”Med största sannolikhet

kommer jag  att rekommendera åtgärd" står det i brevet. Jag ramlar ner i fåtöljen i köket och tårarna kommer. Fram till nu har jag intalat mig att det nog är en sån där liten knix som inte spelar någon roll. Kallelse till samtal med läkaren slår undan benen på den förhoppningen. Mitt hjärnaneurysm mäste åtgärdas.

En vecka tills jag ska få träffa honom. Vet du hur lång en vecka är? Sju dagar, 168 timmar, 10 080 minuter eller 604 800 sekunder. Där jag sitter i fåtöljen känns de där sekunderna framför mig som eoner av tid. Hur ska jag klara detta. Jag talar med sambon i telefon och med pappa. Därefter känns det lite bättre.

När min barndomskompis som är läkare, dock inte neurokirurg, slänger iväg ett snabbmeddelande via facebook på kvällen har jag redan hunnit landa i att om det vore riktigt akut skulle jag redan ligga inne. MIn hjärna har uppenbarligen hög prioritet, men samtidigt är tillståndet inte akut livshotande. Det känns ganska bra att landa i det.

Dagen före min tid ringer sköterskan och berättar att läkaren är magsjuk. Jag blir förtvivlad, men inser samtidigt att det är ganska bra att min läkare är en människa. Jag tror att jag blir behandlad mycket bättre då. Två dagar senare kommer en ny kallelse ganska precis en vecka, eller 604 800 sekunder efter den första bokningen.

Jag ska få se en modell av min hjärna, med aneurysm och allt!