Etikett: Umeå

Eljest framträdande på LittFest

Av , , Bli först att kommentera 9

LittFest 2022. Samtal kring ämnet Eljest.

Det är mycket nu. Var totalt utmattad efter en dag på LittFestivalen i Umeå. Min hjärna är inte gjord för att vistas i stora människoflockar – den kan inte sortera alla intryck. Men jäklar så kul det var att framträda inför en rekordstor publik. Träkonstnären Jögge Sundkvist och jag förde ett samtal kring ”Älskade Ester” och temat ”Modet att vara eljest”. Jag och Jögge kompletterade varandra på ett utmärkt sätt – som om vi inte gjort annat. Trots att det är 15-20 år sedan vi träffades senast.

Tror att jag endast talat ett par-tre gånger inför en större publik, än den i Äpplet: Det måste ha varit nån av föreläsningarna i samband med självbiografin ”Spring Kent Spring!” (år 2016) eller inför Landstingsfullmäktige (anno 2003) när tilldelades kulturstipendiet för romanen ”All världens lycka.

Jögge ställde kluriga frågor som krävde kluriga svar.

De 56 minuterna gick snabbt. En fråga från publiken; ”Hade Ester det bra?” ”Jo” svarade jag. ”Sedan hon fick plats på ålderdomshemmet. Däremot svalt hon i Nygård. I Lycksele fick utlopp för sin nyfiken. Hon löste utanförskapet genom att bju in sä själv på olika slags kalas.

Förlaget fick sälja ett 80-tal böcker och jag signerade till dess pennan tog eld … Riktar ett tack till arrangörerna som gjort ett bra jobb

 

Detta om att vara ELJEST:

Läser högt ut Älskade Ester.

I Västerbotten är eljest sprunget ur vår dialekt. Här är eljest mer levande och används även i betydelsen ’annorlunda’. Dock icke sämre.  Alltså annorlunda; lite egen eller speciell; lite udda; inte som andra. Att vara eljest är att vara avvikande. För många betyder det nog att det är en person som är udda, avvisande, rent av dum i huvudet.  För andra kan det handla om ett original, en udda prick — utan att lägga till värderingen att en person som är eljest skulle vara sämre på något sätt. Eljest — ja! Men absolut inte sämre. Normala tänker i raka linjer. De som är eljest i zick-zack och runt hörnen.

Jögges alter ego: Sur Olle

 

Ester var ELJEST. Hon var undantaget, den annorlunda, den som avvek från normen. Men inte dum, korkad. Även om många än i dag anser att hon var … En Idiot. Esters karaktärsdrag: LÅNGSAM. I kroppen och i talet. Kvinnan med en egen världsbild. Hon var född sådan. Jag känner igen mig i Ester. En som stör, är i vägen – är annorlunda. En sådan där som fungerar illa i grupper, i en flock. En sån där som inte kan tyda flockens sociala regelverk. De som är eljest har ofta en annorlunda världsbild. Men inte en felaktig.

De ser bara världen på ett med spännande sätt, annorlunda sätt. Nästan alltid kan vi sammanbinda en person som utpekas som eljest, med ett utanförskap. Men Ester bjöd in sig själv på begravningar, teaterföreställningar, invigningar. Jag hävdar också att en som är eljest har svårt att finna sin flock — och de släpps ogärna in i en flock som består av dem som är … oeljest.  De som är eljest oroar, stör, är allmänt märkliga.

Att bli accepterad av andra är ett djupt instinktivt behov. Människor är sociala av naturen, lyckliga då de är en del av gruppen och ledsna då de blir marginaliserade. Men jag nog ville hävda att även en person på grund av sitt yttre, ett lyte, funktionshinder, ovanligt kortväxt, lång å smal som en hässjestör kan kallas för att vara eljest. Vi ser, vi dömer! (Döm inte hunden efter håren!) Ju mindre man vet, känner till om den annorlunda, ju mer luft sväljer gaphalsarna, ju närmare kommer vi mobbingen.

Författare och konstnärer är eljest
Människan vill både fly och tillhöra en gemenskap. Men för konstnären, författaren är utanförskapet en bättre grogrund. Det är nu som modet kommer in. Jag har under intensiva skrivperioder, med sorg i hjärtat medvetet valt bort vänner, familj, socialt umgänge för att klara av att fokusera på mitt skrivande. Då får inga flockar störa mig. Klart att man blir ensam.

