Omfamnad av sanningen

Jag har vuxit upp i ett missbrukshem. Min uppväxt präglades i väldigt stor omfattning av lögner, förnekelse och förtvivlan. Människor som stod mig nära ljög för sig själva, för varandra och för utomstående. Det gjorde även jag.
Man kan alltså säga att sanningen var sällsynt men att det däremot till stor del förekom olika nyanser av osanning i det som jag kallar mitt barndomshem. Omedvetet blev jag något av ett proffs på att se alla dessa nyanser av osanning och kunde avgöra andras mer eller mindre lyckade försök att inte riktigt säga som det var. Jag blev misstänksam.

När jag lärde känna Jesus så iakttog jag även honom på precis samma sätt som jag lärt mig att iaktta alla andra i min omgivning. Med misstänksamhet. Jag letade hela tiden efter sprickor i fasaden, dolda budskap och faktafel som jag kunde ifrågasätta.

Men hur jag än letade, vad jag än tyckte mig upptäcka för nyanser av osanning, så stod han där, orubblig. I evangelierna hävdar Jesus gång på gång att han är kärlek. Han hävdar bestämt att han är sanningen. Dessutom säger han att jag kan lita på honom och att även jag är välkommen i hans rike, bara jag säger ja. Och det gjorde jag till sist. En dag vågade jag ta det enorma steget. Jag vågade försiktigt krypa in i Guds kupade händer, lägga mig där och låta mig omfamnas i hans orubbliga sanning.

Sofia Stenbom