonesien, Kina, Fiji, USA, Kanada och Island innan hemfärden till Sverige. Min plan för Australien var att åka upp längs östkusten och till slut flyga från Cairns till Bali.

Min första reaktion på Australien var att det inte alls kändes som att man befann sig på andra sidan jordklotet, vilket visserligen inte var så konstigt. Sydney är på många sätt väldigt lik de västerländska storstäderna som vi européer är vana vid och språket – engelskan – känns ju som hemma.
Det blev en vecka i Sydney, en väldigt händelserik sådan med operabesök och vändor ut till Blue Mountains och Hunter Valley. Efter Sydney reste jag via Byron Bay, Brisbane, Noosa, Hervey Bay, Fraser Island upp till Airlie Beach för att ta mig ut till Whitsundays. Under natten till avfärdsdagen till Whitsundays vaknade jag av att det högg till i min vänstra axel. Det gjorde fruktansvärt ont och jag hade svårt att fortsätta ligga ned. Lyckligtvis kunde jag efter många om och men somna om och åtminstone få några timmars sömn. Smärtan gav dock inte med sig och när jag senare klivit upp hade den spridit sig ned längs sidan. Fast besluten om att det var muskelrelaterat, köpte jag smärtstillande piller och gav mig ut till havs. Det blev två ångestfyllda dagar på havet.

Jag fick sedermera svårt att andas, det gjorde åtminstone väldigt ont att andas. Sömnen blev lidande för jag kunde inte ligga ned och jag åt säkerligen för många smärtstillande tabletter. När vi till slut kom tillbaka till fastlandet gick jag genast till en läkare. Lunginflammation, hade jag visst.

Det var lite märkligt, tänkte jag och mina kompisar som jag hittat på vägen upp längs kusten. Jag hade absolut inga symptom på någon förkylning, vilket var märkligt då åtminstone jag tänker mig att lunginflammation innebär att man är mer eller mindre nedklubbad och håller på att hosta ihjäl sig. Jag var ju frisk.

Nåja, jag fick en antibiotikakur och smärtan gav med sig. Dessvärre var jag tvungen att göra en del ombokningar, sköt fram flyget till Bali och ställde in mitt planerade surfläger. Trist, givetvis. Men samtidigt får man räkna med att det skiter sig lite ibland. Det hör liksom till.

Efter att ha kurerat i nästan en veckas tid i Airlie Beach åkte jag vidare upp till Cairns, spenderade fem dagar där, innan det var dags att åka till Asien. Jag mådde riktigt bra vid det här laget, hade inte en tanke på min tidigare sjukdom.

För att ta mig till Bali var jag först tvungen att flyga med Virgin Australia tillbaka till Brisbane, en knappt två timmars flygresa. Jag har som vana att alltid sova när jag flyger, så även denna gång. När jag vaknade på flyget kände jag dock ett obehag. Smärtan var tillbaka, men inte i samma grad. Dessutom var den på andra sidan, vilket kändes lite märkligt. Ny lunginflammation?

Väl framme i Brisbane ringde jag till SOS International, mitt försäkringsbolags alarmcentral, för att meddela min oro. Då jag bara hade två timmar tills nästa flight var det svårt att hinna med ett läkarbesök, inte minst då jag var tvungen att åka in till centrala Brisbane för ett sådant, varpå jag bestämde mig för att vänta med det till Bali. Efter ett antal vändor på Google kom jag fram till att min eventuella lunginflammation inte skulle försämras uppe i luften.

Till en början gick det bra. Jag såg film i godan ro, åt min mat och somnade naturligtvis till slut. Efter några timmar vaknade jag och kunde nästan inte andas. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag var tvungen att tvärt resa på mig och stå med händerna upp i luften för att lindra smärtan en del. Men det gav inte med sig, det blev snarare bara värre och värre. Och det var två timmar kvar till landning. Till slut letade jag mig bakåt till flygvärdinnorna och förklarade min situation. En man gav mig ett par smärtstillande tabletter för att lindra smärtan. 20 minuter senare satt jag och sov igen.