Det ligger i betraktarens ögon vad som det annorlunda i vad som egentligen är eljest.

  • Eljest är en person som vi inte riktigt behöver ta på allvar.
  • En människa man kan driva med och dumförklara. Skratta åt.
  • Vi vill skilja OSS från DEM och vi gör det genom att ställa våra val, vårt beteende och våra åsikter och tankar mot dem som beter sig och tänker annorlunda. ”

Det avvikande, icke-normala kan av vissa anses vara en fara. Det är NEDÄRVT, så att grottmannen skulle se en eljest tiger. Vi funkar så än i dag. En som är eljest får svårt att bli fullt ut accepterad. Men vem avgör vem som är en udda fågel, en särling, udda person — vem som är eljest? Vad är norm och vad är avvikande? Men att få till förändring är ofta svårt för oss. För faktum är: det finns de som redan dömer dig.

Trött, trött …

Vi kan inte vara gillade av alla. Och världen går inte under för det.
Välj de som gillar dig och låt dem växa med dig, samtidigt som du växer med dem.

 

 

 

 

 

Mobbare
Personer med usel JAG-känsla! har lättare att bekräfta sig själva genom verbal och fysisk mobbing. De saknar förmåga att förstå hur ont det gör för sina offer. Andra känner sig starkare när de är elaka mot någon annan. Alltså de lider brist på empati och saknar förmågan att känna medlidande. De begriper heller inte att det är en starkt kränkande och en förödmjukande upplevelse att bli utsatt för systematisk mobbning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Collins besök i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 3

En skröna är en personligt hållen berättelse med passande överdrifter. Om skrönan är underhållande kan den leva vidare och förändras under resan, och för somliga bli till en sanning. Jag har personligen jobbat med skrönor i mitt skrivande, men har alltid valt dem med en kärna av sanning; berättelser om märkliga händelser och udda människor. De två skrönor som jag lyckats bäst med är romanerna ”All världens lycka” (2003) och ”Vedtjuven” (2012). Har blivit kontaktat av ett tiotal personer som låtit meddela att vedtjuven håller till i så väl östra Norrbotten som i hela Västerbotten och delar av Jämtland. Jo, minsann.

7690y-15452232666
En intressant bok

Råttor i folksägner
Men så har vi en annan kategori: Vandringssägner/myter. Bengt af Klintberg skrev boken ”Råttan i Pizzan” (1986); som handlar om moderna folksägner (klintbergare) som tog fäste och blev till sanningar. Berättelsen om råttan i pizzan går i korthet ut ut på att hälsovårdsnämnden hittar massor med flådda råttor i pizzerians kylrum. Råttkött på pizzan låter inte gott. Skrönan spred sig 1973 snabbt i Stockholm och blev till slut en nyhet i DN med rubriken ”Storlarm om råttfilé”. Lögnen hade blivit en sanning.

En folksägen börjar ofta med orden: ”En kompis till en kompis berättade att  …” Berättaren har sällan/aldrig varit på plats och kan därför inte ses som ett vittne. Nej, det är alltid en kompis till en kompis. Än idag dräller det av sägner. HIV kan smittas via blodapelsiner, fortfarande serveras det råttor i pizzorna, barn kidnappas på löpande band på de stora varuhusen. Dessa tre sägner har många år på nacken, men har fått nya kläder.

spöke
Det är inne med spöken på Facebook

Sprids blixtsnabbt på nätet
Många av de nya sägnerna, myterna, har numera hittat till våra sociala medier. Begreppet creepypasta betyder spökhistorier som sprids på nätet med påståenden om att de är sanna. Det kan handla om barn med svarta ögon eller om spökkonton på Facebook. Som vanligt bygger den så kallade källkritiken på: ”Jo, det var en kompis till en kompis som berättade detta…” Om vi lägger ihop dessa lögner med de konspirationsteorier, elaka troll, fake news, klimatförnekare som florerar på nätet, så gäller det att vara vaken och ständigt tänka kritiskt. Vår tids myter sprids blixtsnabbt på FB genom att så många kan dela dem med sina vänner, som i sin tur delar dem med sina vänner o.s.v.

a-fat-man-in-a-white-van.tumblr
Vita skåpbilar är farliga

Våra fördomar
Liknande delningar som denna syns då och då på Facebook. ”VARNING!! Män i vit skåpbil försökte locka med sig barn vid den utländska butiken. De lockade med godis. Snälla dela detta då det inte verkar som att alla skolor får infon och kan sprida i samma takt som vi på fb!!” Detta hände 2013 och ledde till 6000 delningar. Vita skåpbilar verkar av någon anledning skrämma skiten ur oss. Så här säger Klintberg om fenomenet:

”Vandringssägnerna är mer än bara påhittade historier: De är en spegel vi håller upp mot oss själva. De visar vad vi tror om oss och vår samtid. De visar vad vi är rädda för.”

