Etikett: Vedtjuven

Topplista över glädje

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknar trött. Klockan är sex och jag börjar jakten på ett recept. Hamnar hos en automatisk telefonsvarare som lovar att jag ska bli uppringd vid ettsnåret. Det går åt en hel del tid och ork för att få tag i de mediciner jag måste ta. När jag väl fått ett recept, är det dags att åka till apoteket och hoppas att de har medicinen i sitt lager.

Idag tänkte jag bjuda på några listor. Satt och skrev på dem under helgen och kunde konstatera att det var lättare sagt än gjort. Nåväl ni får väl läsa vad jag kommit fram till. Kanske kan det inspirera er att göra egna tio-i-topp-listor – eller att sucka uppgivet.

anger-794699_960_720

10 SAKER SOM GÖR MIG IRRITERAD

  1. Pratakusar som bygger sina åsikter och så kallade sanningar på fördomar. (I dessa tider tycks okunskap vara en fjäder i hatten.)
  2. Vardags- och smygrasister som ursäktar sig med: ”Jag är inte rasist, men …”
  3. Klimatförnekare som sprider konspirationsteorier för att undergräva vetenskapen.
  4. Alla dessa skojfriska typer, som försöker vinna billiga poänger genom att skämta nedlåtande om folk som är eljest, annorlunda. (Ett fult sätt att sparka neråt – på de som redan ligger.)
  5. President Trump. Mannen med det överdrivna handslaget, som tycks tro att han är alltings mått.
  6. Lockropen från bakåtsträvare om att det var bättre förr. (Gäller det även jämställdhet och den medicinska kunskapen?)
  7. Fördummande TV-reklam. Alla dessa irriterande avbrott kan driva den bäste till vansinne.
  8. De utlandsbaserade spelbolagen som flyr skatten och som håller på att skapa en armé av spelmissbrukare. (Förbjud dem att annonsera.)
  9. Treackordsmusik. (Att lyssna på blues är lika tråkigt som att ligga på en surmyr och sola.)
  10. Alla dessa diagnoser. Ibland blir jag förbannad över mitt eget öde och de diagnoser jag under åren samlat på mig.

Svårt med lycka
Det är märkligt. När jag ska göra en lista med tio saker som gör mig glad, så kör jag gång på gång fast. Det är nog så att jag hela mitt liv haft svårt att se min egen lycka och att vara tacksam för den. Där finns en känsla av att jag inte gjort mig förtjänt av någon lycka.

Jag har ofta beskådat världen med kritiska ögon, vilket i och för sig var en god egenskap under mina år som journalist. Men i övrigt? Dessutom har jag levt med devisen: Om jag är för glad, om jag njuter för mycket, så sänker jag garden och riskerar en rejäl käftsmäll. Tror att det är mitt bipolära liv som präglat mig att resonera på det sättet. Är man en aning för mycket uppåt (hypoman), så resulterar det i ett fall ner i en mörk, smärtsam och livsfarlig bipolär depression. Så var ju livet fram till dess jag fyllde femtio och till slut fick rätt diagnos och rätt medicinering.

Skit samma. Tar mig samman och skriver en ny lista. Nåt måste väl göra mig glad.

heart-1450300_960_720

10 SAKER SOM GÖR MIG LYCKLIG

  1. När jag får träffa Lena och min dotter Hanna.
  2. När morsan ringer och frågar hur jag mår.
  3. När jag får hålla händerna kring en av mina nya romaner.
  4. När jag träffar polarna. (Antingen i bokcirkeln Bokpratarna eller på tisdagens Gubbfika).
  5. Att lyssna på Genesis. (Den progressiva gruppens sagomusik ger mig lust och stimulerar fantasin).
  6. När jag läser en bra bok. (Torgny Lindgren, Slas, P O Enqvist, Göran Tunström).
  7. När jag ser en bra film – utan reklamavbrott. (Fanny och Alexander, Suger Man, The king’s speech).
  8. Vid ett besök i kulturvärlden. (Konstutställning, teater, opera).
  9. När jag mot alla odds orkat med att motionera. (Minsta lilla promenad är en seger).
  10. När jag får in en extraslant på mitt bankkonto. (Är fattigpensionär.)

För övrigt så hamnade en av mina romaner, ”Vedtjuven”, som trea på Adlibris tio-i-topp-lista över de böcker som sålt bäst i Västerbotten.

© Kent Lundholm

Krigshets i juletider

Av , , Bli först att kommentera 3

Juletider. In i det som ska vara frid och glädje, tränger sig stressen. Det ska städas och pyntas – och sedan springet på stadens affärer för att hitta rätt klappar till rätt personer till tätt pris. År efter år kastas man in i detta kaos. Till slut går man slumpmässigt in i affärerna och köper snus till småbarnen, ett stuprör till morsan, en flaska brännvin till polaren Berra som hållit sig nykter sen förra julen och en hårdrocksplatta till stendöva mormor Hulda.

klapp

Nästa år ska jag köpa alla klapparna på nätet – fast det har jag sagt i flera år utan att det blivit av.