Få var nog lika glada som mig över landningen på flygplatsen N’gurah Rai nära Kuta. Vid det laget mådde jag dessutom ganska bra. Klockan var omkring 23.00 när vi landade och jag beslutade mig för att vänta med läkarbesöket till nästa dag, inte minst då jag planerat att träffa Johan och Elin, mina kompisar från Umeå, på ett hotell norr om Kuta.

Det var ett kärt återseende. De hade rest från Japan via Vietnam, Kambodja, Thailand, Malaysia och Singapore till Bali, vilket var slutdestinationen på deras resa. Efter ett par timmars pratande om allt mellan himmel och jord kände jag att det var dags att försöka sova. Tyvärr upprepade sig historien och det gjorde så fruktansvärt ont att ligga ned. Jag sov inte många timmar den natten.

Efter frukost gav jag mig i väg till BIMC, turistsjukhuset som upprättades efter bombningarna i Kuta 2002. Via akutmottagningen konstaterades att jag åter igen dragit på mig en lunginflammation, fast denna gång var det högra lungan som spökade. Tanken var att jag skulle få medicin och åka ”hem”, men så blev det inte. När jag skulle hämta ut medicinen var läget så kritiskt att jag knappt kunde andas igen. Det gjorde så fruktansvärt ont, vilket jag också sa i medicindisken. Strax därpå var jag åter i en sjuksäng, pulsmätaren pendlade mellan 180 och 230 och jag fick syrgas, dropp och morfin. Jag är absolut vanligtvis en stark motståndare till narkotikaklassade preparat, men vid det här tillfället var det min räddning. Helt plötsligt var smärtan väck och jag kunde andas normalt. Jag förstår att folk kan bli beroende av det.

Det blev en natt på sjukhuset, därefter checkade jag in på ett lyxhotell och spenderade min kvarvarande Bali-vecka där. Bali blev inte det äventyr jag hade mig, egentligen skulle jag utöver det planerade surflägret bara ha Bali som utgångspunkt för att nå Gili-öarna, men dit var det inte läge att åka i mitt skick. Precis som i Australien gav mina symptom med sig och jag mådde egentligen bra hela Bali-vistelsen efter den där morfininjektionen.

Jag var lite nervös inför flygresan till Kina. Dels skulle jag flyga via Kuala Lumpur och därmed åka med samma bolag och samma rutt som MH370 som försvann, dels för den otrevliga upplevelsen den föregående resan. I jämförelse gick den här resan bra, även om jag kände viss smärta även nu. Dagen innan avfärd hade jag gått tillbaka till sjukhuset BIMC där en läkare förklarat att det kunde göra mer och mindre ont mellan varven varpå jag inte ödslade någon direkt energi eller ångest på det den här gången.

Peking var fantastiskt. Jag träffade underbara människor, både som jag kände sedan tidigare och ett tiotal nya bekantskaper. Hade det inte varit för mitt tajta schema hade jag stannat ytterligare någon dag, precis samma känsla som jag hade i Sydney. Från Peking tog jag mig till Xi’an. Där hann jag med en tur till berget Hua Shan som ska ha en fantastisk utsikt. Dessvärre var vädret bedrövligt, man såg ingenting och det var väldigt påfrestande att gå i trapporna efter min sjukdomshistoria. Från Xi’an tog jag nattåget till Shanghai och ja, det började kännas jobbigt i högra lungan igen. Smärtan smög på under de här dagarna. Efter en natt i Shanghai beslutade jag mig om att åka till sjukhus igen. Jag väckte mamma hemma i Sverige som fick ringa alarmcentralen och kolla var jag skulle åka och sedermera åkte jag till akutmottagningen på Shanghai United Family Hospital.

Hade jag åkt till Norrlands Universitetssjukhus hemma i Umeå hade det säkerligen tagit fyra timmar innan jag fått prata med en doktor. Här var jag själv i väntsalen och fick prata med en läkare efter fem minuter. Jag berättade om min sjukdomshistoria, tog fram alla papper vilka han tog med sig och kollade igenom under några minuter medan jag genomgick de vanliga testerna.

