Läkande vandringar

Solens strålar studsar mot miljontals snökristaller och ger mig ett gnistrande snötäcke på min morgonvandring. Det är en morgon som ropar till mig av sportlovskänsla, minenn av isfiske och frasande skidor. Jag känner en äkta solglädje. Den svarta hunden rullar sig njutningsfyllt i lössnön ovanpå skaren och fnyser innan hon tar en lyckorunda längs skoterspåret. Att ha hund är läkande på flera sätt. Dels en levande varelse som alltid finns där för dig och som aldrig klandrar dig för hur du mår. Dels en anledning att ge sig ut på promenader i alla väder. Jag får motion för kroppen och vila för knoppen av dessa vandringar.

I mitt jobb med skogens sociala värden har jag haft anledning att sätta mig in i litteraturen kring naturens inverkan på människors hälsa. Jag kan inte låta bli att undra om jag mår extra mycket bättre under mina skogsvandringar delvis för att jag vet att vetenskapen säger att jag ska det och inte bara mitt egna vetande. En av de mer intressanta rapporter jag läst inom fältet är Johan Ottosons beskrivning av hur han tog stöd av naturen för att komma tillbaka efter en trafikolycka med en allvarlig hjärnskada som följd. Han beskriver hur vissa naturtyper blir för invasiva i medvetande tidigt i läkningsprocessen, medan de senare blir just de element han söker sig till. Samma sak visar man i studier i Umeå och Lund. Olika naturtyper/gröna miljöer hjälper olika människor i olika  stadier av deras läkning.

Jag kan känna igen mig i det att jag utifrån dagsformen söker mig till olika delar av skogen runt byn. Vissa dagar fixar jag inte  hyggena. Andra dagar är det just dem jag söker upp för att få vila under en enda björk som tecknar sina kvistar mot en klarblå himmel. Tydligt för mig är i alla fall att vandringarna inte bara stärker kroppen utan i lika hög grad knoppen. Att sedan den vetenskapliga litteraturen stödjer min njutning är bara en bonus.