En resa in i rymdskeppet

 Jag kommer lite tidigt till Röntgen och får komma in väldigt snabbt. Jag får lägga mig fullt påklädd på en smal brits som kan åka fram och tillbaka på en skena. Inne i rummet står en apparat som mest liknar en "Stargate" om du har sett filmen om porten till stjärnorna. Skillnaden är att höljet är av vit och blå plast. Lite mindre är den också och det finns inget dallrande dimensionsskikt.

En nål sätts i min arm för de ska spruta in kontrastvätska "Det kommer att kännas varmt och så kan du bli kissnödig". Sköterskan pysslar och donar. "Först ska vi ta en bild utan vätska, och sedan med."  Jag glider in i apparaten och stödet under armarna försvinner. Jag undrar om jag kommer att ligga så blick stilla som behövs när axlar och armar endast vilar i mina muskler. "Du får inte titta in i strålen". Jag blundar och tar tillfället i akt att låta hjärnan vandra sin egen väg.

"Nu ska du få kontrastvätskan. Först en liten dos och sedan en stor dos" "Varför då?" undrar Nicke nyfiken. "Den första dosen är för att vi ska mäta när vätskan har störst effekt. På så sätt kan vi tajma bilden med full dos till att bli den bästa tänkbara"

Kontrastvätskan går in i blodet och det blir varmt och kissnödigt och gommen smakar metalliskt. Jag hör hur maskinen snurrar och snurrar och föreställer mig hur den går igenom skikt efter skikt av min hjärna.

Bilden blir bra, så jag får kliva upp och åka därifrån med rådet att dricka mycket för att hjälpa njurarna att rensa ut kontrastvätskan.