Jag kommer aldrig mera att få höra hennes röst. Aldrig mera få en kram. Aldrig mera få höra att jag var bortskämd, men snäll när jag var liten eller att hon var så fascinerad av den där babyn när mamma kom hem från BB.

Det slår mig ibland att så är livet – först lär vi oss att älska och sedan att sörja. Men, det finns inget alternativ, för annars skulle vi aldrig riktigt kunna känna om allt bara var som en dimma som passerade förbi.

Till min syster…