Allrakäraste syster

En vecka efter olyckan går jag fortfarande på två*500 mg paracetomol var sjätte timme. Telefonen ringer och jag antar att det är mor eller far som vill veta om de ska handla ngt på väg ut till oss. De har kommit varje dag och tagit ut hunden och hjälpt till med hushållssysslorna. Det är mamma eller pappa, jag minns faktiskt inte vem som ringde, som berättar att min allrakäraste syster inte vaknat på morgonen. Att hon inte är kontaktbar och att ambulansen är hos henne.

En dag av oro, hushållssysslor i slowmotion och telefonsamtal går innan vi får veta att hon har en hjärnhinneinflammation och ligger nersövd på Sahlgrenska för att hjärnan ska få vila. Min syster. Somliga gånger är Mölndal otroligt långt bort, ungefär på andra sidan galaxen eller så. Min lille systerson och min svåger. Jag vill ju vara där och vill resa omdelebart tills jag oförsiktigt vrider på mig och inser att jag inte är i skick att resa så långt riktigt än. Mamma och pappa får hjälp av en granne att fixa biljetter och ta sig till flyget. Så kattallergisk han är ställer han upp och tar hand om deras katt.

Efter middagen börjar det klia i min kropp. Jag får nässelutslag över hela bålen, överarmarna och låren. Det kliar så att jag kan bli tokig. Jag går ut med hunden för att tänka på något annat. Det kliar fortfarande. Jag kollar facebook, det kliar jag tar en kall dusch och smörjer in mig med hudkräm det kliar. Jag kryper till slut ner i ett rent påslakan och somnar till slut av utmattning. Vaknar tidigt nästa dag och det kliar fortfarande. Jag läser på 1177 och anar att det är stressen som framkallat nässelutslagen.

Min syster vaknar inte dagen efter heller. Istället upptäcker de när de ska avlägsna var från mellanörat att inflammationen påverkat ett blodkärl och att en propp börjat byggas upp. Hon får propplösande för att förhindra att det blir en fullständig propp. Dag tre vaknar hon inte heller. Dag fyra vaknar hon inte heller. Dag fem ringer min far och berättar med tårar i halsen att hon blinkat som svar på hans fråga om hon kan höra honom. Nästa dag vaknar hon och kan göra sig förstådd, men att säga att hon pratar är att ta i för mycket.

Jag sover inte på nätterna. Jag har svårt att komma till ro på kvällen och vaknar om och om igen. En natt väcks jag av att en kvinna ropar mitt namn så tydligt att jag måste gå ner och försäkra mig om att ingen försökt ringa mig. Efter det kan jag inte sova mer den natten. På dagarna är jag inte lik mig själv. Jag orkar ingenting, jag kommer inte ihåg vad jag ska göra och tappar tråden hela tiden.

Jag kontaktar vårdcentralen och blir sjukskriven av en läkare som förklarar för mig att jag är sjuk till följd av de kriser jag utsatts för. Sjuk? Jag? Kan det vara så? Min hjärna säger att hon har rätt, men jag har svårt att acceptera det. Samtidigt kan jag inte arbeta så jag tar emot sjukskrivningen och åker hem för att bli bättre.

Blåsan i min hjärna har nu förpassats låångt, låångt in i mitt medvetande. Där jag låst in det i ett rum  och gömt nyckeln.