Det rogivande gammfolket

Jag har alltid haft lätt att umgås med gammfolket. Kanske var det därför som jag tidigt sökte mig till äldrevården och sedan utbildade mig till sjuksköterska. En gammal människa är full med märkliga, spännande historier och jag har alltid älskat att ta del av dem. Det var märkligt att jag som ADHD-unge kunde sitta stilla och timme efter timme lyssna på farmors långa, underliga och emellanåt osammanhängande berättelser.

Gamlingar utgör inget hot. De rör sig sävligt, gör inga plötsliga utfall. Deras knarrande röster verkar rogivande. Precis som den vilsamma skogen kan lugna ner en unge med ADHD, kan även gamlingar göra det. Psykiatrin borde anställa ett gäng gamlingar, som sitter i de ändlösa korridorerna och berättar historier från förr. Det skulle lugna ner många av de oroliga själarna som dagarna i ända vandrar fram och tillbaka.

Dessutom var det på det viset att den generation som ”mina gamlingar” tillhörde, var uppväxta med den muntliga berättartraditionen. De kunde bygga upp en historia med samma dramaturgi som när man skriver noveller och romaner. Berättelser om hur Bertil drabbades av otur när han köpte en skogskoja eller om en vandring till apoteket i Vindeln, blev till rafflande thrillers.

60-tal. Jag och syrran Agneta leker hund med hunden Doddi.

Jag växte upp i en liten by utanför Lycksele: Bäckmyran. När jag var sju år flyttade alla ungar in till Lycksele, då deras fäder fått jobb i Domänverkets verkstäder. Det blev tomt och stilla i byn. Kvar blev jag, syrran och morsan, och en far som inte gjorde annat än jobbade i skogen eller befann sig på vedbacken. Det blev naturligt att hitta nya ”lekkamrater”. Det blev två gubbar, farbror Filip och hans son Elon. Gubbarna var eljest, men de mest godhjärtade jag någonsin träffat. De hade katter, drygt 60 stycken, som de förlorat kontrollen över. Där fanns alltid godis i överflöd, vilket gjorde att jag och syrran alltid knatade hem, berusade av socker. Farbror Filip hade alltid någon liten anekdot att berätta. En av dem var om hans besök i Flakaliden, den plats där Konungen växte upp – långt senare skulle jag skriva en roman om honom: ”Konungarnas konung från Baklandet.”

60-tal. Uppklädd med hatt på huvudet. 

En annan person som kom att betyda mycket för mig, var min kortvuxna farmor, Stina Lundholm. Hon berättade och berättade och nästan alltid från barndomen i trakterna kring Vindeln. Ibland var berättelserna oändligt långa, då hon skulle ha med varenda detalj, men jag satt stilla vid köksbordet och lyssnade spänt – medan hon torrkokade kaffepannan och brände bullarna i ugnen.

Under mina år i vården har jag alltid försökt locka fram gamlingarnas historier ur deras minne. Till och med gravt dementa har något att berätta. Så länge vi minns, så finns vi. När jag började inom åldringsvården i slutet av 70-talet stötte jag ihop med Gustav; en nittioårig gubbe med gråvitt hår som mest låg och sov. Jag fick veta att han var ett ”hopplöst fall”, då han knappt visste vad han själv hette. Men jag började sitta hos gubben och tvingade honom att minnas. Efter ett halvår satt han i fåtöljen och sjöng, berättade och citerade långa stycken ur Fänrik Ståls sägner. Med sin knarrande stämma sjöng han: ”Vårvindar friska, leka och viska, lunderna kring likt älskande par …” Och han kunde minnas mitt namn: ”Känt Lundholm, du som har en egen bil, skynda dig hit.”

Numera umgås jag inte alls med några gamlingar, vilket jag saknar. Men de jag träffat under livets gång, har varit mig guld värda. De gav mig stoff till flera av mina romaner: romanen om Konungen, All världens lycka, Vedtjuven. Men allra mest gav de mig hopp och ro, de gav mig kärlek och glädje. De delade med sig av sin visdom och sina minnen.

För övrigt lär promenader vara bra för minnet.