Äntligen är det dags igen. Ni kanske minns min inledande intervju från Sydney i denna intervjuserie där jag helt enkelt intervjuar intressanta människor jag träffar på resande fot. Nu har stunden kommit för Cristhian Vieyra, en 33-årig sköning ursprungligen från Mexiko City som jag fick äran att träffa här i Peking. Jag har träffat många öppna människor, men Cristhian tar nog priset. Det märktes direkt han klev in genom dörren till vårt vandrarhem första gången. Och han var inte bara öppen mot mig utan alla människor vi umgicks med under våra dagar tillsammans. Jag uppskattar öppenhet, det är enligt mig kanske den absolut viktigaste ingrediensen i det sociala livet. Därför klickade det mellan oss direkt och jag har förhoppningsvis funnit en vän för livet.
Nåja, det här är Cristhian, enligt honom själv.
– Först och främst är jag en människa som älskar att resa runt jorden och utforska så mycket som möjligt. Jag försöker vara hjälpsam när jag reser, inte minst genom att komma med nya perspektiv till människor. Genom samtal med människor från andra delar av världen får man ett utbyte i olika perspektiv, vilket kan öppna för nya tankebanor. Det hjälper båda parter att få en annan bild av verkligheten. Vidare försöker jag vara så ärlig som möjligt.
– Jag kommer från Mexiko och är 100% mexikan. För närvarande bor jag i Filippinerna, är projektledare och utövar den kunskap jag bland annat lärt mig i Sverige då jag har studerat i Linköping. Jag är en ”industrial engineer” och har en masterexamen i strategi och kultur, vilket jag har nytta av nu då det är många kulturella skillnader att tänka på när man jobbar i en annan kontinent.
– Jag har levt mestadels av mitt liv i Mexiko och förutom mitt år i Sverige och nu Filippinerna har jag bott några månader i Brasilien. Därmed har jag haft möjligheten att resa mycket. I Sydamerika besökte jag Argentina, Brasilien, Chile, Uruguay och Peru. Jag har bland annat vandrat inka-leden vilket var bland det tuffaste jag gjort i mitt liv. Men det var det värt, det är ett fantastiskt vackert landskap i det området.
Det låter verkligen som att du älskar att utforska världen. Varför? Varför väljer du inte att bara stanna hemma hos dina nära och kära i Mexiko?
– Intresset väcktes tidigt. Redan när jag var ett litet barn var jag intresserad av världen, jag ville alltid veta mer och utforska mer. Bodde jag i Mexiko City ville jag se vad som hände i nästa stad, eller bara i nästa kvarter. När jag var sju år tog jag en cykel och cyklade så långt som möjligt att jag nästan var helt vilsen. Jag har alltid varit intresserad och nyfiken över vad som finns runt nästa hörn.
– Jag har varit intresserad av geografi sedan jag var ett barn. Efter det så började jag tänka på kultur och kulturella skillnader. Jag ville möta människor från alla delar av världen för att få ett hum om deras syn på världen. Innan internets tid brevväxlade jag med folk i Sydamerika bara för att få inblick i hur de såg på saker och så vidare.
Ibland känns det som att folk reser för att på något vis rymma från verkligheten. Hur ser du på den teorin?
– Jag minns en fras, egentligen på spanska; ”jag försöker alltid att åka så långt bort som möjligt från mig själv, för att i slutändan hitta mig själv”. Alltså, du försöker komma bort från verkligheten, men till slut leder det till att finna dig själv. När man reser lär man känna sig själv, vad klarar man av, ens styrkor och svagheter. Man inser vad man tycker om eller inte tycker om. När man reser uppskattar man saker på ett helt annat sätt. Exempelvis när man äter nya maträtter försöker man förstå smakerna och hur maten tillagats. Man vaknar upp tidigt för att se soluppgången. När man är hemma gör man inte det, man vaknar sent och går direkt till jobbet.
– På resande fot försöker man få ut det mesta av dagen, allt är nytt för dig. Man vill lära känna människor, nya gator. Jag tror inte det handlar om att rymma från verkligheten, utan snarare att få perspektiv på den.
Du har bott i många länder. Har det varit svårt med alla omställningar?
– Att flytta till Sverige var tufft. Jag kom mitt i vintern, hade ingen säng att sova i eller någonting. Jag fick sova på golvet. Den största skillnaden var att soluppgången var 9.15 och solnedgången 15.30. Det gjorde mig deprimerad, nätterna var väldigt långa. Annars var det inte så många förändringar och jag försökte anpassa mig till den svenska kulturen. Många svenskar är väldigt öppna till utländska människor och det gjorde det väldigt enkelt för mig att kunna anpassa mig.
