Etikett: Berättande

Det rogivande gammfolket

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag har alltid haft lätt att umgås med gammfolket. Kanske var det därför som jag tidigt sökte mig till äldrevården och sedan utbildade mig till sjuksköterska. En gammal människa är full med märkliga, spännande historier och jag har alltid älskat att ta del av dem. Det var märkligt att jag som ADHD-unge kunde sitta stilla och timme efter timme lyssna på farmors långa, underliga och emellanåt osammanhängande berättelser.

Gamlingar utgör inget hot. De rör sig sävligt, gör inga plötsliga utfall. Deras knarrande röster verkar rogivande. Precis som den vilsamma skogen kan lugna ner en unge med ADHD, kan även gamlingar göra det. Psykiatrin borde anställa ett gäng gamlingar, som sitter i de ändlösa korridorerna och berättar historier från förr. Det skulle lugna ner många av de oroliga själarna som dagarna i ända vandrar fram och tillbaka.

Dessutom var det på det viset att den generation som ”mina gamlingar” tillhörde, var uppväxta med den muntliga berättartraditionen. De kunde bygga upp en historia med samma dramaturgi som när man skriver noveller och romaner. Berättelser om hur Bertil drabbades av otur när han köpte en skogskoja eller om en vandring till apoteket i Vindeln, blev till rafflande thrillers.

Kent Hund
60-tal. Jag och syrran Agneta leker hund med hunden Doddi.

Jag växte upp i en liten by utanför Lycksele: Bäckmyran. När jag var sju år flyttade alla ungar in till Lycksele, då deras fäder fått jobb i Domänverkets verkstäder. Det blev tomt och stilla i byn. Kvar blev jag, syrran och morsan, och en far som inte gjorde annat än jobbade i skogen eller befann sig på vedbacken. Det blev naturligt att hitta nya ”lekkamrater”. Det blev två gubbar, farbror Filip och hans son Elon. Gubbarna var eljest, men de mest godhjärtade jag någonsin träffat. De hade katter, drygt 60 stycken, som de förlorat kontrollen över. Där fanns alltid godis i överflöd, vilket gjorde att jag och syrran alltid knatade hem, berusade av socker. Farbror Filip hade alltid någon liten anekdot att berätta. En av dem var om hans besök i Flakaliden, den plats där Konungen växte upp – långt senare skulle jag skriva en roman om honom: ”Konungarnas konung från Baklandet.”

Kent hatt
60-tal. Uppklädd med hatt på huvudet. 

En annan person som kom att betyda mycket för mig, var min kortvuxna farmor, Stina Lundholm. Hon berättade och berättade och nästan alltid från barndomen i trakterna kring Vindeln. Ibland var berättelserna oändligt långa, då hon skulle ha med varenda detalj, men jag satt stilla vid köksbordet och lyssnade spänt – medan hon torrkokade kaffepannan och brände bullarna i ugnen.

Under mina år i vården har jag alltid försökt locka fram gamlingarnas historier ur deras minne. Till och med gravt dementa har något att berätta. Så länge vi minns, så finns vi. När jag började inom åldringsvården i slutet av 70-talet stötte jag ihop med Gustav; en nittioårig gubbe med gråvitt hår som mest låg och sov. Jag fick veta att han var ett ”hopplöst fall”, då han knappt visste vad han själv hette. Men jag började sitta hos gubben och tvingade honom att minnas. Efter ett halvår satt han i fåtöljen och sjöng, berättade och citerade långa stycken ur Fänrik Ståls sägner. Med sin knarrande stämma sjöng han: ”Vårvindar friska, leka och viska, lunderna kring likt älskande par …” Och han kunde minnas mitt namn: ”Känt Lundholm, du som har en egen bil, skynda dig hit.”

morning-2243465_960_720

Numera umgås jag inte alls med några gamlingar, vilket jag saknar. Men de jag träffat under livets gång, har varit mig guld värda. De gav mig stoff till flera av mina romaner: romanen om Konungen, All världens lycka, Vedtjuven. Men allra mest gav de mig hopp och ro, de gav mig kärlek och glädje. De delade med sig av sin visdom och sina minnen.

