Har under hösten snurrat runt i länet och mött mina läsare. I kväll var jag i Umeå och mötte landstingets kulturförening – nästan hundra personer. Hamnade uppe på ett podium och avståndet blev väl långt, men med en "mygga" vid munnen så hördes jag tydligt.
Sedan i april har jag varit på ett trettiotal platser och antalet åhörare har skiftat. Efter att ha kört i tre timmar till Vilhelmina dök det upp två personer. Men det blev en mycket trevlig träff, där det varken behövdes podium eller myggor. En sådan gång blir det mer ett resonerande, ett samtal med åhörarna. Annat var det i Lycksele där det kom över hundra personer och där mikrofonen gick sönder. Men även det blev ett roligt möte.
Som författare är man nyfiken vad de tycker om boken, i det här fallet Vedtjuven som kom ut i april. Nu är det ju inte alla som hunnit läsa den, men det finns en del proffskritiker som gärna vill ge ett utlåtande efter mitt framträdande. Ett personligt omdöme. Dessa människor betyder mycket. Dessa läsare har läst allt jag skrivit och kan jämföra romanerna. Ett sådant omdöme fick jag för två veckor på stadsbiblioteket i Umeå. Jag hade under föreläsningen sagt att jag börjat bli en aning trött på Baklandet och nästa roman förmodligen skulle bli den sista. Den äldre mannen tog mig armen och drog mig avsides. "Du ska aldrig sluta att skriva om Baklandet. Det är din livuppgift. Hör du det?" Jag blev paff, svarslös. "Förresten, Vedtjuven är det bästa du skrivit", svslutade gubben.När jag kom hem, så förstod jag innebörden av det han sagt. Läsarna kräver att jag ska skriva om Baklandet – ända in i min bleka död.
På torsdag är det Bjurholm som gäller, i kyrkstugan. En ny uppmaning. I november väntar Vindeln och Sävar. Däremellan ett föredrag hos Dysleksiföreningen i Umeå. Det senare blir en riktig utmaning.
Sedan tar jag jullov.
Senaste kommentarerna