Minnet är mitt jag

Hur viktiga är inte våra minnen. Våra minnen utgör basen för vilka vi är, för vårt jag. Utan minnen finns vi inte. Har ju under åren jobbat en del med äldre människor som av olika orsaker förlorar delar av sina minnen och i samma takt som de gör det förändras deras personlighet. Minns en välklädd man i sextioårsåldern som drabbades av en aggressiv demenssjukdom, och på ett knappt år slutade minnas sin fru och sina barn. Men utåt såg han ut som vanligt, alltid lika välklädd, leende. Kroppen intakt, men allt i hans medvetande hade raderats ut. Han blev till ett tomt skal … Till slut började hans språk att haverera, det blev luckor i meningarna och till slut visste han inte ens sitt eget namn. Han levde i ett total nu, ingen dåtid, ingen framtid. Minns en annan man som förlorade merparten av sitt minne och blev totalt personlighetsförändrad. Mannen som en gång varit pastor i Pingstkyrkan började leva bland svordomar – tillslut endast svordomar. Det var som om han byggt in dessa svordomar bakom en mur, men som nu raserades av demenssjukdomen och släpptes fria i hans språk. Det var märkligt, absurt att stå där och se han barn och bekanta sitta vid hans bädd och höra hans uppburna stämma svära så att det osade, eller när han med mild stämma la sin hand på något av barnen, log och sa:”Satans, jävla … helvete.”

minne

Det finns flera slags minnesfunktioner. I långtidsminnet lagrar vi fakta och hur vi ska utföra vissa saker. I arbetsminnet lägger vi in det som ska göras för stunden och med det löser vi problem i nuet. Mitt arbetsminne har alltid varit uselt vilket gör att jag i en stressad situation kan glömma min fyrsiffriga bankkod, eller komma hem med fyra bananer när jag i själva verket gått till Coop för att inhandla fyra äpplen. Efter min stroke har jag emellanåt känt hur arbetsminnet totalt utraderats; det blir tomt, glömmer namn, vilken veckodag det är. Allt detta ska visst vara en del av läkningen av min hjärna; det brukar bli så i början av rehabiliteringen av en stroke. Men det har fått mig att grunna en del på hur mitt jag hänger samman med mina minnen – och vad jag minns.

Sedan sägs det ju att minnet bara är en konstruktion; att våra minnen hela tiden omvandlas för att de ska anpassas till det liv vi lever. Varje gång vi plockar fram ett minne, låt säga från barndomen, så omvandlas det en aning. Sedan har vi en massa minnen som blivit färgade av starka känslor, som blivit färgade av exempelvis rädsla. Hur sanna är de då? Går det skrapa bort färgen för att se ”sanningen”? Sedan lär det vara så att efter en livskris, då allt ställts på sin spets, så kan vi komma att omtolka vår livsberättelse, inte minst för att vi ser livet och oss själva i nytt ljus.

För övrigt ska jag snart ut å gå. Ska vandra i solen och minnas. Dessutom behöver jag snus.

Etiketter: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>