Hon står upp och tittar ut genom fönstret

Jag hämtar mina föräldrar och min systerson för att hälsa på min syster som nu flyttats till Östra sjukhuset. Natten har jag tillbringat hos min kära kollega som bor på Asperö utanför Göteborg. Jag har böörjat morgonen med en färjetur och promenad till Långedrag där jag parkerat pappas bil som jag fått låna för att kunna ta mig fram och tillbaka.

Havet är grått, liksom himlen. Det är ett vintergrått Göteborg jag har kommit till.

När jag ringer på dörren kommer min systerson nästan studsande. "Mamma har ringt". Oj, fantastiskt! Dagen innan var hon för trött för eftermiddagsbesök och nu fixar hon att ringa hem.

Vi parkerar utanför Infektionskliniken på Östra sjukhuset. Varje rum har en egen ingång. Jag går mot min systers dörr och ser hur hon står där innanför och tittar ut på oss. Då slår det mig att det är ett verkligt under som skett. Snart ska jag få krama om min syster. Vi lever bägge två. Vi träffas i livet, här och nu.

Hon är mager, min syster. Vad annat är att vänta efter tre veckors allvarlig sjukdom. Annars är hon sig lik. Lättnaden över att det är min syster som finns kvar i den där misshandlade hjärnan beskrivs väl bäst av kommentaren min svåger fällde. "Det känns så skönt att höra dig föra ett logiskt resonemang kring ett samhällsproblem. Då vet jag att du är tillbaka i dig själv igen."

Hennes hjärna liknar min hjärna på så vis att den lurar henne att tro att hon fixar 100 knyck den första dagen hon är sig själv, så dagen efter är det en trött och blek syster jag möter innan jag vänder hemåt igen. Men det är min syster.

Dagen efter fyller min systerson år och då får han sin önskepresent. Mamma får äntligen komma hem.