Myterna tycks gå från stereotyper till att bli fördomar (vilka består av okunskap och rädsla), och från fördomar till diskriminering.

600d6a5094d472a53dd277d31f454144
En ung Phil Collins nekas spelning i Umeå?

Vandringssägen från Umeå
Hörde en rolig ”klintbergare” härom veckan som faktiskt utspelade sig i Umeå. Den började förstås med med att en kompis till en kompis hört detta berättas. Jag var den 245:e kompisen som fick höra myten. Det hela utspelade sig i början av 70-talet på ett fik  i centrala Umeå. Där brukade stadens musiker samlas, dricka kaffe och snacka riff, baktakt, bra låtar, nysläppta album och diskutera vilka grupper som skulle komma att slå – och så förstås en hel del prat om sina egna förträffligheter som musiker. Fram till bordet kommer en ung kille från England. Han är ute på tågluff och söker en grupp att få spela ihop med. Han vill lära sig mer om ländernas musikstilar. Själv lirar han trummor och har under sin resa spelat ihop med band från Danmark och Norge – finns det nån grupp i Umeå som är villig? Gruppen av umemusiker tittade vilset på varandra? Skulle de idas dra ihop en sättning för att grabben skulle få banka på några trummor. Nej, blev svaret.

9b61c9add26ae66de11f78f97af7a160_XL
Phil Collins brukar räknats till en av världens bästa trummisar

”Vad heter du?” frågade en av musikerna. ”Phil Collins”, svarade den unge mannen. Nä, inget namn de hört talas om. ”Spelar du själv i nån grupp?” ”I flera”, svarade killen och log brett. ”Jag ska dessutom börja i en känd grupp inom kort.”

Några år senare satt en av musikerna i sin vindskupa öst på stan och lyssnade en fantastisk platta: ”Foxtrot” med den nya supergruppen Genesis. Sångaren Peter Gabriel var otroligt bra, för att inte tala om trummisen. Vilken stjärna! Han läste på albumet: Trummor, Phil Collins. Var hade han hört det namnet förr? Det var ju den unge mannen från England som ville lira med oss musiker i Umeå … (Visst liknar detta en vandringssägen, en myt eller …)

För övrigt har även kaos sina lagar.

© Kent Lundholm

Förtäta eller skapa lufta

Av , , Bli först att kommentera 2

Det ska förtätas i Umeå, det heter så, detta för att tillgodose ett Umeå som växer så att det knakar. Därför bygger man in nya, höga hus – där det redan finns en liten tomt mellan två redan gamla befintliga hus. Man bygger dem på höjden (ska vara modernt) och inför framtiden köper man upp tomter för ytterligare oändlig rad av höghus. Beslutsfattarna har ett mål att staden ska ha 250 000 innevånare inom år 2050 …

Umeå_stadsarkiv-1888-stadsbrand-Umeå

 

Efter storbranden i Umeå, den 25 juni 1888, så ödelade nästan trästaden Umeå. ALLT STOD I LÅGOR! Samma dag som det brann utav helvete i Sundsvall. Ödets ironi.

Öst- och väst på stan står gamla trähus och minner om hur gamla Umeå såg ut. Det finns kanske inte några ekonomiska värden i dessa hus  – men det finns andra världen. Jag tycker att det år lärorikt och intressant att promenera genom stan och försöka minnas hur det en gång var att leva sin liv i Umeå. Det är nog klokt att lämna kvar en del minnen och kulturella landvinningar innan nästa höghus planeras att byggas.Det vi inte minns, finns inte.

images

BIldmuseet – en oas i Umeå.

Baksträvare, ja så brukar sådana som jag kallas när man vill diskutera det som sker i vår stad. Lärde mig redan som kommunreporter hur laddat nybyggen, av så väl hus som nya vägar och järnvägar. Det kunde få politiska företrädare att tappa fattningen. Samma tugg hördes när broarna över älven skulle planeras. Men det är inte det som det handlar om. I mångt och mycket är det en definition om vad demokrati är.