Det är oroligt i världen. Det rustas för krig lite varstans – det hotas till och med, med kärnvapen på Koreahalvön. Man skulle kunna tro att Trump, det klantarslet, vill lägga den här planeten i ruiner. Senast när han meddelade att USA som ensamt land i världen erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och ska flytta amerikanska ambassaden dit.

d094e14a-6668-44f1-8349-46bc485dfe99

Några timmar efter Trumps illa genomtänkta beslut börjar kravallerna i Västbanken och Gaza-remsan. Hamas hotar med en ny intifada. Ute Europa demonstreras det mot beslutet och hatet riktar sig mot Israel och judarna. I Malmö skanderade man: Vi ska skjuta judar! I natt försökte maskerade män att tända eld på en synagoga i Göteborg. För Trump och många högerextrema grupper, så menar man att hotet kommer från muslimer och i samma andetag sägs det: ALLA muslimer. I själva verket bygger det på invandrarmyter som blir uppblåsta paranoida fantasier.

KentPsy

Tips på hårda julklappar.  ”Spring Kent, spring!”,”Vedtjuven” och ”Konungarnas konung från Baklandet”. 
Så här skrev tidningarna om mina böcker.

Spring Kent, Spring!: ”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt.Det är öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

Vedtjuven: ”Kort sagt, den som både vill skratta och gråta och samtidigt få sig en härlig läsupplevelse, bör genast köpa sig ett exemplar av Vedtjuven!”
/Lars Hedström Norrbottens Kuriren

Konungen. ”Kent Lundholm visar med Konungarnas konung att han är en författare av stora mått. Läs den om du får möjlighet.” Norran.

BESTÄLL: >>>>>>

 

 

Vårda dina drömmar

Av , , Bli först att kommentera 3

Sovit tungt. Var ganska slut i huvudet när chauffören Karlsson släppte av mig utanför huset, efter att jag varit en sväng till Hörnefors och talat om psykisk ohälsa. Sedan i april har har jag haft femton framträdanden med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det är sista föreläsningen för i år, i varje fall vad gäller att prata om mitt liv och om psykisk ohälsa Nästa gång ska jag vara tokrolig hos en pensionärsförening på Öbacka. Till detta ska läggas tio framträdanden tillsammans med Linda Marklund och berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har inte varit några större problem att stå på scen och hålla låda, det är efteråt som min hjärna börjat koka – vilket är en effekt av den stroke jag drabbades av hösten 2015.

20160813_182138_resized

Den senaste veckan har varit tufft bokat med stora avstånd mellan platserna jag besökt, men tack vare att ABF fixade en hyrbil, en Volvo V 40, så underlättades transporterna. Det har kommit en hel del folk och lyssnat, mellan 30-60 på varje ställe, och jag är säker på att jag stuckit hål på en del fördomar och att jag varit lite av en folkbildare i ämnet psykisk ohälsa. Frågestunderna varit långa då publiken velat veta mer. Bland besökarna har det funnits en hel del anhöriga som upplevt förtvivlan av att inte kunna hjälpa nära och kära som drabbats av psykiska sjukdomar och missbruksproblem. Där har även funnits de som själva lidit av någon psykisk åkomma och som efteråt kommit fram och berättat att de känt i igen sig i min livshistoria. Jo, jag har med all säkerhet gjort skillnad genom att utelämna mig själv. Det känns gott att kunna göra skillnad. Nu sitter jag och grunnar hur jag går vidare. Jag sitter på en hel del unika kunskaper och skulle vilja använda dem för att hjälpa de som lider därute.

saxofon

Vi ska vårda våra drömmar och göra allt vi kan för att de ska bli verklighet. Annars blir man sittande på en pall i köket, gråhårig och rynkig av bitterhet. Nu är det ju inte alla drömmar som går att uppfylla, och då gör man klokt i att inse sina begränsningar och byter fokus till en annan dröm. En man jag en gång kände hade en dröm att bli duktig på att spela på sin nyligen inköpta saxofon. Har för mig att den kostade en halv förmögenhet. Nåväl, när han satt där på sin kammare och försökte få fram vackra toner ur sin saxofon, ledde det endast att grannarna bankade i väggar och golv. Det lät helt enkelt för jävligt och så långt ifrån musik man kunde komma. Charlie Parker skulle ha gråtit. Nu anmälde han sig till en saxofonkurs, som han lite hemlighetsfullt besökte en gång i veckan under ett års tid. Men han var en av dessa människor som vägrade inse sina begränsningar, för det lät precis lika illa som före kursen när han spelade på sin saxofon. Det lät som en mistlur som varnar för översvämning eller krig. Ibland kunde man möjligen höra en kort slinga av sammansatta toner, men som avbröts av ett brölande. Jag undrar om han fortsatt att plåga fram musik ur sitt instrument? Har han lagt bort sin saxofon och istället börjat spela blockflöjt? Detta utspelades sig för drygt 30 år sedan.

SD gör framåt rapporterar kvällstidningarna. Inte oväntat ett jävla dugg att ”Stolleeffekten” från USA sprider sig till gnällspikarna här i Sverige och övriga Europa. På nåt sätt så stämmer slagorden från den gamla vänstern på 70-talet med dagens högerpopulister: ”Ner med allt, upp med ingenting!”

