VÄGEN, SANNINGEN, LIVET OCH HARMONIN

Livets pusselbitar kan för många upplevas svårplacerade. Inte minst när harmonin i livet inte är optimal. Det vi vill och det faktiska tillståndet är inte synkroniserade med varandra. Det kan vara krav som vi känner nu eller händelser som inträffat tidigare. Kraven kan komma ifrån vår omgivning, men även inifrån oss själva.

Vägvalet i större och mindre sammanhang kan ibland vara svårt. Vilken väg ska jag välja idag? Det beror naturligtvis på olika faktorer. Efter nattens sömn stiger jag upp klär på mig och går ut ur sovrummet. Det är ganska givet vilken väg jag väljer. Det är även naturligt att jag väljer att gå ut genom dörren. Jag skulle kunna välja att hoppa ut genom fönstret. Då skulle jag komma direkt ut ur huset. Vanligtvis skulle det kännas helt onaturligt. Om det däremot uppstår en eldsvåda och brinner utanför sovrumsdörren är det annorlunda. Det kan då vara ett klokt vägval att öppna fönstret för att snabbt komma sig ut.

Ibland är vägvalet självklart. Ibland är det svårt att veta vilken väg man ska välja. Så kan det vara för många i Sverige idag. Alla mår inte bra och känner inte alls en fullständig harmoni. Man vill hitta en ny framkomlig väg. Inte minst om man hamnat i konfliktsituation eller om man blivit illa behandlad. Den Sydafrikanske biskopen Desmond Tutu och hans dotter Mpho menar att det finns en väg ut ur svårigheterna. Båda har egna erfarenheter och menar också att Sydafrika som nation visar på den vägen, där sanningskommitionen var en del av processen fram till förlåtelse och försoning.

De menar att vi har en viktig resa framför oss. Först gäller det att stanna upp och försöka höra det som vårt hjärta hör. Vi kan ställa tre viktiga frågor. Frågor som alla har möjligheter att ställa. Vem ska jag berätta för? Vem lyssnar på min sanning? Vem kan ge mig ett rum där mina ord får plats? Det är så viktigt att få möjlighet att sätta ord på det som gör ont.

Författarna till boken ”Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen” menar att alla människor bär på en berättelse om något som gjort oss illa. De menar också att när vi väl klarat av själva berättelsen – de tekniska detaljerna i form av vem och när och var och vad vi utsattes för- måste vi sätta ord på det som gör ont. Det är när vi ger känslan ett namn som vi börjar förstå hur vi påverkas av det som drabbade oss.  I bearbetningsprocessen ger Jesus Kristus ett råd – förlåt varandra. Förlåtelsens mästare pekar på ytterligare en mening.

Det betydelsefulla. Min frid ger jag er.

Ture Lundmark