För övrigt är det lätt att drivas av högmod när man klättrat högt på stegen. Det är svårare att klättra ner och vara uppfylld av ödmjukhet.

Mannen som gett ödmjukheten ett ansikte:

dalai-lama-1207695_960_720

SD blir martyrer

Av , , 1 kommentar 3

Befinner mig i AIK-land och sitter här i ottan och skriver, samtidigt som jag med ena ögat kikar på en repris av gårdagens gomorron på SVT. Filmrecensioner. Är det nåt jag kommit i otakt med så är det att se alla nya filmer. Jag har till med slutat att ”tanka” ner dem på min dator, än mindre köper jag de mest sevärda filmer på DVD. Det känns som om jag kommit så rejält på efterkälken att jag skulle bli tvungen att sitta i månader för att komma i kapp. Jag som en gång i livet gick på bio och såg allt av värde. Även mitt romanläsande har halkat efter. Det fattas tid och den som finns kvar går åt till mitt eget skrivande, till att åka runt och föreläsa, att tänka ut nya berättelser och nya engagemang – som att jobba i föreningen Hjärnkoll. Jo, sen ska det bli tid över för att leva, att älska – att försöka befinna mig på den plats där livet pågår.

Sverigedemokraterna har det inte lätt, i varje fall inte när de får för sig att arrangera möten i Umeå. I går skulle de hålla ett öppet möte i Väven, Umeås nya kulturhus. Det hela började med att umebor samlades till en stillsam demonstration för att uttrycka sitt missnöje över att SD fick hyra en lokal i kulturhuset, men som urartade i våld och larm. Men plötsligt tar sig några av demonstranterna in i Väven och snart startade brandlarmet och byggnaden var tvungen att utrymmas – och det gällde även sverigedemokraterna. Mötet fick hållas på ett annat ställe.

Björn Söder sep 2014

Det är en sak att visa sitt missnöje, men att ta till våld kommer bara att stigmatisera SD än mer. Särskilt när det gäller mötesfrihet – som även gäller för SD. Vi får inte glömma att det finns celler med extrema, militanta vänstergrupper i Umeå som förmodligen infiltrera sig i fredliga demonstrationer. SD må vara rasister, stollar och vad man nu vill kalla dem, men jag ger mig tusan på att de kommer att tjäna på denna misslyckade demonstration. Den kader av missnöjda som stöttar SD kommer att öka i antal. Tyvärr.

minnen

Det har kommit en del nya rön om ADHD. Nytt och nytt. Att hjärnan ser och fungerar annorlunda hos oss med ADHD har sen tidigare varit välkänt, men det nya är att man med magnetkamera kunna visa det på bild. Fem av sju undersökta ställen i hjärnan hos barn med ADHD är senare utvecklade. Ett av dessa områden är amygdala, som sitter långt innanför tinningen och är en del av känslohjärnan. Den har en viktig funktion för uppkomsten av negativa och positiva känslor. Storleken på amygdala har redan tidigare kopplats samman med hyperaktivitet. Ett annat område som är mindre hos barn är accumbenskärnan, som även den sitter i känslohjärnan. Detta område styr hjärnans belöningssystem. Hos personer med adhd har man sett att belöningssystemet kickar igång snabbare än hos andra, men sedan går dopaminnivåerna i stället ner, vilket minskar motivationen. Bristen på dopamin kan förklara att risken för missbruk är så hög hos de med ADHD. Den medicin som idag används stimulerar upptaget av dopamin, vilket förbättrar förmågan att koncentrera sig, minskar hyperaktiviteten och minskar risken för missbruk. Det som är bra med en sådan här forskning, är att det blir allt svårare för de högljudda grupperna som på fullt allvar menar att ADHD inte finns.

För övrigt minns jag mitt 80-tal då jag var aktiv i fredsrörelsen och kämpade för kärnvapenfria zoner. Nu läser jag att moderaterna sneglat på vårt fredsarbete och vill införa ”Bovfria zoner”. Om någon jävel ser skum ut så ska polisen kunna införa en förbjuden zon – för just denne bov. Många zoner blir det …

 

 

Värda lite vårvärme

Av , , Bli först att kommentera 2

Gryning i AIK-land. Sträv i halsen, täppt i näsan som om det vore en förkylning på gång, vilket vore olyckligt då jag har ett framträdande i Lycksele på torsdag. Jag har nu befunnit mig i AIK-land i tio dagar – och trivts bra med det. Men i afton återvänder jag till Umeå för att kolla hur landet ligger där nere i södern, betala räkningar, uträtta småärenden och plocka undan i lägenhet. På torsdag eftermiddag bär det som sagt av till Lycksele – i Lenas lilla trotjänare.