För övrigt lär promenader vara bra för minnet.

Berättandet kan börja

Av , , Bli först att kommentera 2

Måndag. En grå dag. Men just denna dag börjar Skellefteå berättarfestival, då jag och Linda Marklund ska köra vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” vid fyra tillfällen: tisdag i Skelleftehamn och Ursviken. Onsdag i Byske och Kåge. Plus att vi ska köra en kortversion under kvällens invigning. Till detta kommer en mingelkväll på torsdag. Intensivt, spännande och småkul.

20160202_184310
Linda Marklund roar och oroar publiken i Lycksele.

Jag är ju en nybörjare vad gäller denna form av berättande – fast å andra sidan är jag uppvuxen i en muntlig berättartradition. Som barn satt jag ofta vid köksbordet hemma i Baklandet och hörde pappa och hans kompisar dra den ena halsbrytande historien efter den andra, eller så parkerade jag inne i farmors kök och lyssnade på den kortvuxna gummans märkliga berättelser som ofta utspelade sig i trakterna kring Vindeln.Jo, jag lärde mig nog en del om berättandet av dess människor.

älgen

En av de märkliga älgarna i Baklandet som inte gick att skjuta.

De häftigaste historierna fick jag höra i älgjaktstider, då jaktlaget samlades på gräsmattan utanför ladugården och analyserade dagens jakt. Det berättades om älgar som var stora som hus, om älgar som hade vingar, om märkliga hinder som plötsligt dykt upp mellan avlossade kulor och älgen. Det jag hörde då torde vara underlag för ett flertal romaner.

Igår körde AIK över Frölunda. Det kändes bra.

AIK

För övrigt ska jag ta det lugnt under förmiddagen. Ladda, samla mig, sen ta fart. Framåt, alltid framåt!

 

Första bokningarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Har gjort pizzan klar. Snart kommer hon min älskling, min fina dotter. Blir glad av att träffa henne, och det ska väl en far bli.

NyBakgrundFB
Linda och jag har fått våra första bokningar.

Gick en lång promenad mitt på dagen och pratade hela tiden högt för mig. Allt för att ”Vedtjuven” ska sitta vid premiären. Har tänkt ut en ny inledning och tycker att det känns bra. Nu har min och Linda Marklunds berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” fått våra första bokningar i mitten av oktober – i Lycksele och Åmsele. Det här kommer att bli riktigt roligt. Alla orosmoment är borta och jag och Linda finslipar våra berättelser. Tänk, vi kommer till och med att dansa runt på scenen i vår ambition att bjuda på oss själva.

IMG_9676

För övrigt så har jag hört att det är andra som också åker ut på turné. Men då med ett helt annat innehåll i och syfte med sin föreställning …

Om att bli vuxen

Av , , Bli först att kommentera 0

Fick fint besök igår då min dotter kom förbi och åt en bit mat. Hon har varit på resande fot då hon följt med sin mor på en semestertripp genom sommarsverige. Hon hann knappt landa förrän hon igår kväll klev på södergående tåg, för att tillsammans med en kompis göra Göteborg osäkert. Det är hennes första resa på ”egen hand” – lilljäntan min, blott sexton vårar tror jag att hon är. Det är nu hon växer och blir stor, både utanpå och inuti. Det är nu hon ska göra sig fri från oss föräldrar och bli en självständig individ. Det är så det funkar – men jag ser ju henne ännu som lilljäntan min och kommer kanske att göra det resten av mitt liv. Och det är väl så det funkar.

Jag flyttade själv hemifrån när jag fyllde 16 år, när jag började på gymnasiet. Mamma och pappa hyrde ett rum hos min faster i Lycksele, då de tyckte att det var ohållbart att jag skulle åka med bussen in till stan ytterligare två år – totalt två timmars daglig restid längs krokiga och guppiga grusvägar mellan Baklandet och Lycksele. Det var jag tacksam för. Det var så min resa ut i världen började, i ett rum på övre våningen på Granvägen. Den började i det lilla, och fortsatte i det stora. Det är så det funkar.