För övrigt hörde jag talas om en man som dömts till en månads fängelse för förargelseväckande beteende då han försökt sätta på sina vinterdäck.

KÖP MINA BÖCKER

20151005_173741Omslag_Spring_Kent

Julklappstips. Kom förbi på Backenvägen 9 i Umeå och köp ett signerat exemplar.

”Spring Kent, spring!” 190 kr
”Vedtjuven” 150 kr
”Konungarnas konung från Baklandet” 150 kr
”All världens lycka” 150 kr

Eller beställ från förlaget. BESTÄLL.

Clowner och pokémon

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe med tuppen. Kolsvart därute, tyst i huset. I eftermiddag åker jag till Robertsfors, där jag och Linda Marklund för trettonde gången ska köra vår berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Det har varit roligt att få jobba med den muntliga berättartraditionen som jag en gång växte upp med och som förmodligen ledde till att jag blev författare.

20151003_124654

Förr var det inte ett dugg märkvärdigt när någon drog en ”dramatiserad” historia. Berättandet hade sin naturliga del i något som faktiskt hänt, men som skruvades upp en aning genom att man fick lög nalta. Det onödiga drogs ifrån och det ”lilla extra” lades till, för att inte glömma ”knorren” i slutet. I föreställningen har jag komprimerat en hel roman, ”Vedtjuven”, till en 30 minuter lång muntlig berättelse. En utmaning som jag först tvivlade på, men det visade sig fungera riktigt bra.

clown

Folk verkar ha lite att göra. Storhopen irrar omkring med sina mobiler och spelar Pokémon, medan resten klär ut sig till clowner och skrämmer skiten ur kreti och pleti. Varför sätter de sig inte ner och läser en bok – och på samma gång kanske lär sig något om världen och om sig själva. Men i vissa grupper tenderar bokläsandet att sjunka och om man läser mindre så minskar läsförståelsen. Det är flickor och kvinnor som står för läsandet i detta land, medan unga män och män generellt läser allt mindre. Detta har jag lagt märke under drygt 15 års framträdande som författare. En iakttagelse som jag även gjorde under min tid som kulturredaktör på Folkbladet. Det är kvinnorna som i stort bär upp kulturen. Jag skriver romaner om knasiga män i inlandet, men det är kvinnorna som köper och läser mina böcker och som kommer och lyssnar på mina föreläsningar. Så vad gör männen då? Det kan väl inte vara så illa att de antingen spelar Pokémon eller klär ut sig till clowner?

För övrigt har även kaos sina lagar.

 

Rätten att vara nalta eljest

Av , , Bli först att kommentera 1

Morgon och jag har sovit ut till åtta. Jag och Lena var på fest igår, men det blev inte särskilt sent då vi knatade hemåt redan vid tiotiden – då festen började för många andra. En kul fest för ett hundratal inbjudna till en trevlig lokal häruppe på Pig Hill som ägs/hyrs av vår lokala MC-klubb. Festen började inte bra för min del. Jag fick för mig att promenera de dryga 500 metrarna till lokalen i mina nyinköpta dansskor. Efter 200 meter började högerskon att skava mot min häl, till slut var det som om någon placerat ett rakblad i skon. Väl framme hade jag fått ett rejält skavsår. Och inne i skon syntes eller kändes INGET som kunde åstadkomma detta skavande – ett mysterium. Så Lena fick kuta hem och hämta ett par andra skor och ett gäng plåster. Men sedan gick det att dansa. Det var länge sedan som herr Lundholm dansade, men det var befriande skönt att försöka flytta kroppen och fötterna i takt till musiken. Men bäst av allt var vakna upp på morgonen och inte vara bakis, en vinst jag fått sedan jag valt bort alkoholen i mitt liv.

Konungarnas Konung.cdr
2006 kom min roman om Konungen som var nalta eljest, men som bar på en fruktansvärd hemlighet.

Jag har ofta diskuterat med folk om var alla ”byaoriginalen”, de som var nalta eljest, tog vägen – ni vet de som kunde säga det opassande med ett leende på läpparna och som simmade mot strömmen för att nå fram till källorna. Även på 60-70-talet var det ju en del av dem som hamnade på olika institutioner, ofta på Umedalens mentalsjukhus. Men det fanns de som fanns kvar i samhället och klarade sig rätt så bra. På något sätt måste den tidens byastruktur ha haft ett mer öppet spelrum där det var tillåtet vara nalta eljest. På den tiden låste man inte ytterdörren, vilket i sig signalerade: ”Varsågod å kliv in!” På den tiden var det ytterst sällan att man bjöd in gästerna till en middag, utan gästerna kom spontant och utan föranmälan. Det kunde även de som var nalta eljest göra. Men det fanns förstås två sidor av myntet. Det var inte alla som var lika tillåtande som min mor och far, för det fanns naturligtvis mobbare även på den tiden som jävlades med Konungen och skickade sina hundar efter honom eller spände ut snubbeltrådar över vägen när han kom farande med sin moped. Men förutom dessa fåntrattar, fann Konungen alltid fram till de gårdar där dörrarna var öppna och där det alltid fanns plats vid matbordet.

apor

Hur är det idag? Vilka ursäkter har vi skaffat oss för att inte se de som behöver hjälp? ”Jag har nog med mitt. De får väl sköta sitt.” Har det i denna missnöjets kultur smugit sig in ett förakt mot svaghet och sårbarhet, mot de som är nalta eljest, så till den milda grad att bräcklighet likställs med dumhet? ”De får skylla sig själva! De har själv ställt till det för sig!” Har vi fått fullt upp med att studera oss själva i spegeln, att vi inte har tid med se det som sker runt omkring oss? När vi inte längre klarar av att vara närvarande i våra egna liv, så börjar blicken att flacka, allt medan vi fäller ut klorna för att försvara vår tillbakalutande likgiltighet.