Det brukar alltid komma mycket folk till mina framträdande i Lycksele. Kanske har jag blivit ”bygdens son” som i sina böcker berättat de historier som folk i inlandet känner igen sig i. När jag släppte ”Vedtjuven” 2012 slog jag publikrekordet i biblioteket. Vet inte om det håller ännu? Kanske.

20160315_163208

Men det är alltid lite extra pirrigt att framträda i Lycksele – kanske för att jag känner så många där och för att så många tycks känna mig. Extra pirrigt blir det därför att prata kring självbiografin ”Spring Kent, spring!” – boken om mitt liv och om allt som gick snett.

tussilago

För övrigt ser jag frost på taken mitt emot och igår, när jag hjälpte Lena att rengöra vinterdäcken, började det att snöa. Nog vore vi förtjänta av lite värme, av en vår värd namnet.

Sömnlöshet och bussåkande

Av , , Bli först att kommentera 0

Tidig morgon. Utsikt över hustaken på Hemmansgatan här på Anderstorp i AIK-land. Slöjmoln skymmer solen. Jag och min hatt ska vara här ett tag för att samla mod och kraft inför berättarfestivalen som drar igång på måndag. Det blir några riktigt intensiva dagar. Förhoppningsvis roliga och givande.

Tröttheten jag kände efter boksläppet i Umeå håller på att släppa och med den även oron som gnagt inom mig. Har ju så lätt för att förstora bilder och känslor, så svårt att koppla av och sova. I ett vetenskapsprogram härom dagen berättade man om riskerna med att sova för lite. Det kallas för insomnia som 11 procent av befolkningen lär lida av. Kanske lider jag brist på sömnhormonet melatonin, men mest troligt har det att göra med min ADHD – för vem kan sova med en motor brummande i skallen?

Om man sover mindre än fem timmar per natt fyrdubblas risken för stroke. Hela mitt liv, i varje fall till och från, har jag inte sovit mer än 4-5 timmar. Skrämmande. Lägg då till all annan skit jag varit med om, alla diagnoser jag dragit på mig – vilket emellanåt gör jag vettskrämd.

vägen
Världens mest långtråkiga vägsträcka.

De senaste åren har jag åkt med bussen mellan Umeå och Skellefteå en himla massa gånger – en av världens tråkigaste vägsträckor. Den är så jävla mördande tråkig att folk svimmar och faller i koma, en del försöker hoppa av, klockorna stannar och chaufförerna tuggar fradga. Är det månne vägens fel som gjort att folk i de två städerna inte drar jämt? När umeborna kör dötråkighetsvägen norrut är de så förbannade och slut i huvet, att när de vänder i första rondellen när kommer fram till Skellefteå – och detsamma gäller när skellefteborna far åt Umeå. De så uttråkade att de vänder i ersbodarondellen.

buss

Den tråkiga vägen har förmodligen påverkat hatet mellan AIK och Björklöven då även spelarna tvingats färdas vägsträckan inför matcherna. Och hur är det med politikerna i de västerbottniska kuststäderna? Är det dags att gräva sönder vägen och bygga en som är lite roligare. Det kan inte vara svårt. Ja, denna teori kom till mig längs E4, någonstans i höjd med Lövånger.

För övrigt ska vi försöka fixa en biljett till måndagens invigningen av Skellefteå berättarfestival till Lena – vilket kan bli en sann utmaning. De är visst slut, hörde jag igår. Så om någon därute har en biljett över, så är vi på Anderstorp mycket intresserade. En annan plan vi har är att utröna om man i Skellefteå kan köpa ett par sportskor – för i Umeå går det ju bara att köpa antingen en höger- eller vänstersko. I varje fall på Stadium.

