Andakt

En dag, i sorgens tid, när jag gick hemåt efter att ha lämnat barnen för dagen, kom en tanke i mitt huvud: Gud uppehåller mig med sin rättfärdighets högra hand. Hans högra hand, den hand som används för att göra viktiga saker. Att uppehålla mig är inte något som Gud tycker är ok att göra med vänster hand, den som enligt tradition i många länder används då man går på toaletten… Den högra handen ska hållas ren för att det är den man äter med. Är det så i judisk tradition? Jag vet inte, men jag tröstades av tanken att Gud, som har hela universum i sina händer, ändå tycker att det är viktigt att hålla mig uppe i mina svåraste stunder. Med sin rättfärdighets högra hand. Hans rättfärdighet som jag inte kan förtjäna eller nå upp till. Den använder Han för att hålla mig uppe. Jag vet precis var jag var när denna tanke kom farande. Det var ett viktigt ögonblick av tröst från Gud till mig.

Senare skickade en god vän detta Bibelord till mig. Om vi hunnit prata om min upplevelse eller inte, är oklart i mitt minne. Men hennes reflektion förstorade versens betydelse ännu mer för mig. Hon sade ungefär så här: ”Se hur många gånger ordet ”jag” nämns! Det är Gud som gör allt!” Vi behöver inte vara rädda eller se oss ängsligt om. Gud styrker, Gud hjälper, Gud uppehåller, med Sin Hand… Det är stora löften, varma och kärleksfulla, att hålla nära hjärtat i tider då livet far hårt fram med oss. Gud är alltid närmast, alltid större, alltid likadan som Han alltid varit. För mig innebär detta en enorm trygghet, att veta att jag är buren av Gud.

Gunilla Landin