På söndag blir det generalrepetition av min och Linda Marklunds berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Detta sker inför ett tiotal personer någonstans här i Umeå, så i dag blir det till  att gå mellan rummen och prata högt, rakt ut i tomma luften, för att det riktigt ska sitta till på söndag. Fast både jag och Linda är ganska trygga i våra berättelser – vi fyller utan problem ut den timme som föreställningen ska vara. Det känns verkligen roligt att detta blir av, inte minst efter allt trassel som varit under resans gång. Men allt har ordnat upp sig till det bästa.

För övrigt är det snart dags för Stora Nolia här i Umeå. Ska gå dit ett par svängar för att ta reda på om det finns något att skriva om till tidningen Vasaplan. Har några små idéer. Efter det så bär det av till Hjukensjön och Esoxfestivalen (8 augusti) som bröderna Brändström arrangerar. Det som för några år sedan började som en kamratfest i en av logarna, har blivit en festival med musik, konst, god mat och bastubad. Dessutom ligger ju Hjukensjön så vackert till, en pärla i inlandet, ett stenkast eller två från Åmsele.

 

Berättandet i inlandet

Av , , Bli först att kommentera 1

Igår skickade jag in slutkorrekturet till mitt förlag. Det är rätt häftigt att följa sin egen text, från en rätt så spretig företeelse, en osäker textmassa för ett par år sedan, till den den koncentrerade text som blivit slutresultatet. I det här skeendet görs inga stora ändringar, utan det handlar mest om att jaga små, små irriterande stavfel, för att inte tala om alla de bindeord som är borta. Just de felen är svåra att hitta, eftersom hjärnan fyller i de ord som är borta. Om det fattas ett och eller ett att så får din hjärna dig att tro att dessa ord ändå finns där. Som andeväsen. Skumt.

Men nu har jag lusläst texten, satt ditt de ord som är borta och skickat det till förlaget (Ord & visor). Vi har gemensamt kommit fram att döpa min självbiografi till ”Spring Kent, spring!” Nej, det är ingen bok om maratonlöpning eller sunt leverne. Det handlar om något helt annat. Ja, ni får väl läsa boken när den kommer.

Har suttit hela morgonen och skapat en facebooksida. Den heter ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” (leta på det så hittar ni dit) och handlar om den berättarföreställning som jag och Linda Marklund ska sätta upp till hösten. Välkommen in!

Nybakgrund (kopia)

Länk till vår facebook-sida.

Jag har inte känt Linda länge, en ren slump att vi kommit att samarbeta, men i berättandet så rör vi oss över samma marker, i samma geografiska och kulturella miljö. Jag med mina rötter i Bäckmyran, i det område som jag kallar för Baklandet i mina romaner, Linda som i sin barndom tillbringade mycket tid hos sin mormor i Siksele. Två platser som det är ett par mil mellan, båda i Lycksele kommun. Linda berättar om kvinnorna härute i skogarna, medan jag berättar om de tjuriga, egensinniga gubbarna. Linda berättar om magin och passionen i att dricka rabarbersaft, om vänskapen mellan två kvinnor och om förgängligheten hos ett helt berg med kantareller, medan jag har kokat ner den röda tråden i min roman ”Vedtjuven”, om det krig som pågår  – det mellan Rubert som har all ved i världen och Adrian som på grund av sin lättja inte har en enda vedpinne.

Måste nog koka mer kaffe. Drack morgonens första kopp vid sjutiden – nu är klockan snart tio. Det är troligt att det idag blir ett parti schack med Karlsson – eller så sitter vi bara och pratar en stund. Får se. En långpromenad blir det i vilket fall som helst (- 13 kilo).

För övrigt är det i dag minnesdagen efter Breiviks hemska dåd för fyra år sen. Jo, de finns mitt ibland oss.