Omslag_Spring_Kent

Intresserad av min bok ”Spring Kent, spring!” BESTÄLL

 

 

Plats som inte finns

Av , , 2 kommentarer 2

En tur på stan för ett av veckans besök på ett av stadens välrustade apotek; denna gång det som ligger i anslutning till stans tristaste köpcentrum, Utopia. Översatt från grekiskan lär det betyda: Plats som inte finns. Men apoteket fanns, det kan jag intyga, och kvinnan bakom disken log igenkännande mot mig, men så är jag ju stamkund. Förmodligen bidrar mina inköp  till stora delar av deras verksamhet. Nja, inte lika mycket som den senap de sålde kring jul – jättesuccén.

atombomb

Släntrade sedan genom ett tomt och tyst Umeå. Tre personer hasade sig över Rådhustorget, en ensam man satt vid fönsterplatsen inne på kafé NK och doppade en kanelbulle i kaffet. Helt tomt på Renmarkstorget. Neutronbombskrig, for det genom mitt huvudet. Ni vet de där hemska kärnvapnen som lär ska döda allt av kött och blod, människor, hundar, katter, medan byggnaderna förblir intakta. En stad utan människor. Fast då kom jag på: Klockan är bara några minuter över åtta! Folk sover för tusan. Det är bara nattugglor som jag som rör sig i stadens centrala delar vid den här tiden på dygnet. Med en väska fullproppad med livsuppehållande mediciner.

Klev in på Bakfickan för att lyssna med säljarna hur det går att sälja Vasaplan. Den går rätt så bra. Sen satt jag i soffgruppen med en stor mugg med riktigt svart, starkt kaffe. Vaknade till. Kom i samspråk med Bore, han som säljer våra annonser, stora som små, och på så sätt bland annat drar in pengar till tryckkostnader och de tjänster vi fått leja in – typ redigering. Vi kom fram till att så väl vi i redaktionen som han som säljare får slita ont för att ro i land våra uppdrag – så att det i slut änden blir en bra tidning som är finansierad med annonser och bidrag från våra snälla sponsorer. Vi talade kort om vår vilja att göra gott, för att genom tidningen skapa ”jobb” åt människor som tidigare aldrig haft ett sådant. Lite stort är det allt att vara med om något sådant.

davidbowie2016

David Bowie är död. Sitter just och lyssnar på hans senaste platta och ju fler varv den snurrar, desto mer växer den. Han avslutade sin karriär och sitt liv med att efterlämna en platta med musik som måste ses som progressiv – och därmed hamna i samma fålla som Yes, Genesis som två exempel. Men personligen har jag inte tidigare haft någon personlig relation med Bowie – förutom hans superhit från 80-talet: Let´s dance. En riktig partylåt. Men R.I.P David Bowie.

Började i går att skriva på version två av min roman – den jag hoppas ska vara klar nästa höst. Något säger mig att jag måste prioritera det jag nu tänker mig skriva klart. Tiden är utmätt. Ja, det är den ju för oss alla – men min blev påtaglig efter den stroke jag drabbades av. En klarsynthet över att det finns en början och ett slut – och att det senare kan slå till precis när som helst. Skrämmande och utmanande. Förutom att skriva klart det jag planerat, så vill jag älska besinningslös, mjukt och hårt – men utan att kväva min motpartner. Men säger att hon älskar mig, djupt och innerligt, och jag tror henne. Och jag älskar henne lika innerligt tillbaka. Hoppas att det räcker.

Blidväder på gång. Numera 17 grader i mina rum. Det tar sig.

För övrigt kan ensamheten bara upphävas fysiskt.

 

 

Samla de breda massorna

Av , , 1 kommentar 1

Rådhustorget i går kväll. Manifestation till minne av kristallnatten. Den natt 1938 då nassarna verkligen visade vad ont de ville göra judarna. Utrota dem. Men där var knappt en tredjedel med folk jämfört med tidigare år. Men så tycks det som om den politiska debatten har blivit så polariserad att vi inte ens klarar av att vistas på samma ställe för att minnas och fördöma något så urjävligt som kristallnatten.

20151109_180723_LLS

Det blev ju inte särskilt lyckat när arrangörerna ”glömt” att bjuda in den judiska församlingen. Det låg där och jäste som en surdeg. Talen var fina, innehållsrika men det blev trots allt en manifestation på vänsterns premisser. Och i det kan ju även finns ett gott syfte. Men vi är ju så många fler som känner avsky över det som hände 1938 och det som tycks återspegla sig i det vid dags dato då ett tjugotal flyktingboende bränts ner (och där flertalet räknas som mordbrand). Idémässigt är det samma typ av mörkermän som håller i tändstickorna. Därför måste våra manifestationer bli bredare och inte låsas av politisk polarisering. Var man än står politiskt så måste man ”ge sig” för den större saken. På en dylik manifestation vill jag möta allt från moderater till folk på vänsterkanten, judar och palistinier, romer, de flyktingar som kommit, ung och gammal – helt enkelt alla som inte delar nazismens värdegrund eller hur deras idéer runnit över i vårt nutida samhälle i form av rasism och främlingsfientlighet. Vilket är högaktuellt under dagens flyktingkris.

