Att känna stillhet i mellanrummen

Jag vet inte om du någonsin varit på Arlanda flygplats men jag passerar där ibland. Varje gång jag är där, slår det mig att här är jag tillsammans med väldigt många andra. Personer som likt mig är mittemellan. Vi är någonstans mellan hemma och borta. Mellan jobb och semester. Alla möts vi här för att vi egentligen är på väg någon annanstans.  Överallt springer stressade småbarnsföräldrar, kontorsmänniskor släpar sina dataväskor och tjuriga tonåringar drar fötterna. Hela tiden hörs prat, skrik och skrammel. Men om du går till Sky City och åker två rulltrappor ner till tågspåren, kommer du märka något märkligt. Plötsligt blir det tyst, lugnt och svalt. Fast det oftast är mycket folk där märks de knappt. Det slår mig varje gång, hur stora kontrasterna är. Jag känner själv hur jag slappnar av axlarna och andas långsamt. Här får jag vara, någonstans mittemellan, och vila. Det är ungefär samma känsla som när jag går till kyrkan. Jag får gå in i ett mellanrum, stänga av allt annat som stressar och jagar mig. Jag får vara i Guds närvaro och vila. Samma sak händer mig när vi åker ut till vår sommarstuga, och jag bara får lyssna till vinden som blåser genom träden.

När jag var liten scout stillade vi oss alltid vid slutet av scoutkvällen. Vi fick bara sitta ner, vi bad och vi sjöng. Jag minns att jag just då, kanske bara för en kvart, kände en lättnad. Ett lugn och en trygghet. Det senaste året har gjort mig påmind om hur viktiga dessa stunder, dessa mellanrum, faktiskt är. Jag tror vi alla behöver dem och egentligen spelar det inte så stor roll var vi finner dem. Hemma, i fiskebåten eller när vi handlar mat en onsdagskväll, de kan vara överallt.

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” Matteus 7:7-8

Mitt råd till dig är att tillåta dig själv att ibland stanna upp och knacka på dörren.

Ina Klingstedt