En av de saker jag fått ärva av pappa är en bön. En bön som hjälpt mig mycket i livet. Den bönen delar jag nu här med er. Igen. Jag har skrivit den förr. Den kallas för sinnesrobönen.

Gud, ge mig sinnesro,
att acceptera det
jag inte kan förändra.

Mod att förändra
det jag kan.

Och förstånd
att inse skillnaden.

Sinnesrobönen höll pappa vid liv. Han har läst den flera gånger om dagen. På sitt arbete, i sitt hem och på AA-möten. Men han LÄSTE inte bara bönen. Han LEVDE den. Han omsatte bönen i praktisk handling. Om han inte haft den förmågan hade han aldrig överlevt de svåra åren av sjukdom. Nu tänkte jag på cancern och alla dess följder. Han överlämnade allt i Guds händer. Det gjorde att han orkade det ingen människa borde ha orkat. När han var för sjuk för att läsa bönen så läste vi anhöriga den för honom. Vi visste att den höll honom vid liv.

Pappa låg i svåra smärtor. Hans bröstkorg var uppsågad. Matsäcken satt uppe vid hjärttrakten. Matsäcken var placerad framför hjärtat istället för bakom hjärta och luftstrupe som det är hos oss andra. Hans lungor var fyllda med vätska. Respiratorn andades åt honom. Hans muskler var förtvinade. Han kunde inte vända sig själv i sängen. Han kunde inte sitta, borsta tänderna eller hålla i en mugg vatten. Han kunde inte prata. Han kommunicerade med hjälp av ögonen och små nickningar. Han hade ont, mycket ont, på en skala 1-10 sa han 8. Han fick morfin, sömnmedel och en massa andra mediciner. Hjärtat flimrade och fladdrade.

Han kunde inte gå till toaletten. Han kissade i en påse. Han bajsade i en blöja. Ibland rann det ut i hela sängen. Personalen sa "vad BRA att du bajsade – det var på tiden!". Pappa var slav under maskiner och sköterskor. Han var slav under sjukdomen och komplikationer. Vi anhöriga fick peppa honom att orka. Vi fick hjälpa till när han hade ont och behövde en mänsklig hand.

Han var omgiven av maskiner som tjöt och pep. Han hade en slang som gav honom föda och en annan slang som tömde ut magsyra och övertryck från magsäcken. Han hade dräneringsslangar, CPR och hans hud var sönderstucken. Saturationen var nere på dödliga nivåer. Alltså syresättningen i kroppen. Den sjönk till 60 % trots att han hade en respirator i vardera lunga. Vi friska ska ha 99-100% saturation. Om vi kommer ner till 90% saturation är vi svårt sjuka och troligen inlagda på sjukhus. Pappas saturation var knappt över 90% under de tre åren han var så svårt sjuk. Trots extra syre, respirator och ECMO. Han hade ju hål i luftstrupen.

I några månader fungerade maskinen ECMO som hans hjärta och lungor. Vid ett tillfälle började det spruta blod ur pappas mun. Det sprutade iväg flera meter och jag fick hoppa undan för att inte bli nerblodad. Pulsen var uppe över 200 och blodtrycket skenade. Jag blev helt chockad. Det kändes som en overklig actionfilm. Röntgen kom springandes och man hittade en stor blödning. Halva bröstkorgen var full av blod. Alla organ var ihotryckta på ena sidan av kroppen. Han akutopererades. Vi hade telefonkontakt direkt med läkarna under operationen. Det rann ut flera liter blod ur pappas bröstkorg.

Pappa har fått blodtranfusioner. Inte bara en eller två utan ibland flera gånger per dag, ibland några gånger i veckan. Under 3 års tid. Hans blodvärde var ibland nere i 60-70. Läkarna kom aldrig på orsaken till varför. Pappa hade matstrupen utopererad genom halsen. Magsäcken och tarmarna var ihoprullade nere i magen. Pappa blev sondmatad i nästan 3 år. Det han stoppade i munnen kom ut i en påse på halsen.

Efter andra operationen när de satte tillbaks matstrupen med magsäcken kräktes pappa häftigt flera gånger om dagen. Han fick sällan behålla vatten eller mat. Han kräktes i ett års tid. Varje dag. Det var som att han hade magsjuka – I ETT ÅRS TID. Det låter helt osannolikt. Men det var pappas sista år i livet.

Njurarna ballade ur. Han fick dialys. Hjärtat ballade ur. Han fick elstötar. Han låg i flera omgångar på Hjärt- IVA. Hans puls skenade, blodtrycket sjönk och han höll på att dö. Om och om igen. Hans kropp började producera gifter. Läkarna åtgärdade en sak och då blev det en komplikation på ett annat ställe i kroppen. Han fick fler och fler mediciner. Hans kropp började bli gul. Hans kiss ändrade färg.

Tillslut sa läkarna att de inte kommer lägga honom i respirator igen. De ansåg att han var för sjuk för att kunna bli frisk. Det tog ett par veckor. Pappa behövde respiratorvård men fick det inte. Så han dog. Det här var slutet på ett 3 års långt helvete. Äntligen fick han frid. Det var dags för pappa att få frid i himlen. Han blev 60 år. Han dog medan jag läste Johannesevangeliet för honom och min syster stod vid hans sida. Pappa har frid. Guds frid. Och vi kommer få träffa honom igen – i himlen.

Om inte pappa hade LEVT sinnesrobönen hade han dött för länge sedan. Det var Gud som höll honom vid liv. Det var Gud som gav honom den styrka han behövde för att fortsätta kämpa för livet.