”Det där är ingen lunginflammation”, sa han och pekade på röntgenbilderna från Bali och beordrade mig in för ny lungröntgen.
Efter att ha fått svaren på den och några blodprov kom han tillbaka och sa:
”Something’s going on”.
Vid det laget blev jag orolig. Cancer var det enda jag tänkte på. Allt annat utom cancer är ett bra besked.
Läkaren pratade om att göra en CT-röntgen, vilket kostade 15 tusen kronor. Jag bad honom vänta på klartecken från min försäkring, vilket kom strax därefter.

Det gjorde väldigt ont att lägga sig ned på bänken som skulle skjutsa in mig i röntgenmaskinen. Jag var tvungen att ligga raklång i säkert 20 minuter, vilket var en riktig pärs. Dessutom krånglade det med kontrastmedlet varpå vi fick göra om det hela, men till slut fick jag resa på mig igen.

Efter 20 minuters väntan kom läkaren tillbaka – med ett besked.
”Du kommer att bli återställd, men det här är allvarligt. Du har flera blodproppar i dina lungor.”

Jag reagerade med blandade känslor. På sätt och vis var det en lättnad, jag hade inte cancer, men jag förstod givetvis allvaret i det hela. Samtidigt var den en form av ”aha-upplevelse”. Det här var nämligen vad jag misstänkte att jag hade från början. Redan efter första bussresan i Australien hade jag av en då oklar anledning ont i mitt högra ben, vilket jag visste kunde vara blodproppar. Jag sa det även till läkaren i Airlie Beach, men han bedömde det som lunginflammation, utan att ens göra en röntgen (maskinen höll på att bytas ut, till hans försvar). Jag släppte dock tankarna på blodproppar efter beskeden om lunginflammation, man litar ju trots allt på läkares omdömen.
Men vad skulle hända nu? Hur länge skulle jag stanna på sjukhuset? Svävade jag fortfarande i någon form av fara? Frågorna var många, svaren förhållandevis få, men jag förstod att jag skulle spendera de kommande dagarna i rummet på våning fyra som jag lite senare checkade in i.

”Luckily you didn’t die”, sa en annan läkare till mig den kvällen och berättade vidare att jag inte skulle resa vidare utan avbryta mitt äventyr.
”Du kommer bli kvar på sjukhuset några dagar och sedan ytterligare några i närheten innan du kommer kunna åka hem”, förklarade han vidare.

Det blev tio nätter på sjukhus. Ytterligare tio på ett hotell fem minuter därifrån, sedan fick jag äntligen åka hem. Det var en lång väntan och hemfärden sköts fram hela tiden, vilket inte minst var ett mentalt test då jag inte hade mycket att fördriva dagarna med.

Nu har jag varit hemma i en och en halv månad. Helt återställd är jag inte. Jag har kvar samma känsla på min högra sida, men det är mer obehag än smärta. Dock gör det lite ont om jag andas eller lyfter något tyngre än ett kilo med högerarmen. Propparna är enligt en ny CT-röntgen borta, så vad det är som känns nu vet jag inte riktigt. Jag har eventuella spår av en lunginfarkt, varför jag ska röntgas på nytt senare i höst. Om en vecka börjar min koaguleringsutredning, vilket ska visa om jag har någon form av benägenhet att åka få blodproppar, eller om jag bara hade otur. Jag ska i alla fall äta blodförtunnande medicin fram till årsskiftet.

Nåväl, jag är hemma i säkerhet och har verkligen stärkts av alla dessa lärdomar och fått insyn i hur snabbt livet kan förändras. Jag hade tur den här gången.

– – –

Nu blev det mest snack om den otrevliga delen av resan, men jag måste också tillägga att jag fick ut oerhört mycket av själva resandet, mina upplevelser och alla människomöten. Förhoppningsvis kommer jag kunna ge mig ut på liknande äventyr någon gång framöver. Då med stödstrumpor.