MusiCares Person Of The Year Tribute To Bob Dylan - Show

Börjar tycka synd om Bob Dylan som tydligen gömt sig i källaren och dragit en filt över huvudet. Många har svårt att stå ut med hans tystnad efter att han fått Nobelpriset i litteratur. God sed säger att han ska stå inför kamerorna och bocka och tacka i en dryg kvart, men han kniper käft. För tusan, låt Dylan vara nalta eljest! Men så går en ledamot i akademien ut och säger att Dylan är ”oartig och arrogant”. Fan, karln har ju inte bett om att få priset. Förresten så knep även Albert Einstein käften, på ett liknande sätt som Dylan, när han fick nobelpriset i fysik 1922. Han hämtade priset först ett år senare. Sartre sket fullständigt i priset. Jag tycker att ledamöterna i akademien ska knipa käft! Det skulle underlätta. Nu gissar jag att vi inte kommer att få se Dylan vid prisutdelningen.

För övrigt måste alla människor få chansen att berätta om sitt liv inför en annan lyssnade människa. Först då blir hon till och kan placeras i ett sammanhang.

>>> Här kan du beställa mina böcker: KÖP!
(Du kan även komma förbi mig på Backenvägen i Umeå och hämta ett signerat exemplar!)

20160315_163208

Läs mer på min webb: Till Kents webb

 

Jo, Baklandet finns!

Av , , Bli först att kommentera 3

Hemma efter att träffat åtta kvinnor som fått för sig att läsa mina romaner. En hade läst alla, men de flesta hade plöjt igenom ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” – några hade dessutom börjat läsa min senaste ”Spring Kent, spring!” Det var nog bara en som läst min guldklimp ”All världens lycka”, den lilla kärlekshistorien om den tjurige Isak och den stora frodiga, kärlekskranka Märta. Det blev ändå en hel del samtal kring ”Spring Kent, spring!” då den i mångt och mycket är en nyckel till varför jag skrivit mina romaner som jag gjort och varför jag utformat dem på detta sättet. Och vilka konsekvenserna blev – då jag vid ett par tillfällen verkligen skrivit mig rakt in i galenskapen och som lett till att jag bränt upp åtminstone två av mina tidigare romaner.

20160315_163208

Jag har tidigare varit på ett par-tre cirkelträffar där människor som jag inte känner bemödat sig att läsa mina böcker. Jag säger Eder: Vid sådana tillfällen blir man ödmjuk. De har läst mina böcker och gjort analyser, fått funderingar och ställer kloka frågor. Jag har ju under livet haft en känsla att bara en handfull har läst det jag skrivit och jag skrivit mest för min gen del, för att få utlopp för mina olika faser i livet. Men så är inte fallet. Vad jag förstår – utan att förhäva mig – så håller jag på att bli både en läst och en känd författare.

Konungarnas Konung.cdr

Flera hade svårt med ondskan i ”Konungarnas konung från Baklandet”, så mycket att de verkat ha missat humorn som spränger fram i ljusa stråk genom hela romanen. Men det är detta förfärliga med en männsika som kallar sig far/pappa ger sig på de allra minsta och ständigt gömmer sig bakom det allra heligaste, Herren Guds nerskrivna ord i Bibeln, som fångar läsarens fokus. När jag varit ute och pratat om den romanen har jag ofta lyft fram den absurda humor som omgav Konungen i hans vuxna liv – men i själva verket borde jag istället hjälpt mina läsare att bearbeta den nattsvarta ondska som präglar texten.

vedtjuven55

Sedan talade vi en del om skrönan som byggt upp ”Vedtjuven” – men då berättade jag om att verkligheten ofta överträffar fantasin. Grunden till ”Vedtjuven” bygger på en notis jag läste i en av Norrbottenstidningarna 1987 om två män som bråkat om veden och som slutat med att en av dem borrat in dynamit i veden och sprängt tjuvens hus i luften. Jag berättade att även ”All världens lycka” bottnar i en sann berättelse.

”Finns Baklandet”, var en fråga. Jo, i varje fall i min skalle. Baklandet är en geografisk plats av fyra byar jag slagit ihop, alla i närheten av min barndomsby Bäckmyran. Det hade blivit för trångt att enbart röra mig i min hemby som bara består av några få gårdar som Gud kastat ut längs en torr, krokig och backig grusväg. Behövde mer yta för mina karaktärer och mina berättelser.

