Susningar i öronen

Jag kan inte låta bli att tänka på Dartanjang i böckerna om Loranga och Mazarin. Jag sitter i möte med mina kollegor kring den väl avgränsade arbetsuppgift jag har. Och så kommer det tre arbetsuppgifter upp. Suuuus, säger det i öronen och jag svär att ansiktsfärgen blir röd. Det var inte ens jag som skulle göra de där sakerna, men ändå blir jag fysiskt påverkad så att det känns obehagligt. Då känns det rätt skönt att föreställa sig den lille skinntorre pappan med tofsar ovanför öronen som kunde tämja tigrar de dagar det inte susade i öronen.

Ungefär där är jag. Tigertämjare ena dagen och dra något gammalt över mig andra da’n. Tricket är väl att inte låta sig dras med för mycket åt något av hållen utan långsamt hitta var jag är innan jag börjar belasta hjärnan med alltför många uppgifter. Jag tar en promenad genom byn med hunden när jag kommer hem, Den ligger där inbäddad i snö och en grå filt av obeslutsamt väder. Men promenaden skänker inte den vanliga vilan. Det är tungt att gå. Jag är fortfarande påverkad av en förmiddags arbete. Jag tänker inte ge upp. Jag ska arbeta de där förmiddagarna, för jag känner att de är bra också. Jag får en kick av att träffa kollegorna, att bidra med mitt kunnande och mina erfarenheter, att göra nytta. Men det tar på krafterna.