Befrielse

Då och då har jag fått anledning att se tillbaka på min tro. Under åren, även om de ännu inte är förfärligt många, så har mycket förändrats. Från vacklande hopp till bergfast grund, från bergfasta och solklara åsikter till en ödmjukare acceptans av det jag inte vet och inte förstår. Mycket gott har kommit med erfarenheter, men det som gläder mig mest är hur jag upplever att Guds relation till mig är. Guds sätt att se på mig har givetvis varit detsamma hela tiden, men min uppfattning av situationen har förändrats.

När jag för ett antal år sedan konfronterades med mina egna tillkortakommanden och mitt mörker så kunde jag inte undkomma känslan av att Gud genomskådade mig. När jag kom med mina synder inför Gud så kunde jag inte låta bli att tänka att han med dömande blick och en suck tänkte ”Ja, det är så dags nu! Det här har jag vetat sen länge…”. Jag var skamsen, inte för det jag gjort… utan för att Gud redan visste vad det var jag skulle bekänna. Jag upplevde många gånger inte den befrielse som jag längtade efter, istället mötte jag min egen skam. Jag kände mig genomskådad.

Förlät Gud mig allt? Givetvis. Visste han allt redan innan jag bekänt det? Javisst! Båda ligger ju helt i hans natur.

Vi mår alla bra av att bli genomskådade. Av att vårt värsta trassel tas fram och våra skitigaste hörn blir upplysta. Jag höll fast vid vissa delar av trasslet i mig. Jag ville gömma några hörn. I mitt stilla och skamsna sinne tänkte jag att de här delarna skulle Gud få ta hand om själv, genom under och mirakel, utan min medverkan – jag ville inte släppa in honom där det gjorde så ont!
Ändå genomskådade han mig. Ändå ledde han mig till positioner i livet då jag valde att släppa in honom, så han kunde laga det som var trasigt. Han drog ut skammen ur mig som gift ur ett sår, och jag känner mig inte längre genomskådad. Jag känner mig genomlyst.

Vissa skulle påstå att jag ägnar mig åt hårklyveri – vad är skillnaden mellan att vara genomskådad och genomlyst? För mig är skillnaden monumental. Jag har inte längre mörka hörn inför honom – han som vill hela mig. Det finns inte längre något trassel som jag inte vill ha hans hjälp med, inga skitiga skrymslen där han inte får tillträde. Hans får genomlysa mig helt och jag ställer mig villigt i ljuset med allt jag är, och allt jag bär på. Jag känner mig inte längre skamsen.

Jag är, precis som förr, långt ifrån perfekt. Jag har brister och gör det som är fel, ibland av misstag, ibland medvetet. Genomskådad – visst. Gud ser allt. Men genomlyst – absolut.

Gud ser mig, och ersätter mörkret i mig med sitt ljus. Jag ångrar mig djupt när jag gjort något jag inser är fel, men jag skäms inte längre när jag kommer inför min Jesus. Istället för skam känner jag mig befriad. Jag lever inte längre under syndens dödande lag utan under Andens, befrielsens lag, i hans ljus.
Jag vill inbjuda dig att våga ta steg mot Ljuset. Att öppna upp dina stängda rum, våga be om vår älskande Guds hjälp med trasslet och med de mörkaste hörnen. Låt dig bli genomlyst.

Simon Lindblom