20160516_165923

Eftersom jag alltid känt mig annorlunda, nalta eljset, har jag inte kunnat känna mig som en ”riktig författare”, utan att allt detta skrivande har bara varit en klåda som jag genom orden stillat i mina skov; i mani och depression har mina berättelser varit ett sätt att förstå mig själv och kanske lite av den värld som skrämt mig. Om folk läst mina böcker eller inte har inte spelat någon roll. Så tyckte jag förr, men nu inser jag hur viktigt det är att andra känner, lever med, tvingas brottas med sitt samvete, skrattar åt mina texter. Annars har ju stora delar av mitt liv varit helt bortkastat … Fullständigt bortkastat. Så illa är det ju inte – och nu har jag i och med ”Spring Kent, spring!” bitit huvudet av skammen vilket gjort att jag kan räta ut ryggen. Det är kanske nu som jag ska samla kraft och skriva de riktigt stora romanerna? Vem vet – om jag bara får leva ett tag till, vilket jag inte kan ta för givet, så har jag faktiskt några strålande idéer.

För övrigt har jag nog aldrig någonsin älskat livet så mycket som jag gör i detta nu. Jag älskar och är älskad. Jag längtar efter stillhet, efter frid (en sabla massa bus!) – kanske efter en liten röd stuga ute på landet (dock inte med för mycket snöskottning och ständiga reparationer av stuprör och trasiga tak.) Drömmer återigen om att få besöka en liten grekisk by belägen vid en fiskehamn, långt ifrån bullriga vägar. Tänk att sitta på en brygga och dricka bergsvatten och äta druvor. Det ni.

 

Året som haltade

Av , , Bli först att kommentera 2

Sista dagen på året. Dags att lägga 2015 till handlingarna; ett av alla dessa år som kommit och sedan försvunnit. Åren rasslar iväg i ett högt tempo och ibland känns det som om man inte gör annat än att summerar det gamla och försöka sia in i det nya. Klart är: Om det nya, det som väntar oss, kan man på sin höjd gissa, för under resan kan nästan allt hända. Om någon frågar mig hur 2015 varit, så tvingas jag tänka en lång stund för att lägga mitt minnespussel och få allt det som skedde i rätt ordning. Men att 2015 blev ett varierande och intensivt år, kan jag nog slå fast utan att ha överdrivit.

brev

Till det positiva hör att jag äntligen skrivit klar min kommande och femte bok: ”Spring Kent, spring!” och som förlaget meddelat ska ges ut i mars 2016. Det är en bok som skiljer sig från allt jag skrivit tidigare, men så är det också en självbiografisk bok där jag öppet berättar om hur mitt liv varit under ytan och hur det ständigt tvingat mig till nya strategier och även i stora stycken till en kamp om liv och död. En bok om hur jag kom att bli en överlevare.

Jag har under året fått vara med när min dotter tog examen från årskurs nio och påbörjade sina studier på gymnasiet. Är så stolt över att ha fått en sådan klok och eftertänksam dotter, som dessutom ärvt en del av sin fars lite sjuka humor. När jag ser henne, påminns jag om att det inte var så länge sedan jag själv stod där med betyget i ena handen och en blomsterkvast i den andra, allt medan tankarna snurrade i skallen: ”Vad tusan ska det bli av mig?” Det var inte alls länge sedan.

Vad gäller kärleken under 2015, kan jag säga att ”den kommer och går, och kommer igen …” Är glad över det jag lämnade på försommaren, men ännu gladare över den kärlek som kom till mig under hösten och som jag släppte in i mitt liv.

gott

Sedan small det till vid tvåsnåret den 15 augusti. En plötsligt, mycket svår huvudvärk, som om Gud knackat till mig nacken med en kulhammare. Sedan rasade jag ihop på golvet, arm- och benlös. Några timmar senare, efter genomgången datortomografi av hjärnan, så fick jag diagnosen: En blodpropp i lillhjärnan; den del i huvudet som bland annat hjälper oss att hålla balansen. Jag kunde ha dött – men överlevde igen. Efter tre veckor kunde jag ställa undan rollatorn och lite ostadigt gå för egen maskin – nu går jag obehindrat. Däremot lider jag av hjärntrötthet, vilket kan liknas med att hjärnan börjar koka om jag anstränger mig för mycket eller tar emot för många stimuli (folksamlingar, för intensivt skrivande, stress). Då är det bara att lägga sig i ett mörkt rum, blunda hårt och försöka avskärma sig, gärna med lite sömn. Men sova på dagen – det har herr Lundholm aldrig kunnat. Så det blir mest att ligga där och tokblunda en halvtimme eller så – och det hjälper.Händelsen (stroken) har fått mig att tänka lite annorlunda och verkligen fått mig att förstå hur förgängligt livet är. Ena stunden finns vi. Vi skrattar, älskar, sörjer. Nästa stund så finns vi inte längre. Då är alla tankar, minnen utraderade, borta.