Det är så vi ska skrämma mörkermännen. Genom att sluta upp över partigränserna, i massor. Isolera dem!

Jag är personligen inne på att vi nästa år ska låta en partipolitisk obunden organisation arrangera minnesdagen av kristallnatten. Då kan vi kanske undvika den politiska polariseringen, vilket gör att vissa grupper i ”protest” med all tydlighet inte deltar. Vilken den organisationen skulle kunna vara vet jag inte. Men varför inte kulturföreningen Vasapalan? Kanske i samarbete med en liknande organisation. Fortsätter det så här så lär det väl snart bara stå de absolut närmast sörjande till arrangörerna på Rådhustorget. Vilket vore synd då vi ska samla de breda massorna. Nu eller aldrig.

Gårdagens arrangemang var välorganiserad, inte tu tal om det, men många fina, engagerande tal. Men missen med inte i tid bjuda in den judiska församlingen kastar en tung, blöt filt över hela tillställningen. Jag stod då där och funderade över just detta.

Ja, så tycker jag? Vad tycker ni andra.

Med vänlig hälsningar

Kent Lundholm, författare och chefredaktör på tidningen Vasaplan.

Genomgång av kroppen

Av , , Bli först att kommentera 1

Upp i ottan i ett allvarligt försök att vara mig själv. Har liksom ingen annan att vara – och det är väl lika bra det. Att försöka vara någon annan än den man egentligen är (även om den personen periodvis kan vara svår att stå ut med) gör en bara plastig, tillgjord, rent av overklig och framförallt falsk. Nåväl uppstigen som jag var kunde jag genast konstatera att hösten parkerat utanför mitt fönstret och stod där och hukade i det dunkla ljuset. På en del av björkarna spretar grenarna nakna mot skyn, medan de fallna löven ligger nedanför som gula täcken kring stammarna. Kaffe och ett par rostade sedan gjorde jag mig redo. Det var dags att ge mig av.

Det är smockfullt i morgonbussarna så här års. Mest skolungar som trots sin plågsamma trötthet ska transporteras sig någon av stadens skolor för att lära mer om ekvationer, världens religioner och ett och annat nytt språk. Själv ska jag, gubben med den svarta rocken, till NUS för att träffa en sköterska på medicinmottagningen. Ett snabbt besök vilket resulterade i att jag nu bär en automatiserad blodtrycksmanschett kring vänsterarmen och en liten datorlåda i byxskärpet. Var 20:e minut i 24 timmar ska nu mitt blodtryck kollas. Rutin efter en stroke. Längre fram ska jag gå runt med en apparat som kollar mitt EKG dygnet runt.

EKG

Kan man finna fördelar efter en sjukdom, som i mitt fall en stroke i lillhjärnan? Det var den 15 augusti det small till. En smäll i bakskallen, från ingenstans, helt plötsligt. Och jag hade tur att proppen satte sig i lillhjärnan. Visserligen ledde till en värdelös balans under en dryg månad och en ständig trötthet som försatte mig i ett ständigt viloläge. Men jag tänkte på mitt sätt, som vanligt: Framåt, alltid framåt! Känner mig nästan helt återställd, ja förutom att mitt arbetsminne blivit lite sämre och att jag har svårt att tåla stress och att göra flera saker samtidigt. Typiskt manliga egenskaper, säger säkert vän av ordning. Men i mitt fall blev det snäppet värre – fast de ”lovar” att det ska bli bättre. De stora fördelen med min stroke är den stora genomgången av min kropp, datortomografi, mängder med blodanalyser, tillgång till ett flertal specialister som slår sina kloka huvuden ihop.

bilverkstad

Jag hade tydligen gått en längre tid med ett aningen för högt blodtryck, för höga sockervärden och stressat på tok för mycket. Det kunde mycket väl ha blivit så att jag fått en stroke längre fram, om några år, och då med mer slitna blodkärl vilket mycket möjligt lett till en riktigt stor propp eller värre ett brutet kärl nånstans i kroppen eller skallen. Så turen i oturen är att nu kan jag med läkarvetenskapens hjälp kan styra upp mitt liv för att kunna leva längre, mycket längre.

