Umeå i sin prakt

I fredags stod jag utanför flygplatsen och svettades i den starka solen. Ville väl få i mig den dagliga dosen av solljus för att kroppen ska bilda det A-vitamin som behövs. Nåt sånt. Varmt var det i varje fall. Jag väntade på min polare som skulle återvända efter ett år i Asien. När han kommer ut är han omsvept av en stor, tjock kofta. Ansiktet är blekt. ”Jag hade glömt hur kallt det kan vara i Sverige”, var det första han sa. Jag svepte med baksidan av handen för att torka bort svetten ur pannan. Allt är relativt.

I helgen hade jag planerat för ett premiärdopp, men kunde omöjligt bestämma för var detta skulle ske. Istället drog jag ner på stan och släntrade ner mot älven. Inte för att bada, men för se lite folk. Umeå i full prakt. Jag är så glad att ödet placerade mig just här. Här vill jag leva och dö. Så otroligt fint det blivit i parken från Rådhuset och ner till älven. Låg i en av solstolarna av massivt trä som byggts nere vid vattnet; låg där och såg i motljus hur människorna strövade förbi. Några stannade till och pratade; människor jag glömt namnet på. Nya byggnader i armkrok med gamla. Ljud från båtar. Blommor som exploderar i alla de färger. Hjärtslag från en levande stad.

Efter sju veckors väntan återvände äntligen fläktreparatören. Han bar en ny fläkt under armen. Inte heller denna gång förstod jag något av hans hopkok av tysk-svenska. Förutom svordomarna (de tycks vara universella). Det hörde jag när reparatören upptäckte att den nya fläkten var 10 centimeter för smal. ”Det tar väl inte sju veckor till innan du kommer med nästa fläkt?” Jag förstod inte vad han svarade. Men ute i trapphuset hörde jag honom säga: ”Jävlar!” Eller om det var verdammt.