20151005_173741

Under våren 2015 bestämde vi oss, jag och Linda Marklund från Burträsk, för att sätta samman en berättarföreställning. Det skulle vara berättelser från våra hemtrakter kring Lycksele (Siksele, Bäckmyran, Baklandet). Det skulle handla om djupt allvar, men samtidigt vara vansinnigt roligt. ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” blev föreställningens namn. Jag kokade ner min roman ”Vedtjuven” till en 30 minuter lång monolog. Jag var nervös, men jag ville verkligen stå scenen och se om jag klarade av det. Men så kom stroken och bara veckorna innan de första föreställningarna i Lycksele och Åmsele, vinglade jag fram med min rollator. Den kunde jag ju inte ha med mig upp på scenen. Men jag gav mig tusan på att fixa det. Ville inte svika publiken, inte heller Linda. Jo, jag stod där på scen och ”ljög” och berättade om Vedtjuven – och det gick alldeles förträffligt bra.

2015 var det år då rasismen och stolleriet ökade i omfattning. Det blev helt enkelt legitimt att slänga ur sig vilka stolligheter som helst – utan underlag, utan fog, bara låta käften glappa  å gå … Vi har sett människor fly i miljontals från krig och terror, sett barn drunkna i havet, sett dem bli fast vid gränserna, bli klämda mellan olika tolkningar av asylrätten i ett EU som inte alls tycks stå som den enade front det en gång var sagt att unionen skulle göra. Däremot funkar de öppna gränserna vad gäller varor – men inte för människor i flykt. Samtidigt så är alternativet med en massa enskilda nationalstater etter värre – särskilt när fascismen breder ut sig. Usch – det ser inte bra ut …

Nu är det alltså dags att fira ett nytt år – igen. Precis som i fjol hos Ante. Ett sällskap på ett tiotal personer. Alla med sina drömmar och förhoppningar. Själv ligger jag lågt och tänker vare sig försöka spå eller ha några önskningar. Vet bara att jag måste framåt. Alltid framåt. Jo, en önskan. Att få vara frisk och att få ge och ta emot mycket kärlek. Så får det bli.

Nyårshälsning2016

För övrigt säger jag bara: Låt oss tjuvmjölka kosmos och överleva.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Föreställningen i Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 1

Hemma efter ett intensivt dygn i Lycksele. Två föreställningar på raken med en kvarts andhämtning mellan dem. Den första på sjukhusbiblioteket blev lyckad. Fullsatt, människor som kikade fram bakom bokhyllorna för att få en skymt av oss, folk som trängdes på sofforna längs bak. Det gick riktigt bra att framföra ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Vi har verkligen fått till detta med att varva skratten med allvaret och blanda kvinnligt och manligt, rent av ett genusperspektiv trots att vi inte tänkte på det från början. Att folk gillar det vi gör märks inte minst på alla som vill prata med oss efter föreställningarna. Den allra vanligaste frågan jag får gällande Vedtjuven är utan tvekan: ”Finns det någon sanning i det du berättar eller är det bara en skröna … För du stå väl int å lög för oss?” Ja, vad är egentligen sanningen, finns den överhuvudtaget?

Kul var att Folkbladet skickat en reporter – en trevlig, blond ung tjej som sa sig vara bördig från Skellefteå. Det blev ett långt samtal med reportern om ved, rabarbersaft, uppfinningar, kvinnligt och manlig, hur jag och Lindat kommit på att samarbeta – och så förstås en hel del frågor om min förbannade stroke. Reportaget ska komma i slutet av veckan, så håll ögonen öppna.

20151026_12585720151026_12595820151026_13041720151026_130408
Linda Marklund i sitt esse då hon ”läser upp” breven som de goda vännerna i Siksele skrivit till varandra.

20151026_130510
Fullsmockat i sjukhusbiblioteket i Lycksele.(Men så hadd dem ju annonsera i Lyckselebadet.)

21813060508_706921b71d_k
Jag bar i god ordning min vita sjömanshatt (vad nu det skulle vara bra för?) och berättade sedan om det stora vedkriget i Baklandet vintern 1974. (Foto: Mattias Hjälmarsson)

Vi hade sedan en timme på oss att koppla av före nästa föreställning på en av rehab.avdelningarna. Men då skulle vi också äta lunch, vi hade ju blivit vansinnigt hungriga. God mat i personalmatsalen – lasange. Sen var det bara att knata i väg för ytterligare en timmes föreställning. men där på avdelningen var det nästan tomt. Fem anhöriga som hukade i ett hörn på en av sofforna, sedan styrde personalen dit en liten gumma, nerbäddad i sin säng (bakom våra ryggar när vi berättade våra historier.) Nog torde det ha funnits fler gamlingar som kunnat lyssna på oss – försök inte inbilla en gamla sjuksköterska som jag om motsatsen. Det var på dessa avdelningar (då hette de långvården 3 och 4 som jag började min bana inom sjukvården som biträde och senare som u-ska. Ja, även senare som sjuksköterska, men då på 90-talet.) Men hur det var med den saken, om patienter som inte orkade eller orkade komma ut och lyssna, så körde vi vår föreställning och de som kommit såg då glada ut.

20151026_140728
Linda håller hov på rehab.avdelningen.

