HJÄLPAREN

Ofta när jag ber så väntar jag inte på svaret. Jag ber för att jag behöver hjälp men när den erbjuds så vill jag inte lyssna. Jag är nog rädd för att Gud ska svara, sen är jag rädd för själva svaret. Gud kanske inte vill som jag vill, eller inte hjälper mig på det sätt som JAG tänkt att han ska hjälpa.
Ibland blir jag avundsjuk på dem som får tydliga bönesvar eller budskap från Gud. Jag tänker på de som vittnar om att de SETT Jesus eller HÖRT en tydlig röst. Varför händer inte det mig? Har jag undrat. Det skulle ha varit så mycket enklare då, eller?
Jag har tänkt en del på det. Hur skulle jag reagera om Jesus dök upp i dörren och sa ”Matilda, nu är det din tur, Gå” Hur skulle jag reagera på det? Jag skulle springa! Lägga in mig på psyk eller åtminstone lova mig själv att aldrig sätta min fot i en kyrka igen. Så varför visar sig inte Gud på det sättet för mig? För att jag inte vill, egentligen, och det vet Han. Så hur ska vi då kommunicera med varandra? Det kan dessutom vara lite svårt att nå fram till mig då jag varken vill se eller höra. Där kommer anden in. Anden syns inte och hörs (sällan?) inte. Anden KÄNNS!
Jag känner när jag blir kallad av anden, det är ofta när jag sitter på andakt eller i gudstjänst (jag är lite lättare att komma åt då för jag har inte stängt kanalerna helt som jag annars kan göra när jag kliver utanför kyrkan). När personen längst fram frågar om någon har något att säga, då känner jag det, en varm känsla i bröstet. NEJ! tänker jag. JO! Säger anden Den varma känslan i bröstet blir varmare och det känns som att jag dras uppåt och framåt. Vilken tur att jag är duktig på att klamra mig fast vid kyrkbänken, gudstjänsten fortsätter utan att jag sagt något.  Vilken tur… eller? Det känns tomt efteråt. ”Du skulle ju upp!” Säger Anden. ”Jag vet, men jag har inget att säga” ”Men JAG har!”
Nästa gång… kanske.

Matilda Holmström