– Det finns givetvis asiatiskt påbrå i Filippinerna, men annars är Filippinerna på många sätt likt Mexiko kulturellt, då båda länderna varit koloniserade av Spanien under många år. Därmed smälter jag in ganska bra där, inte minst utseendemässigt. Därför förutsätter människor att jag är filippin och har koll på omgivningen. Därför kan det vara svårt att få hjälp, vilket är ett problem då det ofta är dålig struktur och svårt att hitta ibland i Filippinerna. När jag kom till Sverige fascinerades jag av att allting var väldigt organiserat, strukturerat. Du kan gå överallt genom att fråga någon eller titta på kartan. Och när jag kom till Sverige insåg alla att jag var ny i landet. Folk förutsatte att jag var helt grön och var därmed väldigt hjälpsamma.
Sedan Cristhian flyttade till Filippinerna i vintras har han tagit chansen att resa i stort sett varje gång han haft möjligheten. Det har blivit weekends både här och där.
– Jag har varit i Malaysia, Kambodja, Hong Kong, Bali, Vietnam, besökt områden runt om på Filippinerna och så blev det Peking den här gången.
Hur kom det sig att du bestämde dig för att besöka just Peking?
– Min plan efter att ha lämnat Sverige 2008 var att lära mig kinesiska, spara ihop pengar och flytta till Kina. De senaste åren, decennierna har Kina vuxit till en industriell stormakt så min plan var att flytta hit och bo här åtminstone i fem år. För två år sedan ansökte jag om att ta en masterexamen i Kina, men något kom upp och jag ändrade mina planer, stannade i Mexiko, spenderade en del tid i Kanada och så. Nu fick jag chansen att åka hit och besöka landet åtminstone.
Vilken är din bästa erfarenhet utomlands?
– Det är svårt att bara peka på en sak. Sverige i allmänhet var en riktigt bra erfarenhet, på grund av kulturen. Jag ska ge några exempel. Om du t.ex. lämnar någon sak, säg en mobiltelefon, på en offentlig plats i Mexiko och kommer tillbaka en halvtimme senare så är den borta, någon har tagit den. I Sverige tappade jag min mobil på gatan. Någon tog upp den, ringde upp första numret på samtalslistan och frågade var han kunde lämna mobilen. Den ärligheten var en chockerande upplevelse för mig, men på ett bra sätt. Det skulle aldrig hända i Mexiko.
– Tre dagar senare glömde jag en jacka på en bänk i en park. Jag kom tillbaka några dagar senare och den var kvar. En annan gång var min morbror på besök. Vi hade köpt massa souvenirer och gick runt med dem i en påse. När vi skulle gå in på en nattklubb lämnade vi påsen i en undanskymd papperskorg då vi inte kunde ta med den in. När vi sedan kom tillbaka timmar senare var papperskorgen borta, men påsen hade plockats ut och fanns kvar på platsen.
Din värsta upplevelse på resande fot?
– Jag var i Vilnius, Litauens huvudstad. Jag var ensam och skulle möta upp ett par vänner och det var väldigt sent, gatorna var tomma. Plötsligt hörde jag någon skrika ”alien, alien, alien!” från en gränd. Det första jag tänkte var att det var ”ultras” eller nynazister. Jag började gå väldigt fort och tittade över axeln. Då såg jag tio män, femton meter bakom mig och vid nästa gränd kom det fram ytterligare två och stod där framför mig. De började skratta. Jag såg mig omkring och insåg att jag var helt ensam mot ett dussin andra. De var ”skin-heads”. Det var den sista dagen i mitt liv, trodde jag.
– De stod där och skrattade åt mig och slog mig i huvudet. Jag insåg att det inte var läge att tänka för mycket och försökte bara ta mig därifrån. Jag lyckades slå mig lös och började springa. Jag sprang säkert tio kvarter utan att titta bakåt. Jag var helt vilse. Till slut hittade jag andra människor, men då de inte pratade engelska var det svårt att hitta tillbaka, men det löste sig. Jag fann mina vänner, jag kom till dem blödandes i ansiktet. Vi lämnade Litauen morgonen därpå.
Sista frågan, angående den sökande resenären. Du har varit med om mycket och har fått massvis med olika perspektiv genom livet, trots din unga ålder. Dessutom ger du intryck av att vara en väldigt öppen människa. Vad har du kommit fram till? Finns det någon nyckel enligt dig?
– Att prata om meningen med livet i allmänhet är en stor fråga, men jag har börjat finna meningen med mitt liv. Jag tror att åtminstone jag är här på jorden för att vara lycklig, inte för att söka lycka, utan att helt enkelt bara vara lycklig och sprida lycka. Och att finnas där för andra, att kanske ge råd ibland, är en annan del. Man behöver inte vara som Moder Teresa, och hjälpa alla människor, utan det räcker med en. En är väldigt bra. Vidare vill jag aldrig sluta lära mig saker. Och det tycker jag är viktigt för alla.
– Jag har funderat på att skriva en bok om alla mina upplevelser. Det finns många människor i exempelvis Mexiko som inte känner till mer än Mexiko, vilket inte alls är bra. Kunskap om världen är väldigt viktigt.
Senaste kommentarerna