Efter föreställningen gick jag fram till gumman som i sin sjuksäng hamnat bakom oss aktörer, som mest sett våra ryggar. Dessutom pajade ju högtalaranläggningen så både jag och Linda fick halvskriva för att två halvdöa tanter på soffan skulle höra vad vi sa. Gumman i sängen var klar och redig, men förlamad på vänstersida efter en stroke. Jag berättade jag själv nyligen haft en stroke. Hon skakade lite på huvudet och kisade med skeptiska ögon mot mig. Hon trodde väl att det var ytterligare en av min skrönor. Men hon gillade föreställningen och ville veta med där tokiga gubbarna  i Vedtjuven och undrade om romanen fanns som ljudbok. Jo, svarade jag, alla mina böcker finns inspelade går att låna på biblioteken. När jag gick kramade hon min hand och log snett – annat kunde hon inte då förlamningen satt sig även i ansiktet.

20151026_231346
Från sin sjuksäng lyssnade gumman på föreställningen.

För övrigt känner jag mig en aning spak. Kom hem mitt på dagen efter ha åkt tåg. Nu ska jag iklädda mig rollen som troglodyt och krypa in i en mörk grotta – i varje fall nåt dygn.

Centrum för författare

Av , , Bli först att kommentera 1

Hemma efter en dag i Väven, kulturens vagga i Umeå, efter att ha varit en av tjugo utvalda författare och kulturarbetare som spånat över hur ett litteraturresurscentrum ska se ut och fungera i Umeå. Det var en slags workshop där några drivna, unga projektledare på ett ”lekfullt” sätt lockade fram våra idéer och tankar  Vår samlade klokskap ska väl leda till något konkret. Dels en fysisk lokal, dels någon form av ekonomiska resurser och förhoppningsvis någon/några anställda. En tom lokal vore värdelöst. Vi författare är som bekant ena riktiga ensamvargar och till skillnad från konstnärer och musiker är vi urusla på att söka stöd av varandra. I och för sig så kräver ett författarskap ett visst mått av isolering och ensamhet, i varje fall under delar av processen när en roman ska bli till. Sedan är det ju så att som författare skriver man ju lika mycket ”inne i skallen” som på papper och tangentbord.

författare

Ett litteraturresurscentrum skulle i varje fall kunna leda till att fler scener skapas, idag finns ju snart bara bygdegårdarna kvar som drivs av eldsjälar utan bidrag – vilket i sin tur gör att det är hart när omöjligt att ta ut fullt arvode enligt författarförbundets tariffer. Det fattas pengar – och kanske av den anledningen så är ett centrum för oss författare på sin plats så att vi kan prata ihop oss, inspirera varandra, skapa opinion, påverka. Det är dags för oss författare att gå samman.Det är ju inte alla som vill skriva deckare (där pengarna finns) utan valt att berätta andra historier; berättelser som utspelar sig utanför allfarvägarna, inne i de djupa skogarna.

Avstånden i det stora Västerbotten gör att vissa framträdanden kan bli en ren förlustaffär. Ett sent framträdande i låt oss säga Sorsele, Tärnaby innebär att man måste hyra ett rum, vilket gör att man förlorar ytterligare en arbetsdag. Så romantiskt kan det vara för en författare på turné – och samtidigt kan man ju inte tacka nej till att möta sina läsare.Det är sådana gånger som man undrar om stat, kommuner tror att vi skriver böcker för att det är ”så himla kul” och att det i sig borde vara en tillräcklig belöning.

Jag orkade med fem av de totalt sex timmarna i Väven – sedan började min strokehjärna att ta in sändningar från NASA:s satelliter samtidigt som ett kosmiskt brus fyllde skallen. Men det tar sig. Det är ett framsteg att jag orkade delta så pass länge. Många av deltagarna som kände till min story kom fram och tyckte att jag såg normal ut, som om de förväntat sig att jag skulle komma körande med en permobil och en högersidig förlamning i ansiktet. Men det är klart, när man hör att någon fått stroke så är det väl sådana bilder som dyker upp.

20151005_173741

Vi var en hel hop från mitt förlag Ord&visor och jag fick ett samtal med min förläggare Göran Lundin och min eviga korrekturläsare Biggan. Jag blev rörd när jag fick höra hur mycket de tyckte om min kommande bok och jag fick rysningar när Biggan sa att det var något av det starkaste hon läst, att hon både skrattat och gråtit under läsningen. Fyra års skrivande har burit frukt. I februari-mars nästa år ges min självbiografi ut – då bryter stormen ut.

För övrigt är jag så glad över mina fina vänner. Som Kirsi, hon som glatt skjutsar mig till Åmsele nu på lördag, till premiären av min och Linda Marklunds premiär av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Nu kan jag känna mig lugn och slipper åka buss. Nu ska jag dansa schottis och berätta för publiken om Vedtjuven i Baklandet och det krig som bröt ut.

Vår moraliska plikt att hjälpa

Av , , 1 kommentar 1

Såja, då var den sista repetitionen avklarad. Jag och Linda Marklund strålade samman i mitt vardagsrum här på Pig Hill, dansade vals och schottis, drog våra berättelser, diskuterade hur och var rabarbersaften ska serveras och vilken typ av högtalare vi ska använda oss av. Största kruxet blir transporten till och från Åmsele på lördag, men jag tar mig ju till Lycksele med tåg eller buss, sen får jag väl lifta till Åmsele … Det ordnar sig. Vi började spåna på projektet i april maj och jag och Linda förstod direkt den spännande beröringspunkten i att våra berättelser utspelar sig i stort sett samma geografiska område. Hon med perspektiv från uppväxten Siksele och jag med mitt Baklandet, som i själva verket är en litterär sammanslagning av min barndomsby Bäckmyran med byarna runt omkring Arvsele, Maltträsk och i viss mån Arvträsk. Om detta ska jag berätta om i vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.”

