Veckoandakt

Tack

Jag flyttade, för ett år och några månader sen, för andra gången i mitt liv till ett för mig nytt land, denna gång utan några förkunskaper i det inhemska språket.

Efter drygt ett år som språkligt handikappad framstår vissa faktum klart: För det första – Det är obekvämt och framför allt opraktiskt att inte kunna göra sig förstådd. För det andra – vissa ord är viktigare än andra. Det viktigaste, jämte ”hej” och ”förlåt”, är ordet ”tack”.

I ett land där varken gott kundbemötande eller hövlig behandling gentemot servicepersonal är självklarheter vet man aldrig vad kombinationen av ett hej, ett leende och ett tack kan göra. De mest buttra tanterna bakom biljettluckan på tågstationen kan dra på smilbanden, de mest förlägna småbutiksbiträdena kan lyfta blicken för att se dig i ögonen, de mest härjade sophämtarna kan glatt vinka. Jag vill tro att det lilla ordet kan ha samma verkan som solen som bryter fram en mulen vardag.

Som en väldigt verbal kommunikatör känner jag mig sällan så uppskattad och ödmjukt tacksam som när jag får motta ett hjärtligt tack, och mina kollegor verkar fungera likadant. Jag jobbar i ett team med fem personer från fem olika länder, tillika fem olika kulturer och sinsemellan väldigt olika bakgrund. Kommunikation, som många gånger är svårt nog i homogena sammanhang, blir naturligtvis en stor utmaning och något som vi aktivt måste jobba med. Här upplever jag tackets storhet. Varför? Jag tror att ett tack, om menat som mer än en tom artighetsfras, är ett effektivt vapen i vårt annars väldigt individualistiska samhälle. Ett erkännande, ”du har gjort något för mig, som jag uppskattar och vill bekräfta”. Kort sagt: jag tror, och har sett att man kommer långt med ett tack.

En av kyrkoårets bibeltexter som är aktuell i veckorna, 1 Tim 6:11-12, uppmanar oss att hålla oss borta från begär efter pengar utan istället sträva efter det som är mer värdefullt – rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet.

Allt ovan nämnt kräver Guds hjälp, men en sak är säker – om vi väljer att vara tacksamma för det vi har i livet, hur stort eller litet det än må vara, så kommer vi uppleva att kampen blir enklare. Är vi förnöjsamma och tacksamma för det vi har så bleknar begäret efter det som leder oss i fel riktning och vi banar istället väg för rättfärdigheten, gudsfruktan, tron, kärleken, uthålligheten och ödmjukheten.

Detta är ju tämligen enkelt för mig att skriva om tacksamhet, men desto svårare, för oss alla, att leva i det.

Det tar oss emot, det går stick i stäv med vad stora delar av vår värld lär oss. Många av oss är uppfödda med budskapet ”Du ska aldrig vara nöjd, alltid sträcka dig efter mer, inte känna dig tillfreds med det du har nu – kämpa hårdare, det finns mer därute!” Och det finns sanning i det budskapet – vi som individer i Kristi kropp ska absolut vara ambitiösa och sträcka oss långt… men alltför ofta stirrar vi oss blinda på det som skulle kunna komma och det vi inte har, och glömmer bort ett av de tre allra viktigaste orden: tack, och inte minst attityden av dess besläktade adjektiv.

Men det är inte alltid förutsättningarna bäddar för just tacksamhet. De flesta av oss är drabbade av svårigheter och vissa känner till och med att de är omgivna av inget annat än mörker, i en tid av sorg och klagan, också detta i Guds hand. Men till min stora tröst så finns Gud även i mörkret (5 Mos 4:11-12), han lider med oss och lämnar oss aldrig. I alla lägen är detta något att vara tacksam för, om inget annat finns.

Utöver detta så har vi ofta något som vi kan tacka för, och ju mer vi vågar och väljer att fästa ögonen på det goda som faktiskt finns i våra liv, om än litet, desto mer kommer vi nog upptäcka att vi har att vara tacksamma för. Mörkret blir till slut kanske lite mindre mörkt, och vi kan påminna oss själva att i slutändan kan till och med de mörkaste vändas till något gott i Guds hand, om inte annat undervisa oss i uthållighet, ödmjukhet och tro.

Du kommer långt med ett tack, i en värld där det inte alltid menas. Du kommer ännu längre med tacksamhet, i en kultur där den inte alltid förstås, tillsammans med en Gud som förstår allt och finns med i allt.

Simon Lindblom – Kraków, Polen