Sedan tänker jag på alla änglar som jobbar inom vården. Dag efter dag tar de tålmodigt sig an oss sjuklingar. För usla löner.

Ikväll är det styrelsemöte. Kulturföreningen Vasaplan, den som ger ut tidningen med samma namn där jag verkar som chefredaktör. Vi har en del att diskutera.

För övrigt är det bara fyra dagar kvar innan jag åker till Lycksele för ytterligare två föreställningar av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Vi får en del bokningar i inlandet, men vid kusten typ Umeå och Skellefteå är det dött. Men de är väl inte så insatta i vedhanteringen och vad som händer ifall man dricker jäst rabarbersaft …

 

Svettas på Nolia

Av , , Bli först att kommentera 1

Idag börjar Nolia. Torde väl bli proppfullt på mässområdet, nu när inga soldränkta havsstränder lockar och sommaren verkar vara körd och över. Jo, jag ska väl dit och spana, även om denna typ av aktivitet inte är riktigt min grej. Har svårt med så mycket folk på en och samma plats, störs så lätt av knuffandet inne i mässhallarna och av säljarna som försöker överrösta varandra. Blir alltid lika förbluffad över de som tycks viga sitt liv åt världens bästa fönsterskrapa eller disktrasan som precis alla måste ha i sin ägo. Trivs nog bäst bland de aktiviteter som sker ute i friska luften; bland de politiska partierna, studieförbunden och de som sysslar med samhällsupplysning. Ja, jag går inte omkring och jublar direkt, men det tangerar ämnesområden som jag tycker mig behärska. Bland disktrasor, skoputsmedel, och världens bästa fönsterskrapor tycks jag ständigt gå vilse.

I början av 2000-talet när jag jobbade som pressekreterare och informatör på länsstyrelsen blev jag vid ett par tillfällen tvungen att agera som den som skulle upplysa mässbesökarna om ditt och datt som rörde den statliga myndighetens förträfflighet. Stod uppklädd i vitskjorta och kavaj med ett gäng broschyrer i ena handen och en karamellskål i den andra, och försökte se snäll ut och besvara den ena besvärliga frågan efter den andra. ”Var ligger toaletten?” ”Vet du var de säljer renkorv?” Stod  i en rätt så stor monter som kostat skattebetalarna en hel  del och försökte vara behjälplig. Men det var liksom inte min grej. Jag som inte ens skulle kunna sälja ett kylskåp i Sahara. Minns att jag svettades kopiöst och att hjärtat fyllde upp precis hela bröstkorgen. Stod väl  där och försökte få tiden att gå, samtidigt som jag försökte klura ut kapitel fem i min kommande roman ”All världens lycka”. Detta med närvarokänsla har aldrig varit min starka sida, varken den gången i länsstyrelsen monter för femton år sedan, som det förmodligen inte kommer att vara vid dagens Noliabesök.

Jag brukar alltid gå en sväng förbi området med flistuggar, skotrar, skottkärror, motorsågar. Det är där som de riktiga karlakarlarna brukar parkera iklädda skoterkepsar och rutiga flanellskjortor. Ibland måste vi män få spegla oss i varandra. Ni vet – bryta arm, dra fingerkrok och spotta snus omkring oss. Men en sak har jag lärt mig, att bland männen vid flistuggarna är det inte läge att recitera en dikt av Bruno K. Öijer.

Kanske kommer jag hem med en flistugg, vem vet?

Jag var nere på kajen vid Kulturväven igår kväll och lyssnade på vackra Loreen. Det var en ganska seg tillställning. Samma ljudmatta, med viss variation, till samtliga låtar. Det lyfte väl en aning när ”Euphoria” rullade ut i den kylslagna sommarnatten. I varje fall var norrmännen vid min sida nöjda. ”Dette er göy!”

20150731_211900

För övrigt så torde man vid ett besök på Nolia stöta ihop med dessa som är ”otrevligt trevliga”. Ni vet med de som ler stora vita leenden samtidigt som de strör komplimanger kring sig. Men – som kopplar sin trevlighet till en motprestation, till en uppgift som måste utföras. I det här fallet bjuds man på ett trevlig bemötande så länge man köper världens bästa fönsterskrapa. Om inte får man veta vilken dumjävel man är. En rätt så motbjuande härskarteknik. Värst är att de  ”otrevligt charmiga” även återfinns utanför Noliaområdet. De finns lite överallt.