Läs mer om vårt projekt.. (Min webb)

Till fb-sidan.

20151003_204847 20151003_130324
Linda och jag efter den anslutande träningen. Yes! nu satt det, nu funkar det.

Så nu ska vi ut på en miniturné: Åmsele lördagen den 10 oktober i Folkets hus 18.30 och måndagen den 12 oktober så spelar vi upp 18.30 i Lycksele stadsbibliotek. Sen återvänder vi till Lycksele måndagen 26 oktober för att göra en dubbelföreställning i Lycksele lasaretts bibliotek kl. 12.00 och 14.00 ska vi uppträda inför patienterna och personalen på rehabiliteringsavdelningen. (Tänk där jag en gång jobbade som sjuksköterska). Vi är i förhandlingar med fler arrangörer i den norra landsänden där Linda är ifrån, kring Burträsk och Skellefteå. Tror att det kommer att rulla på rätt så bra vad det lider. Om vi blir rika? Nä, det råder ju en allmän syn på oss kulturaberate: ”Nämen, gör ni inte här för att det är så himla kul?” Jo, det är kul men nog skulle man väl tycka att det fanns mer ekonomiska medel för oss som försöker föra den västerbottniska berättartraditionen vidare. Vi tackar allra ödmjukast ABF Västerbotten från stödet från dem och då i synnerhet Katharina Eriksson – som snart kommer att få änglastatus.

veden
Min berättelse handlar om det krig i Baklandet som uppstod om/kring veden. Till slut small det.

För mig personligen är detta ett sätt att jobba mig tillbaka i livet, en slags läkningsprocess och då inte enbart efter stroken, utan efter resan jag gjort de senaste fem-sex åren, från mörkret och upp mot ljuset, från dödens landskap till en plats ovan jord där det växer vackra blommor på oändligt vidsträckta ängar och vintertid då ett snödrev kan släcka törsten bara genom att man öppnar munnen. Har sökt mig tillbaka till den plats där själva livet pågår. I viss mån har chefredaktörsjobbet varit en språngbräda ut i livet med utspärrade armar, så att jag glidande genom luften kunnat göra vackra liggande åttor på den blå himlen. Evigheten. Lite kryptiskt kanske, men jag lovar att om ni läser min självbiografi som kommer i början av nästa vår, så kommer ni att förstå lite bättre. Då hoppas jag att ni ska förstå att jag är en kämpande människa, en man som aldrig gett upp. Är så tacksam för stödet jag fått från vännerna. Det är endast ett fåtal vänner (eller vad jag ska kalla dem?) som vänt mig ryggen. Har en känsla av att det handlar om rädsla.

En lördagskväll och jag sitter här och skriver. Sitter och saknar så att hjärtat värker, sitter och längtar och det är något jag börjat göra allt mer på sistone. Det är en vacker och kittande känsla. Då och då slår en blommas ut i mitt bröst och sprider värme, ända ut i örsnibbarna. Min hemlighet. 

flyktingflicka

Leif GW sa nåt riktigt klokt i en intervju under bokmässan. Det handlade om fördomar. ”Jag blir glad de gånger jag haft fel, för då har jag fått lära mig något nytt.” Fler skulle tänka som han. Just nu har det anlänt flera bussar med krigsflyktingar till Umeå för sin lagliga rätt att söka asyl och mängder av ideellt arbetande människor tar emot, fixar käk, tröstar. Det skulle bli totalt kaos utan alla dessa godhjärtade, gratisarbetande människor, för myndigheterna, kommunerna, regeringen verkar vara helt handfallna. Åsynen av alla hjälparbetare borde väl få det att hända nåt i skallarna på de främlingsfientliga stollarna, så att de kan förmå sig att göra en snabb analys: Oj, så många människor som finns på plats, så ohyggligt många som tar hand om flyktingarna – herre gud de är mångfalt fler än vad vi är.

Det verkar vara så att godhet kan provocera, att det får vissa att känna sig underlägsna vilket får dem att dra slutsatsen att alla dessa altruistiska människorna ställer upp av egoistiska skäl – för nån slags vinning är de väl ute efter ….

För övrigt kan det vara rent livsfarligt att yttra följande ord till en ung, viril man (ja, även till män i 50-årskris): ”Men det där vågar du väl ändå inte göra!?” Just de orden kan driva en ung man hur långt som helst! Klättra uppför höga berg och glidflyga nerför dem, köra åt helvete för fort med en nyinköpt statusbil längs krokiga norrländska grusvägar, slå nån på käften, våldta. Vi män tycks vara funtade så att lever i en ständigt pågående tävling, om allt och inget, för att vi inför det motsatta könet, och den egna gruppen, ska bevisa att vi är riktiga män. Vad nu en riktigt man är för nåt …