Möjligt

Ibland stannar jag upp, liksom säkert många andra, och tänker:

1. ”Är det möjligt att Gud skulle vilja ha mig?”
2. ”Är det möjligt att Han skulle ha en plan för mig?”
3. ”Är det möjligt att Han ser mig, vet precis vad jag behöver, och att jag kan lita på Honom?”
Svar:
1. Ja. Du är Guds mästerverk och Han älskar dig mest av allt.
”Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek” Sef 3:17
2. Ja. Du är skapad av Gud, som Guds avbild, med gåvor och ett alldeles unikt syfte. Han har en plan för oss alla, det är bara upp till oss att kasta oss ut på stigen där Han väntar.
3. Ja. Sammanträffanden händer rätt ofta när Gud är med i spelet. Saker som är så klockrena att det INTE GÅR att det skedde av en slump. Jag har många sådana tillfällen.

Till exempel så hittar alltid Bibelord till mig, oavsett om jag letar eller inte. Speciellt ett som jag fick senast jag var i Hemavan, över Nyår. På den sista Gudstjänsten blev vi alla uppmanade att låta 2014 bli det år då vi slutar spela roller, utan låter Gud forma oss till den som Han skapat oss att vara.
”Är det möjligt?” Tänkte jag då.

Jag har alltid haft pokerface som min försvarsmekanism. Jag har spelat en roll så länge att jag inte visste vem som skulle vara kvar om jag släppte det. Och även sedan jag hittade Gud så halkade jag tillbaka i vanan att sätta på min mask. Så hur skulle det gå till, att sluta spela?

”Gör allting i kärlek” 1 Kor 16:14
Så stod det på den lapp jag plockade upp vid en av bönestationerna, och det träffade som om någon hade svingat en tegelsten i magen på mig. Jag fick svaret i min hand – ett svar jag aldrig kunnat ana.
Jag har alltid gjort saker av dåligt samvete eller för att det är mitt ansvar. Och nu skulle jag… vadå? Hur gör man allting i kärlek? Och varför JAG, när jag har förnekat kärlek så länge jag kommer ihåg, vägrat ta emot det och inte kunnat ge det eftersom jag satt fast i mitt pokerface där jag trängde bort allt. Kunde Han inte hittat någon mer passande för den uppgiften? Hur skulle jag göra det?

”Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den”
1 Kor 10:13

Jag är fjolårskonfirmand och under de senaste månaderna har Gud ständigt utmanat mig. Personen jag är idag jämfört med för ett år sedan är det enorm skillnad på.

”Det är ju så ologiskt!” var mitt svar på allting när det kom till Honom. Det tog mig ett bra tag att inse att ”Ologiskt” och ”Omöjligt” inte är samma sak. Att de två orden faktiskt inte har någonting med varandra att göra, och inte heller ”Logiskt” och ”Möjligt.”

Jag har gått från att ha velat hålla för öronen så fort någon nämnde ”Alltid Älskad” till att få impulsiva glädjerus där allt jag tänker är ”Jag vill sprida värme. Jag vill hälla kärlek över folk och berätta för dem att: ’Gud älskar dig mest av allt.’”

Och den bästa förklaringen jag har till något av det som har hänt är att Gud gör det möjligt, om vi ger Honom chansen.

Evelinn Björk